Hej på dej.

Jag har berört detta ämne förut och kommer förmodligen alltid att ha det i mitt bakhuvud för det är min vardag. Min familj består av två tre enheter som bor under samma tak och vi kämpar på med att finna vår form av familj. Som jag skrivit i min presentation blev vi en familj bara för att två blev kära. Det var naturligtvis vi vuxna som förälskade oss i varandra, barnen fick liksom följa med på tåget. Dock inte sagt att barnen inte hade något att säga till om, snarare tvärtom det har varit delaktiga i våra beslut i allra högsta grad. Ingen av oss hade satt sig i denna situationen om barnen sagt stopp.

Med detta sagt vill jag ändå lyfta det som stör mig och gör mig illa. Omgivningen förväntar och kräver att jag ska älska min mans barn på samma sätt som mina egna. Tyvärr är det inte samma förväntningar på honom. Var i består skillnaden? Och varför är det så svårt för människor att acceptera att det är annorlunda? Inte sämre, bara annorlunda.

Jag är inte fysiskt nära mina bonus barn men jag ser till att de har allt de behöver och att deras vardag fungerar; är inte det en typ av kärlek?

Kram Kram Kajsa Karin

 

Zeunertz

11 mars 2014 10:31

Nja, mycket kan man väl tycka om hur det borde vara. Jag tror knappast man kan fordra att man ska känna samma villkorslösa kärlek till någon annans barn. Kanske att man kommer dom närmare med tiden, men blod kommer alltid vara tjockare än vatten. Om jag exempelvis skulle träffa någon ny så kan jag inte tvinga min son att älska henne, men respekten ska finnas där.

http://Zeunertz.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...