Hej på dej!

Jag satsar på kärleken för vad är mer värt än just den egentligen? Jag vet ju att jag vill ha Älskling vid min sida resten av mitt liv.Så vi kör ett varv till, försöker förändra det som är dåligt och göra mer av det som är bra. Under denna period av turbulens och funderande kring hur livet ska komma att te sig har vi haft många långa diskussioner om vad vi vill ha ut av livet. Vill vi lägga all tid och ork på att renovera ett hus? Vilka är våra och familjens behov? Vad kan vi vara utan? Hur vill vi leva sedan?

Vi kom fram till att vi vill ha tid, tid tillsammans alla, tid för våra egna barn och tid för varandra. Resultatet blev sådant; vi flyttar till stan! Och då ödet verkar vilja gå vår väg så fick vi lägenheten vi sökt. Den är på nästan 150 kvm med badrum och toalett. Ett kök som man kan stänga om, vars ett sovrum till oss alla ( Jag o Älskling delar ofcourse) men ändå ett vardagsrum som rymmer både soff grupp och matbord (pysselbord) Vi kommer inte ha en trädgård men de gånger vi utnyttjat trädgården här går att räkna på en hand. Visst blir det en omställning mot den friheten vi haft här, men jag kan ärligt säga att jag saknat staden mer än jag trodde. Dags att jag är ärlig mot mig själv och inser att drömmen om det stora huset på landet bara är en dröm och den är projicerad av de förställningar jag bär på om hur det borde vara. Nu känns det ända in i märgen att detta kommer att kunna bli hur bra som! Vi kommer ha gemensamhetsytor men ändå möjlighet att gå undan från varandra. Kanske vårt vuxna umgänge kan öka då mina vänner istan sällan tar sig hit ut, men där kommer vi nära....

Vi uppgraderar boende ytan och minskar våra måsten. Låter som en bra ekvation, tycker ni inte?

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Jag går här och funderar i min ensamhet, det är inte bra för min sinnesro att ha så många tomma timmar på ett dygn. Samtidigt blir jag liksom inte riktigt färdig att göra något produktiv för mitt tanke/känsloliv tar liksom all ork. Jag funderar över livet som gick, var jag står i relation till min man och hans barn, var jag står i relation till mina barn men framför allt var jag står i relation till mig själv och de löften jag en gång gav mig själv.

Det är tre år sedan idag faktiskt som jag och mannen min förlovade oss och vår resa tog ett raket kliv in i vår gemensamma framtid. Nu tre år senare har vi hunnit gifta oss och haft otaliga samtal och diskussionen vart denna resa skall ta oss. Jag har vid oräkneligt antal  gånger sagt att jag aldrig gjort denna resan om jag vetat vad som komma skulle.....................

Den känslan och den insikten gör att jag står här idag och tvekar på att nästa steg är det rätta.

Vi har tecknat upp oss på en större lägenhet, mest för att Älsklings flickor behöver egna rum men även för möjligheten att ändra de negativa strukturer som skapats här. Än vet vi inte om lägenheten blir vår så vi spekulerar mest. En flytt skulle innebära en omstart för oss alla och bättre möjligheter för barnens kamratrelationer. Deras skolgång kommer inte förändras, bara basen för boendet som förändras. Omstart var det....

En omstart innebär att jag måste välja. Välja Älskling och hans flickor igen. Välja att hantera allt som de bär med sig. Finna sätt att hantera alla de känslor som väcks inom mig då vuxna jag helst inte velat ha med att göra har en direkt inverkan i mitt vardagliga liv. Att våga satsa igen och denna gången med full vetskap om vad det innebär, förra gången var jag naiv och alldeles nykär. Nu är jag något mer "nykter" och det kan i sig vara ett hinder. Det finns kärlek, inte det som är bekymmret, utan kanske just vår syn på kärlek och vad det innebär. Mina barn är oerhört fästa vid Älskling men även vid hans flickor. Rent intellektuellt vet och förstår jag att det sista flickorna behöver är ytterliggare en vuxen som sviker dem, men var finner jag ron och orken när omgivningen granskar allt jag säger eller gör under lupp? 

Jag hade som ung en dröm om en stor familj, hus på landet och ett lyckligt liv. Nu ser det ut att bli stor famlij, lägenhet i stan och kanske lycka? Ska jag agera på ett kanske? Det enda jag med säkerhet vet är jag vill hitta hem, jag är så trött på mitt kringflackande liv och att blåsa som ett löv i vinden för omgviningens nycker och önskningar. Jag står vid ett vägskäl på vägen som leder in mot framtiden....Jag tror jag stannar här en stund.

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Jag har berört detta ämne förut och kommer förmodligen alltid att ha det i mitt bakhuvud för det är min vardag. Min familj består av två tre enheter som bor under samma tak och vi kämpar på med att finna vår form av familj. Som jag skrivit i min presentation blev vi en familj bara för att två blev kära. Det var naturligtvis vi vuxna som förälskade oss i varandra, barnen fick liksom följa med på tåget. Dock inte sagt att barnen inte hade något att säga till om, snarare tvärtom det har varit delaktiga i våra beslut i allra högsta grad. Ingen av oss hade satt sig i denna situationen om barnen sagt stopp.

Med detta sagt vill jag ändå lyfta det som stör mig och gör mig illa. Omgivningen förväntar och kräver att jag ska älska min mans barn på samma sätt som mina egna. Tyvärr är det inte samma förväntningar på honom. Var i består skillnaden? Och varför är det så svårt för människor att acceptera att det är annorlunda? Inte sämre, bara annorlunda.

Jag är inte fysiskt nära mina bonus barn men jag ser till att de har allt de behöver och att deras vardag fungerar; är inte det en typ av kärlek?

Kram Kram Kajsa Karin

Hej på dej!

Jag går här hemma igen, nu med den vänstra handen i bandage. Operationen har gått bra och jag har mått bättre denna gången än förra. att det är lite enklare att klara sig utan vänstran förmildrar såklart oxå upplevelsen. De senaste dagarna har dock min tumme börjat värka en del och såret irriterar naturligtvis. På måndag åker badage och stygn och det ska bli spännande att se och känna hur handen sköter sig utan stöttning. De här dagarna hemma har jag i princip bara varit, läst, zappat på tvn och sovit massor. Var inte riktigt medveten om hur slutkörd jag egentligen var/är. Snart ska jag tillbaka upp på karusellen och det ska faktiskt bli skönt att komma tillbaka till jobbet, särskilt med vetskapen om att jag inte har fler planerade sjukskrivningar, bara semestern att se fram emot! =)

Här hemma har sökande efter annat boende påbörjats igen. Vi har väl umgåtts med insikten att boendet är för litet ett tag men med tanke på att vi nu funnit fuktfläckar och mögel så känns det mer akut att komma här ifrån. Köpa hus är inte att tänka på just nu av många olika anledningar men främst att bankerna är hårda med sin utlåning. Så vi siktar på att hitta något att hyra. Diskussionerna och tankarna kring vart vi ska ta vägen är många och långa och suger musten ur mig. Jag önskar så att utgångsläget hade varit annorlunda och att vi fått en chans att bygga ett liv för oss, så som vi drömmer. Nu blir det halvdant och ingen känner sig riktigt tillfreds. Någon som kan hjälpa mig sortera ut den här röran?

Fem år; så länge sedan är det nu jag började skriva denna virituella dagboken och stundvis är det ganska rolig läsning, ibland desto jobbigare. De sista åren har varit extra tuffa även för mig och jag är oerhört osäker på min framtid. En osäkerhet som genomsyrar hela mitt varande och så vill jag naturligtvis inte ha det. Skärpning Kajsa Karin, du kan bättre!

Målet är satt, jag ska tillbaka till den känslan jag hade när jag och barnen flyttade in till stan och vi alla mådde bra. Nu ska jag bara hitta metoden som ska ta oss dit! Jag väljer lycka och samvaro med mina barn framför allt annat om det är det som krävs för att bli av med den klump av oduglighet som växer inombords. Tiden ger svar brukar vara mitt motto, samtigt har vi inte hur mycket tid som helst att lägga på vänta, hopp och önskningar. Välj vart du vill och jobba dig dit! Mammas ord och de klingar ofta i detta hemmet för tillfället.

Hoppas Du där ute har det bra och njuter av det vårlika vädret.

Kram Kram Kajsa Karin.

Det är inte du

Gång på gång

stannar jag

här

Vid din sida

Gång på gång

frågar jag

mig

Varför?

Är det för kärleken

som ibland lyser stark

eller är det för rädslan

att leva livet ensam?

Det är inte du

det är adrig du

som får mig att undra

Det är allt det där du för med dig......

                                                  
                    © Kajsa.

And so lifes go on.....

Kram kram Kajsa Karin.

Sol dis

Jag ser ljuset silas

genom dalande flingor

Känner doften

av förändringens tid.

© Kajsa.

Jag skriver, nästan varje dag men sällan sådant som som jag är redo att dela med andra. Jag befinner mig på ett mörkt ställe just nu och varje dag jag bara tar mig upp ur sängen och genomlever med en någorlunda hyfsad prestation är en bedrift. Jag är vilse i mig själv och allt mitt skit jag bär med mig, som jag letar efter sätt att hantera. Jag trodde att jag bearbetat min sorg klart, men nya saker i livet gör att den kommer upp till ytan igen och jag måste ta tag i det som jag tidigare kanske blundat för. Jag bär fortfarande på mycket sorg och ilska framör allt mot mina föräldrar och att inte kunna fråga hur de tänkte, gör processen svårare. Mamma kan inte svara, pappa vill inte. I mina mörkaste stunder tänker jag att pappa kommer märka resultatet när han blir gammal på riktigt men när han häromdagen berättade att han är allvarligt sjuk kan jag ju ändå inte låta bli att oroa mig för honom. Jag vill vara en annan typ av person än de var då och att ge igen med samma mynt förändrar inte historien. Tänk att jag vid fyrtio års ålder fortfarande så starkt präglas av känslorna som min föräldrar planterade i mig som barn? När ska jag växa upp? Och hur lyckas jag plantera bättre känslor i mina barn? Nää livet är sannerligen inte lätt men jag kämpar på och snart skiner solen på mig igen! =)

Kram kram Kajsa Karin.

Tanken den bara slår mig

i år har jag har levt

lika länge med dig

som utan dig

tjugo år har gått

sedan du dödens rep tog.

Ett val som jag har svårt att förstå

men som jag genom åren kommit att acceptera

Jag står här nu, med insikten att du aldrig älskade

Inte oss, inte din man men sorgligast av allt

aldrig dig själv.

Jag önskar att vi kunde mötas

att jag kunde få säga; Jag älskar dig

så att du fick en chans att känna den kärlek

mina barn kan ge.

Att mötas

inte som mor och dotter

utan som de trasiga kvinnor

vi båda blev

på grund av livets väg.

När livet är svårt

och livets väg vacklar

önskar jag att du fanns här

men styrkan du gav mig

får mig att kämpa

fast sorgen efter dig

är fortfarande stor.

      © Kajsa.

Idag skulle mamma blivit sextio.......Jag trodde saknade och sorgen skulle minska med åren men allt som ändras är formen och uttrycken. I vissa avseenden blir jag nog aldrig riktigt vuxen och jag har accepterat att jag får gå genom livet och känna mig halv.

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Och god fortsättning på det nya året! Önskar att 2014 blir precis så som Du önskar!

Här börjar året inte särskilt bra, Murphy gjorde sig påmind igen!

Vi hade i helgen en barnfri helg som jag sett fram emot ett ganska bra tag, bara jag och Älskling och inga måsten alls! Underbart skulle det bli, i alla fall var det så jag tänkte mig. Helgen börjar bra med att vi lämnar flickorna hos faster med familj i Småland och påvägen hem kör vi om Ullared och gör lite fynd och bara njuter av samvaron. Det var påvägen hem som det hände....ett vildsvin med kulting sprang upp på vägen och vi smällde ordentligt ihop med kultingen och bilen kapsejsade. Bara att kontakta polis, viltvårdare och bergningsfirma.

Där satt vi mitt ute i ingenmansland och visste inte riktigt hur vi skulle ta oss hem. Som tur i oturen var inte klockan så mycket och bergningsbilen körde oss till tågstationen i Falkenberg. Väl framme skulle jag kliva ur hytten på bergningsbilen och bara känner hur foten glider av trappsteget och jag faller handlöst ner till marken. Cirka 70-80 cm högt fall rakt ner på svanskotan, tro jag har ont nu! Läkarna säger att svanskotan troligtvis är spräckt eller bruten men de kan inget göra utan det är smärtstillande och rörelse som gäller. Känns ungefär som en riktigt illa foglossning :/

Sista kvällen av denna ledigheten och imorgon väntar jobbet, ska blir roligt att träffa alla igen men det kommer ta några dagar innan jag vant mig vid att gå upp tidigt. Jag ska gå upp och jobba heltid nu och det kan ju bli en spännande upplevelse, fast det är klart jag har fått ett bra schema så det är i princip bara jag som berörs av förändringen, barnens vistelse tider på fritids blir desamma. Lite större ansvar på Älskling vissa kvällar fast det vet jag att han fixar, bara jag som måste släppa kontrollen :)

Ha en bra vecka!

Kram Kram Kajsa Karin.