Hej på dej! =)

Igår upplevde jag två olika situationer där jag började reflektera lite över misstro/misstänksamhet eller avsaknade av denna. Den första situationen var när jag och lill Skruttan var på stan för att uträtta ett ärende och vi passerade då två tiggare. Fem år gammal som Skruttan är så undrade hon såklart vad tiggarna gjorde och om vi skulle ge dem pengar. Jag hade inga mynt på mig så det gick liksom inte och när jag sedan rannsakade mitt inre hade jag inte gett dessa personer några pengar även om jag haft. Jag liksom inte litar på att de faktiskt är så fattiga som de utger sig för. Låter hårt jag vet, men jag upplever att samhället blivit så falskt och kallt på vissa sätt och jag behöver mina surt förvärvade pengar själv. ( Dock ger jag ofta slantar till gatumusikanter och gatuclowner då ger en stunds underhållning.)

Efter uträttat ärende var det dax för Skruttans tandläkarbesök. Upp i receptionen för anmälan och sedan in på undersökningsrummet. Inte en enda gång kollade de vem jag var eller min koppling till henne. Jag kunde varit vem som. Kanske ett tandläkarbesök inte är så viktigt men kan vem som komma dit med vilket barn som? Jag kanske är en kidnappare? Jag är ofta på sjukhuset med mina egna barn och då får jag allt som oftast identifirea mig på olika sätt. Jag önskar nog att säkerheten kring våra barn vore bättre.

Jag kan bara konstatera att jag/man för det mesta har en förutfattad mening om hur saker hänger ihop och att dessa förutfattade meningar styr mitt/vårt beteende. Att gå in i en situation förutsättningslöst är svårt. Jag kanske skulle gett tiggarna pengar och gjort deras dag bättre? Att jag inte riktigt hörde ihop med Skruttan kom fram när jag inte kunde svara på frågorna fullt ut då jag inte varit med vid tidigare tillfällen.

Försök leva med öppet sinne, det vinner vi alla på!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Nu har jag börjat jobba "på riktigt" igen. Visserligen jobbade jag förra veckan också men då var vi ihopslagna flera förskolor på en och det var i ett annat område. Nu har jag gått tillbaka till tjänsten jag lämnade för ett och ett halvt år sedan. Jag har verkligen blandade känslor kring detta då det fanns en anledning för mig att söka mig därifrån men samtidigt har jag vetat att jag troligen skulle tillbaka. Kluvenheten ligger i att jag varit borta en ganska lång tid och det har hunnit hända massor i mitt liv och på min arbetsplats. Hur ska jag göra för att omdefiniera deras synsätt på mig? För att de ska förstå att jag är annorlunda nu? Samtidigt måste jag också förstå att de har förändrats och att arbetsplatsen är annorlunda nu mot då. Jag gillar verkligen denna förskola rent praktiskt för den har ändamålsenliga lokaler och en underbar utemiljö. Just nu något kaosigt på alla plan då det sker en stor utbyggnad och vi kommer att få fler avdelningar nästa höst. Detta är den stora orsaken till att jag ville tillbaka. Vi kommer att få in ny personal och förskolan måste utvecklas. Yrkesmässigt som privat dras jag till förändringar och jag utvecklas genom kaoset även om jag tycker det är jobbit när jag står i det.

På hemma plan har vi hunnit fira min och Älsklings första bröllopsdag. Jag ler när jag tänker på detta faktum. Jag är  gift, jag som aldrig skulle ge mig hän åt en man på det viset igen. Tänk så lite jag visste då!? Jag står fast i min övertygelse om att jag gjort rätt val, för tanken på ett liv utan Älskling får magen att knyta sig. Inte så att jag inte klarar mig ensam för det vet jag nu att jag kan, men jag vill vara nära honom och veta att han har det bra. Han hjälper mig rensa upp i mitt röriga sinne och han motiverar mig till att skapa de rötter jag så förtvivlat saknar. Vi kompletterar varandra så fantastikt bra och är så lika men ändå olika och jag tror det är en fruktsam kombination. Klart att vi också har våra bekymmer men vilken relation kräver inte arbete?

Mina busbarn har semester med sin pappa nu och jag saknar dem förtvivlat under veckorna. Som tur är kommer de hem på helgerna och vi kan ta igen lite förlorad tid. Helgen som gick var vi på en Österlentur. Vi tog oss ner till Haväng, Cafe Annorlunda och Knäbäckshusen. En alldeles underbar dag där flertalet av mina syskon slöt upp längs med vägen. Bäst var nog ändå Panda Bus konstaterande att det fanns kakor även till henne på cafeet och att hon fick äta hur många hon ville! Underbart! =)

Vad som händer framöver har jag ingen aning om men det blir nog bra ändå!

Minns gårdagen

Dröm om morgondagen

Men

LEV IDAG!! <3

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

När jag skriver om mitt liv och det som varit handlar det inte om att hitta syndabockar eller peka ut de som behandlat mig felaktigt. Det handlar om att skapa en förståelse för mig själv och det jag varit med om. Ett försök till att förstå varför jag gjort de val jag har gjort och gör på min väg. Hur jag skapat mig de normer som jag lever mitt liv efter. De personer som sårat mig mest är de jag älskat mest också och det påverkar hur jag förhåller mig i relationer idag. Det är svårt för mig att släppa någon riktigt nära och de som vill nå mig får kämpa. Många har gett upp kampen men än så länge kämpar älskling på och det är jag glad för.

I övrigt rullar livet mest bara på och jag försöker njuta av det jag har.

Hoppas Du med har det bra.

Kram kram Kajsa Karin.