Hej på dej.

Tack än en gång EKT för din värmande kommentar. Hade varit intressant att veta lite om dig med :)

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska göra för att få fler läsare här eller ens om jag vågar. Jag har en tendens till självcensur när jag vet att andra ska läsa och då blir ju det jag skriver inte riktigt "sant". Lite så här; När jag bara hade mina närmsta vänner på facebook kunde jag dela tankar och funderingar men nu när där finns fler ytligt bekanta blir tankar och funderinga också mer ytliga. Jag behöver nog bloggen för att rensa mitt inre.

Motsägelse fullt nog vet jag att min historia berör och att det är viktigt att berätta. Allt för många håller tyst om hur det är att leva med psykiskt instabila människor i sin närhet. Varje gång jag öppnar mig och berättar möts jag av människor med liknande erfarenheter. Likheten mellan en alkoholiserad förälder eller psyksjuk är slående och levnadmönstret med skuld och skam detsamma. Skillnaden mellan mig och många andra i samma situation är nog att jag hade andra trygga vuxna i min omgivning och att mamma i "friska" perioder kunde förklara att hur hon än uppförde sig älskade hon mig och att hennes rubbade beteende inte var mitt fel. Hon gav mig förmågan att skilja på beteende och person.

Detta är en förmåga som gjort att jag "överlevt" det jag varit med om. Att jag än idag känner kärlek mot mina föräldrar, kan tänka med värme på han med de mörka ögonen som trots allt var min första stora kärlek. Det är den förmågan som gör att jag kan öppna mitt hem för den kvinna som jag hyser största avsky mot. Det är en av de viktigaste saker jag försöker föra vidare till mina barn. Att oavsett vad som händer Älskar jag dem mest av allt. Detta innebär dock inte att vi får betee sig hur som helst utan i allra högsta grad måste ta konsekvensen av vårt beteende. Jag finner det ibland skrämmande när jag ser hur barn och vuxna inte förstår att deras egna val styr hur deras liv blir.

Det finns en vännina i min omgivning som har en snarlik uppväxt som min och vi har funnit gemenskap i detta, dock är vi oense om hennes offermentalitet. Idag är hon fyrtio och tycker fortfarande synd om sig för det som hänt och det hon aldrig haft. Hon glömmer leva här och nu för hon är fast i det förgågna. Vi har pratat om detta många gånger men hon tycks oförmögen att gå vidare. Kan tyckas förmätet av mig men detta är en inställning jag har svårt att hantera. Det som händer en som barn kan man sällan själv påverka men som vuxen kan man välja vilken väg man vill gå. Det är inte lätt, jag vet men det går, det vet jag oxå. Visst dyker smärtsamma minnen upp ochh visst har saker från dået betydelse för nuet: men man kan välja livet. Du kan aldrig ta ansvar för andras handlingar men du är i allra högsta grad ansvarig för din egen reaktion!

Jag har inte vandrat ensam utan min väg har kantats av många starka personer, främst kvinnor faktiskt, och jag har vågat ta emot och söka hjälp i de mörkaste stunder. Det finns inget i livet som är så svårt att det inte är värt att leva! Ett mantra jag ofta hörde som barn och ungdom. Den som yppade det oftast var hon som valde repet men jag har valt en annan väg och måste erkänna att jag är stolt över det jag åstadkommit. JO, visst ska del med mig av min historia och hur jag fann MIN PLATS I SOLEN, jag måste bara finna mitt hur först!

Njut av livet hur Du nu än väljer att leva det!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

I förrgår var det som jag fick den uppmaningen av min kollega. Vi satt med dokumentationen som ska med över till skolan och när vi tog matpaus hamnade disskusionerna på helt andra vägar. Efter en stund hade jag berättat en del om min bakgrund och hur det kom sig att jag levde med en utländsk man i dryga fyra år, min mors bipoläritet och hur det är att leva med någon med Aspergers.

Uppmaningen att skriva en bok har kommit förr och visst har jag haft funderingarna själv men vem vill läsa om Mitt liv? Jag, en helt vanlig människa eller ja så normal jag nu kan vara med tanke på det jag bär med mig. Nog hade det blivit en spännande bok, för den hade innehållit många olika element. Kärlek, svartsjuka, otrohet, svek, sjukdom, våld och ond bråd död. Den hade handlat om vikten av att vara sann mot sig själv, för den viktigaste personen i ditt liv är du. Ljuger du mot dig själv är allt annat falskt!

Fast skriver om mitt liv gör jag ju redan, och stora bitar har kommit fram i detta forum fast det är klart att det är inte så många som tagit del av det. Min kollega menar på att jag skulle åka runt i skolor och förskolor för att delge känslan jag bar som barn alla de gånger min mamma glömt något. Det där att stå i korridoren och alla andra hade matsäck med sig till utflykten men inte jag. "Aaah har NI glömt nu igen?" Skammen och skulden. Men hur skulle jag veta, sex år gammal? Eller alla de gånger jag fick höra att "Du måste väl förstå att du behöver ett par hela skor!" Visst förstod jag men inte var det jag som höll i plånboken. Det var inte jag som bestämde att jag skulle ha brorsans kläder eller att vi skulle handla på second hand. En del sydde mamma själv men det var inte heller fint nog i det lilla samhället jag var uppväxt i. Utanför och annorlunda, så har det alltid varit. Idag är det kanske inte riktigt så men känslan lever kvar inombords.

Kanske jag borde delat med mig på något vis men de som jag helst vill nå är de barn som själva lever i liknande situation. Att få dem att växa och förstå att det finns en väg ut. Att det inte är deras fel att omgivningen är okunnig. Samtidigt har jag provat det en del nu i det område jag arbetar i för tillfället och det suger musten ur mig, jag räcker inte till åt alla dessa familjer som är på glid. Så jag kommer fokuera på familjen och försöka ge dem mina ett så normalt liv som möjligt.

Någonstans är jag ändå tacksam för hur mitt liv sett ut för jag har fått så mycket. Jag har upplevt sann passion och äkta kärlek. Vet vilka mina verkliga vänner är och fått styrkan att klara mig själv. Jag uppskattar det lilla i livet och är nöjd med var dag jag får med mina kära för som alltid så vet vi inget om morgondagen.

Lev ditt liv så du alltid kan somna gott!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej!

Hon ser korset jag bär runt min hals, jag ser slöjan som täcker hennes vackra hår. Båda är vi kvinnor som bär tecken på vår tillhörighet. Vi visar utåt var vi står när det gäller vår tro. Vi jobbar varje dag, sida vid sida. Vi delar skratt och oro. Lika men ändå olika. Kvinnor, mammor, fruar, systrar och medmännisor.

Bakom slöjan ser jag en härlig individ med humor, omtanke och eftertänksamhet. En kvinna som liksom jag sätter familjen först. Jag vet att hon har kämpat, jag vet att hon har flytt kriget i landet hon kom ifrån. Aldrig har jag vågat fråga vad hon varit med om men jag kan se sorgen i hennes ögon när hon pratar om sin familj där hemma. Jag är glad och tacksam att denna möjlighet har givits mig, att få komma nära de familjer som inte härstammar från Sverige.

I ett annat liv, i en annan tid delade jag livet med en man från annat land. En del erfarenheter från den tiden har jag tagit med mig på livets stig och ofta funderar jag på den tudelning som blivit mellan våra folkslag. Vi bor i en stad där det bor många av utländsk härkomst, många med just islam som värdegrund. Värdegrunden är det som enligt mig skapar många motsättningar och missförstånd.

Hon uppväxt med att familjen är viktig, att få barn tidigt för att orka få många, hemarbetet är en dygd och det är en skymf att behöva gå och arbeta för då är man fattig. Viljan att vara hemma med barnen och mannen. Att ta hand om mor och farföräldrar. Stötta och hjälpa släkten både här och där. Må vara att mannen är den som syns i samhället men hemma är det kvinnan som bestämmer. Och mannen han älskar och stöttar sin kvinna i de allra flesta fall.

Jag uppväxt med att jag måste stå på egna ben, utbildning är viktig annars blir du inget. Vänta i det längsta med barn så du har rumlat färdigt. Far och morföräldrar har fullt upp med sitt eller befinner sig på hemmet. Hemma hjälps vi så klart åt men, om jag vill vara hemma mer med barnen ses jag som gammalmodig och bakåtsträvande. Och mannen stöttar och älskar sin kvinna i de allra flesta fall.

Jo, jag generaliserar och jo, jag är medveten om att det finns maktstrukturer och våld inblandat: men man får inte förglömma att det gäller för alla, inte bara hon under slöjan. Vad är rätt och vad är fel? Vem kan veta?

Dock kan jag förstå att när man hela livet sett fram emot att få gifta sig, bli hustru och mamma, men hamnar i Sverige och får höra att detta är "fel" så blir det tokigt. Och som svensk kvinna finns knappt möjligheten att inte förvärvs arbeta även om man velat vara hemmafru. ( Ja om du inte finner dig en väldigt förmögen man då ;))

Jag är för utbildning, mänskliga rättigheter och den fria viljan. Men låt då den fria viljan få vara just fri och tvinga inte på oss hur det individuella livet ska se ut. VI är Alla lika värda oavsett härkomst och trosuppfattning.

Det är dax att se individen under slöjan och bakom korset!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Vi har fått tillökning i familjen, två små dvärgvädurskaniner har flyttat in på vår altan. Barnen har pratat om sin önskan om husdjur ett tag nu och just den här typen av kanin ska vara lite mer allergivänlig. Att de sedan är supergulliga och kelna är bara en bonus. Vi köpte dem av en tjej som skulle avsluta sin uppfödning och dessa två var från en januari kull som hon inte lyckats bli av med. Jag tyckte det var en fördel att de inte var nya, för på det här sättet fick vi kaniner som var vana vid varandra och av att bli plockade med av både barn och vuxna.

Jag har drömt om ett husdjur sedan barns ben men allergin har kommit mellan de gånger jag försökt. Jag hoppas både för min skull och barnens skull att denna lösning ska fungera bra. Då vi ska ha kaninerna som ute kaniner slipper jag allergenerna inomhus och jag kan själv avgöra hur mycket jag vill exponera mig för dem.

Lyckan lyste i barnens ögon när de fick se bilderna på nätet, och det blev inte tisdagkväll fort nog. Igår när vi hämtat hem dem sa Nanna att hon knappt trodde det var sant och idag när jag hämtade på fritids sprang hon nästan hem för att se om kaninerna behövde vatten eller mat. Och visst har även mina tankar vandrat till våra små dunbollar ett par gånger under dagen. Den grå heter Aila och beiga Bamsi och de har tagit en plats i våra hjärtan. <3

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Livet är som vanligt fullt av förändringar.

Idag blev trippen iväg med bästa vännen B inte av för feber och hosta kom emellan.

Här hemma jobbar vi med vårt klimat gentemot varandra och de börjar ske små förändringar.

Den stora förändringen förestår rent arbetsmässigt.

Jag vet inte om jag kan/ vill/ får stanna kvar på den förskola som jag just nu arbetar på. Detta göra att jag troligtsvis måste gå tillbaka till den förskola jag har min tjänst på redan nu i augusti istället för nästa höst som jag tänkt. Hur det än blir så är det så att någon annan måste flytta på sig och det känns inte så kul att ha den påverkan på en kollegas livssituation. fast när jag pratar med många av kollegerna så får jag veta att jag måste tänka på vad jag vill och inte andras behov. Om jag bara vetat vad jag vill!

Hej "alla" :)

Ja, inte är ni många som läser min blogg men det gör inte så mycket eftersom jag skriver mest för min egen del och i syfte att rensa mitt inre och kunna "se" mina känslor. Ändå vill jag säga tack till EKT för kommentaren du lämnade häromdagen, den värmde och gav framtidstro. Barnen som bor under mitt tak är elva, nio, sju och fem och det är nio och sju åringen som är mina egna så att säga. Är på sätt och vis glad att jag inte satt alla fyra till världen men om livet varit som jag tänkt hade det stannat på nummer tre ändå. Jag har sedan barnsben alltid tänkt mig som mamma och alltid velat haft stor familj, dock trodde jag inte att det skulle gå till på det viset som det gjorde.

Jag försöker i min föräldraroll ta ställning till vilken kunskap jag vill ge barnen. Hur vill jag att de ska utvecklas? Vad är viktigt att kunna som vuxen? För visst är det så att det är nu vi skapar grunden. Jag har ofta fått höra att jag är för sträng mot barnen eller ställer för höga krav och ibland kan jag själv fundera över om det är så. Samtidigt kan jag ha med mig dem på läkarbesök, tandläkaren och restaurang utan att oroa mig för att de ska missköta sig.  På lördag ska vi dock göra något jag är lite orolig för vi ska nämligen gå till badhuset, jag och de fyra barnen; Älskling ska grilla korv på torget. Ja, ja blir säkert bra det oxå ska ju vara en första gång för allt och tre av fyra simmar ju nu.

Var på samtal om Panda Bus idag och det ända hon behövde öva på var sin stavning. Detta är helt godkänt när man går i tvåan kan jag tycka. Stolt mamma men även stolt tös som lämnade skolan idag. Nästa vecka är det dax för den stora tösens samtal,spänannde att se om förvandlingen vi sett här hemma även gäller skolan. Vi kämpar på och ja jag tror nog att det blir bra vuxna av våra fyra busfrön!

Man vet att man är vuxen när man tillåter sig leka!

Kram kram Kajsa karin.

Hej på dej.

Tid är en konstant bristvara känns det som för många av oss. Tid till att göra det vi måste och det vi vill och inte alltid sammanfallar de heller. Allt för ofta styr måstena och viljan får stå till sidan. Men vem sätter kraven? I mitt fall är det i alla fall jag själv och det utifrån förställningar om hur saker bör vara.

Just nu är det bara tiden som kan utvisa om livet blir så som jag önskar. Att bygga relationer tar tid och relationer som bygger på "tvång" kräver nog extra mycket tid. Inte så att jag kräver att Älsklings flickor ska älska mig men vi måste visa varandra hänsyn och respekt eftersom vi bor under samma tak och delar varje dag med varandra. Bara detta att inte veta hur jag ska relatera till flickorna gör det svårt för mig. För visst är det mina flickor också men ändå inte. De är pappas flickor i allra högsta grad och har så alltid varit, och någonstans därute finns deras mammor fast de är aktiva endast i flickornas fantasier. Jag är en "mamma" även för dem i det avseendet att jag ser till att de har vad de behöver och jag finns här för dem varje dag. Det är jag som berömmer, uppmuntrar och ger bannor i samråd med pappan.

Jag är familjens centrum i den mening att det är min och Älsklings kärlek som gjort att vi bildat familj. Ibland känner jag mig klämd och vilsen i hur jag ska hantera relationerna inom familjen. Jag ser hur band knyts mellan barnen men även hur rivaliteten ökar. Mina barn känner sig hotade av flickorna och flickorna känner svartsjuka gentemot mig. Och mitt i allt detta ska jag och Älskling få vår relation att växa och stadgas. Tid, tid och åter tid.

Den andra STORA nyckeln är kommunikation. Och här pratas det massvis. Ibland känns det som det mest är jag som pratar och de andra lyssnar men undan för undan fattar de galoppen och de kan förklara vad de tycker och känner. Målet är en familj där vi alla sex känner att vi har en självklar plats och är lika viktiga för varandra. Jag hoppas verkligen att målet är uppnåbart, ge mig bara lite tid. =)

Ingen vet hur mycket tid de har att disponera, så andvänd den väl!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Har så mycket att skriva, så många känslor att sätta ord på. Problemet är just detta; det är så svårt att plocka fram känslorna för de är inte alltid så vackra. Min familj är numera en mosaikfamilj. Inte ett så fint namn kanske men väldigt beskrivande; vi är alla en bit av något som ska bilda en helhet. Två halva familjer som skall bli en. Just nu läser jag en bok som handlar om det där om att bilda en styvfamilj. Skillnaden för oss är att vi inte har några gemensamma barn och inte ska vi ha det heller. På något konstigt sätt blir det mest rättvist så. Barnen har en gemensam bild hos oss men ändå egna länkar till den egna släkten. Mina barn har en något mer sammansatt familjebild än vad Älsklings flickor har eftersom de inte har samma bakgrund.

Dock inser jag nu att jag inte längre är en tvåbarns mamma utan en fyrabarns mamma.

Det är ett val som jag själv har gjort då jag valde att leva med Älskling. Ett val jag står för men som aldrig var min ursprungs dröm. Att vara förälder till någon annans barn är inte lätt. Kärleken är inte självklar och kanske inte ens rimlig att ha som mål. Hänsyn, omtanke och respekt är min grundtanke i bemötandet av dessa liv. Det är tyvärr inte alltid jag möts av detsamma men så är det ju med barn, inte ens mina egna är alltid så trevliga men dem känner man på ett annat sätt och kan därigenom hantera situationen annorlunda. Det svåratse är just det faktum att de inte är mina; jag har inte längtat efter dem och inte varit med och lagt grunden för deras personligheter, men nu ska jag finnas där för dem både praktiskt och känslomässigt och forma deras framtid. Inget konstigt kan tyckas men eftersom de här två vilsna själarna har så sargade relationer till sina mammor och andra släktingar så tar de ut aggressioner och besvikelser över mig.

Avsaknaden av engagemang från de biologiska föräldrarna är ett faktum som vi slåss med nästan dagligen här hemma då även mitt X har vissa bekymmer,  men vi har ändå ett dagligt samtal där vi kan reda i saker och ting. Tösernas mammor gör sig onåbara, trygga i vissheten om att flickorna har det bra här. Jag kan inte förstå och kommer aldrig förstå hur dessa vuxna tänker. Däremot vet jag vilka enorma sår som en frånvarande förälder skapar, och ett ständigt ifrågasättande av sitt eget värde. Jag har växt upp så och det är säkert därför jag reagerar så starkt.  

Förutom ilskan över situationen är den största känslan rädsla. Rädslan över att göra fel, inte räcka till eller att vilja ge upp. Att bli ytterliggare en vuxen som sviker. Rädsla över vilka spår detta sätter även i mina barn för vi kan inte frångå det faktum att livet blir aldrig mer detsamma. Rädsla över att kärleken inte är stark nog. Ända vägen ut är fram. Även jag är en sargad själ och detta påverkar mig massvis i denna situationen. Mina frågor i bakhuvudet är: Vad önskar jag att mamma och pappa gjort annorlunda? Vad är min roll i allt det här? Är det värt det?

Man kan inte få något utan att ge; men när ska man veta att man gett nog utan att få tillbaka?

Svaret på mina undringar kan jag inte få nu. Jag behöver tid. Barnen behöver tid. Och tiden lär visa oss om de val vi gjorde var rätt. Det jag lärt mig genom livet är ändå att man gör sina val utifrån den vetskap och tro man har just där och då och att förutsättningarna för andra val kan komma först senare. Jag ångrar inte mina val önskar bara jag förstått lite bättre vad de skulle komma att kräva av mig.

Vi bygger vår mosaikfamilj tillsammans och just nu lägger vi grunden, någon gång i framtiden kan vi göra utsmyckningarna!

Kram Kram Kajsa Karin.