Hej på dej!

Surfar runt på nätet och går in på en sida som jag besöker då och då. Han som skriver beskriver en känsla som jag lätt kan känna igen mig i. Det är känslan av att allt är påväg att förändras, inget är beständigt och det som är bra i ens liv ska tas ifrån en när som helst. Utan någon närmare eftertanke lägger jag in en kommentar och inte vet jag hur den kommer mottagas men det fick igång min tankeverksamhet ändå.

Tänk att det är så lätt att hjälpa andra, att se hur de kan agera kring problem i deras liv. Jag är i min personlighet en objektiv person med fokus på lösningar oavsett om det gäller andras liv eller mitt eget. Men visst är det så att det är lättare att finna lösningen åt andra än åt sig själv? Jag går nog igenom en av de svåraste sakerna i mitt liv just nu, och det är som sagt den att stanna kvar. Stanna upp, bli kvar i detta livet och vara nöjd med mina val. Att inte ständigt lyfta blicken och leta efter lyckan någon annanstans. Att våga lita på att de människor som valt att vara delaktiga i mitt liv också tänker vara kvar. Fast visst är det en skrämmande tanke att även någon av dem kan välja att lämna mig! För varför skulle någon vara intresserad av att behålla mig när jag inte var viktig ens för mina föräldrar? Resonomanget är långsökt kanske men känslan beständig. Hela livet har jag kännt mig mindre värd än alla andra, den dåliga självkänslan har kompenserats med att vara duktig och bli sedd i andra sammanhang men som sagt självbilden är skadad.

Jag bär mitt liv med tyngd. Inte sinnestyngd utan som kilon. All min sorg, saknad och vrede över hur livet blev bär jag. Många kilon har det blivit under åren och när bilden i spegeln äcklar mig kan jag lika gärna ta en kaka till. Jag kämpar även med detta. Att försöka tycka om mig precis som jag är för jag är ju ändå jag oavsett hur många kilon min kropp bär. Jag har lätt för att skoja bort mig själv - "att bjuda på mig sjäv" i olika sammanhang. Jag får min omgivning att skratta och jag kan må bra i stunden men varför förminskar jag mig själv så? Jag försöker sluta med ävan detta beteende och det blir allt lättare för var gång att hålla munnen stängd, det svåra är att omgivningens förväntningar på att jag ska skämta om allt finns kvar. Kommer ta ett tag innan folk ser mig med andra ögon och vad finns då kvar?

Jag borde vara stolt över hur mitt liv ser ut med tanke på allt som varit och ibland får jag höra av bekanta att jag är en överlevare. Kanske är det så inte vet jag, jag har bara gjort det som krävdes av mig förstunden. Fast uppväxt med att ständigt vara på väg, i ett ständigt beredskaps sinne är det svårt att veta hur jag ska hantera det normala. Det är inte förrän jag flyttade ihop med Älskling mitt liv började likna "normalt" och då lever vi ändå utanför normen.

Som jag skrev till Klumpe så ligger nog nyckeln även för mig i att stanna upp, njuta av det jag har medan jag har det och inte låta rädslan eller oron förstöra glädjen och lyckan i förtid.

Carpe diem! <3

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Idag hände en oväntad sak. En sak som jag visserligen varit medveten om kunde hända och som jag också önskat skulle hända. Jag råkade springa på min moster på stan. Kontakten bröts för ett antal år sedan av diverse olika anledningar och funderingarna kring henne och mina kusiner har varit många.

Hon var sig lik, samma lysande gröna ögon och samma kvicka ordflöde. Vi stannade till och pratade en stund; liten uppdatering av förfluten tid.

Det är tråkigt att saker blev som de blev och jag saknar den sidan av familjen ofta för det var där jag var "hemma". Min moster räddade mig både en och två gånger som ung och vid mammas bortgång orkade hon ändå vara ett stöd mitt i sin egen sorg. Ännu ett sorgligt livsöde men också ett bevis på en enorm livskraft. Varför är min släkthistoria så mörk och hur ska jag få den att ljusna?

När vi sitter där och samtalar kan jag se mig själv i henne; ögonen, det sneda leendet och den nattsvarta humorn. Den största likheten är nog ändå kämparglöden, livet måste gå vidare och vad tjänar det till att lägga sig ner och ge upp?

Jag gav henne mitt nummer och framhärdade att jag verkligen ville att hon kontaktade mig, jag hoppas verkligen att hon gör det också. Det kan aldrig bli så som det en gång varit men som jag påtalade för henne så är jag vuxen nu men hade varit glad för att kunna återknyta en länk till min historia. Bara att bida tiden eller att själv våga lyfta luren och ta första steget.

Kram Kram Kajsa Karin

Hej på dej.

Under utevistelsen igår på jobbet hörde jag både koltrastens och talgoxens drillande. Snön på taken droppade och jag kunde se spår av det nya gräset sticka upp. Än är det vinter kvar och en och annan kölpdknäpp och hagelskur ska jag väl genomleva innan våren kommer för att stanna. Ändå, dofterna börjar ändras och ljuset är påväg tillbaka. Jag överlevde ännu en vinter!

För det är så det känns där innne, äntligen börjar vinterna ta slut och jag kan börja blicka framåt. Visst har vinterns och framför allt julens betydelse förändrats för mig men det är ändå den känslomässigt tuffaste tiden på året för mig. Nu börjar jag blicka framåt.

Hösten har varit djävulsk och många var degånger då jag bara ville ge mig av från mitt eget liv, men jag utmanade mig själv och gjorde det som är svårast av allt. Jag stod kvar. Jag stod på mig. Jag ställde krav på mig själv och min omgivning. Nu börjar det bli ljusare. Visst att vissa problem kvarstår och andra problem komma skall men vi stod starka tillsammans, sida vid sida stöttade vi varandra och framför allt står Älskling också kvar. Vi börjar se ljuset igen där det förut bara fanns mörker och frustration. Kanske vi en dag även hör glädjens sång.......

Njut av ljuset!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej då dej!

Här börjar vi det nya året på samma sätt som vi avslutade det gamla.dvs med vab för sjuka barn.Lillkillen min är febrig o klagar över huvudvärk dock är han något piggare idag så jag hoppas på att kunna arbeta i morgon. Mina kolleger och jag själv börjar bli trötta på min ständiga frånvaro men vad ska jag göra? Samtidigt vill jag ju finnas för barnen särskilt när de inte mår bra.

Den oplanerade tiden att vara hemma har jag ägnat åt att läsa färdigt om Christian Grey och Anatsasia Steele. Böckerna om Femtio nyanser har du säkert hört talas om och kanske även själv läst? Jag fann böckerna intressanta men otillräckliga. Visst är de fulla av laddade scener med sex och erotik. Det är i grunden en pojke möter flicka historia men med lite hårdare tag än i Harlequin historierna.

En del av innehållet kunde klart vara eggande och sätta igång fantasin på mig men jag blev nog mest frustrerad ändå. Jag vill ju ha historien bakom Mr Greys nyanser. Varför blev han som han blev? Man får små bakgrundshistorier man aldrig en ordentlig förståelse. Jag finner det också konstigt att man som Ana är helt sexuellt oerfaren och ändå kan vara villig att ge sig in en sådan utsatt relation.

Psykologin bakom att man blir dominant eller undergiven finner jag mycket mer intressant än själva sexbiten. Det är också en stor skillnad på att vara det i enbart den sexuella relationen eller alltid. Mr Grey är dominant punkt slut. Kontrollerande och kränkande. Och Ana är den klassiska kvinnan som "Om jag bara" så ändrar han sig nog. Och som det i sagor sig bör gör han ju det till slut.

Jag är för ett öppnare sexuellt klimat och boken har öppnat upp en del, men jag är emot typsika stereotypa könsroller. Alla relationer bör handla om att ge och ta, sedan är det ju självklart så att ens personlighet påverkas i relation till andra. Man visar inte alla sina sidor alltid och vissa människor har större svängningar i sina roller andra som ligger närmre sitt sanna jag alltid. Själv är jag av naturen ganska så rakt fram och kan uppfattas som dominant. Men det är skillnad på att vilja kontrollera andra och att veta vad man vill.

När jag mötte Älskling var vetskapen om varandras personligheter tom och vi fick lära känna varandra från noll. Det har gjort att han ser sidor hos mig som ingen annan sett, både för att jag inte vågat visa dem förut och för att folk i min omgivning är så färgade av hur de sett mig förut. Han lockar fram det bästa hos mig och med honom vågar jag vara svag.

Vad sexet anbelangar finns det massor av erotik att läsa överallt om man bara vill och att läsa samma erotiska novell kan mycket väl vara ett bra sätt att egga varandra. Så länge alla parter är med på villkoren och ingen far illa är det upp till var och en att utforma sitt sexliv. Det jag vänder mig emot är just att skriva en så pass säljande bok och genom boken befästa negativa könsroller.

Kanske skulle kontra med en bok om en rik, vacker äldre kvinna som tar sig en ung oskyldig pojk till älskare? Jo, jag vet Mrs Robinsson fanns med. Ja, ja nu vet jag iaf fall vad hypen är om.

Var rädd om varandra och älska innerligt!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Så, nu är vardagen igång på riktigt igen och om ett ögonblink ska semesteransökan inför sommarsemestern in! =) Samtidigt gillar jag vardagen bara jag får lite avbrott ibland.

Ett sådant tillfälle infann sig igårkväll då vi hade Burka Party i hemmet. Njae det heter väl Tupperwareparty egentligen men Burka Party har väckt lite frågot och gett ett och annat skratt.

Det blev en trevlig kväll med en hel del sålt och jag (Älskling) fick en fin mandolin att beskära frukt och grönt på som tack för att vi stått värdar. Har en känsla av det blir fler partyn av detta slag framöver.

Idag har jag arbetat mer fysiskt än vanligt på jobbet. Vi har bestämt oss för att ändra lekmiljöerna på avdelningen och jag har släpat, burit och röjt mest hela dagen. Kan konstatera att jag nog gillade omorganistaionen skarpt och att jag bara älskar det här med inredning och vart skåpet ska stå! ;)

Helgen ska bli lugn och familje orienterad. Dinsey on Ice står på schemat och lite annat mys och fix. Skönt med några lata dagar efter en rivstart!

Hoppas Din helg blir bra!

Kram kram Kajsa Karin

Hej och god fotsättning!

Dagarna som gått här har varit lugna och sköna fyllda med samvaro. Mycket närhet med lugn och ro.

Just nu befinner vi oss hos Älsklings föräldrar mitt ute i ingenmansland. Älskar lugnet som infinner sig bara jag går över tröskeln till deras hus. Imorgon styr vi kosan hemåt och hur skönt det än är här så längtar jag hem. Ska bli skönt att sova i min egna säng och ha möjligheten att krypa nära Älskling.

Dagarna som kommer är fyllda med samvaro med vänner och familjekalas men i helgen ska jag fokusera på Älskling och hans önskningar. Helgernas lugn har gett oss förnyad energi och förhoppningsvis ger det oss en liten nystart och en möjlighet att få familjen att må lite bättre. Året som gick var svårt på lite olika plan och jag hoppas och tror att vi nu arbetat oss igenom det värsta. Vi kommer att stöta på problem även i framtiden men nu är vi mer samspelta och har fått lite fler sätt att agera kring de uppkomna situationerna. Det är svårt att stå vid sidan om när jag ser att barnen inte mår bra och att veta att det är så lite jag kan göra för att förändra situationen. Sargade själar är svåra att läka och de behöver läka inifrån och det är till stor del ett jobb barnen behöver göra själva. Jag kan bara finnas här för tröst och svara på frågor i den mån jag kan. Den insikten var nog den största för mig året som gick.

Jag önskar Er därute ett riktigt Gott Nytt År och hoppas ni får det ni önskar Er!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej och God Jul! <3

Här har vi varit med om magsjukan från helvetet och veckan innan jullovet blev inte det minsta likt det vi tänkt. Barnen blev duktigt besvikna när det gick upp för dem att skolavslutningen i kyrkan och med kompisarna brann inne men samtidigt njöt de av de extra lediga dagarna hemma då det var jag som vart sjuk sist av oss. Den enda fördelen med att vi blev sjuka var väl just den att vi fick varvat ner före jul och att vi nu haft några riktigt mysiga dagar med varandra.

Igår skulle vi upp på staden och fixa det allra sista och sedan gå på bio. Jag plockar fram lite kläder till mig och provar den där kjolen som inte passat på ett tag. Nöjd över att kjolen nu passar vänder jag mig till Älskling och säger: Snart har jag mina former tillbaka. Lillprinsbus som också är i rummet svarar snabbt; Ja, snögubbeformen! Visst är han underbar min lille son? ;-)

Vi såg filmen De fem legenderna och alla sex uppskattade både filmen och samvaron. Väl hemma igen blev det julfika med goda ostar, kex och pepparkakor. Där satte vi en ny tradition som vi har för avsikt att hålla kommande jular. Dagen idag har gått i maklig takt. Tomten lämnade paketen under natten så dagen började med paket öppning och familjen verkar nöjda med det Tomten hade med sig. Klockan två var det dax att skicka mina två Älsklingar på julfirande hos farmor och farfar med deras far. Sorgligt att behöva lämna bort dem men samtidigt skönt att de får det bästa av två världar och inte tvingas välja. De ska ha traditionsenlig stor släkt sammankomst på den sidan imorgon; här ska vi mest bara slappa.

Julledigheten är dedikerad till familjen och lugnet. Inga måsten och krav; vi tar dagen som den kommer och det känns fantastiskt skönt. Vi har spelat massor med schack, kalaha, skitgubbe och yatzy dagarna som gått och känner jag familjen rätt blir det mer av den varan. Jag börjar nästan gilla julen. =)

Hoppas Du har bra dagar och har möjligheten att fylla dem med det som ger Dig glädje!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

I snart fyra (!)  år har jag haft denna blogg. Inte trodde jag att det skulle vara något för mig när jag startade den efter en uppmaning från en kollega. Inte är det många som följt mig genom åren men en och annan tittar in då och då. Själv tycker jag det är kul och intressant att gå tillbaka i tiden och följa min egen färd. Är till syvende och sist för min egen skull som jag skriver.

Det som blir uppenbart för mig när jag ser tillbaka är att jag sedan en tid tllbaka inte har så mycket nytt att skriva om. Det är samma saker som oroar mig, samma problem att lösa som för ett halvår sedan och det känns inte som en lösning ligger framför mig inom en snar framtid. I samtal med en vän idag konstaterade vi vikten av behålla kärnan av sitt jag. Det är så lätt att bara vara mamma och fru och tappa bort sitt inre värde. Jag har gjort en lång resa under många år och än kan jag inte se slutet. Jag är medveten om att jag nyss påbörjat en ny färdriktning och är osäker på vilka åtgärder som ska vidtas. Packning för tre eller sex?

Som jag sagt i tidigare inlägg är att stanna kvar det svåraste som finns för mig och jag måste verkligen kämpa med mig själv just nu. Hela mitt inre skriker fly men jag vill ju egentligen inte, vill bara inte må så här längre. Känslan av misslyckande och otillräcklighet är total. Det jobbiga i kråksången är att jag inte kan förändra situationen på något mer direkt sätt än genom att flytta. En flytt skulle innebära att hon slapp mig och jag slapp Henne, men även att jag förlorat Älskling. Den ena kommer liksom med den andra. Frågan jag ställer mig är om det är värt priset jag och mina barn får betala? Bara att jag ställer mig frågan gör mig orolig.

Ja,som du  förstår är det mycket tankar och känslor som snurrar.

Övervinner kärleken verkligen allt?

Jag hoppas.

Kram Kram Kajsa Karin.