Hej på dej och God Jul! <3

Här har vi varit med om magsjukan från helvetet och veckan innan jullovet blev inte det minsta likt det vi tänkt. Barnen blev duktigt besvikna när det gick upp för dem att skolavslutningen i kyrkan och med kompisarna brann inne men samtidigt njöt de av de extra lediga dagarna hemma då det var jag som vart sjuk sist av oss. Den enda fördelen med att vi blev sjuka var väl just den att vi fick varvat ner före jul och att vi nu haft några riktigt mysiga dagar med varandra.

Igår skulle vi upp på staden och fixa det allra sista och sedan gå på bio. Jag plockar fram lite kläder till mig och provar den där kjolen som inte passat på ett tag. Nöjd över att kjolen nu passar vänder jag mig till Älskling och säger: Snart har jag mina former tillbaka. Lillprinsbus som också är i rummet svarar snabbt; Ja, snögubbeformen! Visst är han underbar min lille son? ;-)

Vi såg filmen De fem legenderna och alla sex uppskattade både filmen och samvaron. Väl hemma igen blev det julfika med goda ostar, kex och pepparkakor. Där satte vi en ny tradition som vi har för avsikt att hålla kommande jular. Dagen idag har gått i maklig takt. Tomten lämnade paketen under natten så dagen började med paket öppning och familjen verkar nöjda med det Tomten hade med sig. Klockan två var det dax att skicka mina två Älsklingar på julfirande hos farmor och farfar med deras far. Sorgligt att behöva lämna bort dem men samtidigt skönt att de får det bästa av två världar och inte tvingas välja. De ska ha traditionsenlig stor släkt sammankomst på den sidan imorgon; här ska vi mest bara slappa.

Julledigheten är dedikerad till familjen och lugnet. Inga måsten och krav; vi tar dagen som den kommer och det känns fantastiskt skönt. Vi har spelat massor med schack, kalaha, skitgubbe och yatzy dagarna som gått och känner jag familjen rätt blir det mer av den varan. Jag börjar nästan gilla julen. =)

Hoppas Du har bra dagar och har möjligheten att fylla dem med det som ger Dig glädje!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

I snart fyra (!)  år har jag haft denna blogg. Inte trodde jag att det skulle vara något för mig när jag startade den efter en uppmaning från en kollega. Inte är det många som följt mig genom åren men en och annan tittar in då och då. Själv tycker jag det är kul och intressant att gå tillbaka i tiden och följa min egen färd. Är till syvende och sist för min egen skull som jag skriver.

Det som blir uppenbart för mig när jag ser tillbaka är att jag sedan en tid tllbaka inte har så mycket nytt att skriva om. Det är samma saker som oroar mig, samma problem att lösa som för ett halvår sedan och det känns inte som en lösning ligger framför mig inom en snar framtid. I samtal med en vän idag konstaterade vi vikten av behålla kärnan av sitt jag. Det är så lätt att bara vara mamma och fru och tappa bort sitt inre värde. Jag har gjort en lång resa under många år och än kan jag inte se slutet. Jag är medveten om att jag nyss påbörjat en ny färdriktning och är osäker på vilka åtgärder som ska vidtas. Packning för tre eller sex?

Som jag sagt i tidigare inlägg är att stanna kvar det svåraste som finns för mig och jag måste verkligen kämpa med mig själv just nu. Hela mitt inre skriker fly men jag vill ju egentligen inte, vill bara inte må så här längre. Känslan av misslyckande och otillräcklighet är total. Det jobbiga i kråksången är att jag inte kan förändra situationen på något mer direkt sätt än genom att flytta. En flytt skulle innebära att hon slapp mig och jag slapp Henne, men även att jag förlorat Älskling. Den ena kommer liksom med den andra. Frågan jag ställer mig är om det är värt priset jag och mina barn får betala? Bara att jag ställer mig frågan gör mig orolig.

Ja,som du  förstår är det mycket tankar och känslor som snurrar.

Övervinner kärleken verkligen allt?

Jag hoppas.

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

"F" skrev på sin blogg att han läser alla olika sortersbloggar men helst läser de som är av privat natur. Av hans olika inlägg att döma läser och skriver han gärna om intima saker.

Jag försöker att skriva personligt men inte alltför privat. Det är svårt. Hur mycket ska jag lämna ut mig själv och de mina i cyberspace? Samtidigt tror jag det är en stor skillnad på att vara personlig och privat. Ni som följt mig en bit vägen vet en hel del om mig men samtidigt inte. Det finns vissa saker som är för privata för att dela med sig av här. Jag vill att folk ska läsa min blogg av nyfikenhet och med förståelse. Kanske jag ibland kan väcka en vilja till eftertanke? Allt som oftast är bloggen endast ett forum där jag sorterar mina egna tankar och känslor och på så vis blir det ju ändå ganska personligt och privat på samma gång.

Samtidigt kan jag själv uppskatta bloggar som är av den mer privata naturen. Bloggar som har sensuella bilder och tankvärda inlägg. Bloggar som relaterar till relationer och känslor. Det är modigt att lämna ut sig så.

Vad uppskattar du att läsa om?

Upplever du att jag skriver FÖR privat?

Tar tacksamt emot era reflektioner i stort och i smått!

Kram kram Kajsa Karin