Hej på dej!

En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart. 

Nu till nedstämdheten, för tydligen så är det öppet för diskussion hur vi väljer att leva vårt liv. Det framkom ganska klart genom seperationen, det jag egentligen redan visste. Jag är inte omtyckt. Mitt sätt att vara förälder är fel och det är visst fritt fram att ifrågasätta och döma mina val och aktioner. Men jag blir sårad och förbannad för vem mer agerar? Inte har jag sett röken av något intresse någonstans till att hjälpa varken mig eller Älskling i all den röra och förvirring som varit den sista tiden. Ingen hjälp, men döma kan man! 

Åter igen handlar det om att det är självklart att jag måste älska Älsklings flickor. Men ingen yppar att det är självklart att han måste älska mina barn. 

Och vad är kärlek då? De har fått mig att vända till helvetet och tillbaka och ändå står jag här, beredd att fortsätta finnas för dem och hjälpa dem på deras väg genom livet. Är det inte kärlek? 

För mig är ord just ord, handling säger mer än tusen ord!

Jag har ont ända in i själen för visst älskar jag flickorna men på mitt sätt, men det duger visst inte.........

Hur ska jag utveckla en moderskärlek till barn som inte är mina, inte vill vara mina?

Jag tror inte på att jag kan känna för dem så som jag känner för mina men jag får sagt till mig att så får jag inte känna..........

Hur ska jag känna då? Kärlek går inte att tvinga fram........

Hoppas du har kärlek i ditt liv. Själv ger jag snart upp för hur jag än gör blir det aldrig bra nog!

KRAM KRAM Kajsa Karin