Hej på dej!

"F" skrev på sin blogg att han läser alla olika sortersbloggar men helst läser de som är av privat natur. Av hans olika inlägg att döma läser och skriver han gärna om intima saker.

Jag försöker att skriva personligt men inte alltför privat. Det är svårt. Hur mycket ska jag lämna ut mig själv och de mina i cyberspace? Samtidigt tror jag det är en stor skillnad på att vara personlig och privat. Ni som följt mig en bit vägen vet en hel del om mig men samtidigt inte. Det finns vissa saker som är för privata för att dela med sig av här. Jag vill att folk ska läsa min blogg av nyfikenhet och med förståelse. Kanske jag ibland kan väcka en vilja till eftertanke? Allt som oftast är bloggen endast ett forum där jag sorterar mina egna tankar och känslor och på så vis blir det ju ändå ganska personligt och privat på samma gång.

Samtidigt kan jag själv uppskatta bloggar som är av den mer privata naturen. Bloggar som har sensuella bilder och tankvärda inlägg. Bloggar som relaterar till relationer och känslor. Det är modigt att lämna ut sig så.

Vad uppskattar du att läsa om?

Upplever du att jag skriver FÖR privat?

Tar tacksamt emot era reflektioner i stort och i smått!

Kram kram Kajsa Karin

Hej alla!

Hoppas Ni därute har det bra.

Här rullar livet på i ett fasligt tempo och jag hinner knappt tänka en tanke klart känns det som. Livet är fullt av längtan för mig just nu. Längtan hem redan innan jag lämnat för att gå till jobbet. Längtan efter mina barn som haft sin pappa tid för denna gången och kommer hem ikväll. Längtan efter mys i soffan med Älskling när barnen somnat. Fast mest av allt längtar jag efter julen!

Kanske är det inte julen som sådan som triggar min längtan utan de lediga dagarna ihop med familjen. I år något kluvet då mina små älsklingar ska vara med pappa hos farmor och farfar. Å andra sidan får vi många lediga dagar efter själva julhelgen. Vi ska göra så lite som möjligt, bara umgås, spela spel, läsa och sova ut. En tripp till de småländska skogarna ska vi också försöka klara av.

Kan väl vara gott att längta ibland men nu har jag nedräkning på riktigt!

Vad längtar du efter?

Kram kram Kajsa Karin.

Hej alla!

Jag försöker bejaka sorgen över det jag fölorade i min uppväxt men jag tycker inte synd om mig. Har aldrig tyckt synd om mig och jag tror det är en av mina nycklar. Jag tittar krasst på situationen, utgår från den och gör mitt bästa. Fast visst finns det många saker jag önskar vore annorlunda men det jag inte kan förändra försöker jag låta vara och inte ödsla energi på.

Jag tar pauser från livet ibland, grottar ner mig i sängen och bara låter hjärnan koppla ner eller så kör jag en rensning och sortering. Jag ger mig själv tid till att känna det jag känner och försöker förstå bakgrunden. Ändå är det så att oftast ser jag svaren på mina frågor när jag befinner mig i samspel med min omgivning, när jag kan delge mina tankar och reflektioner och jag kan få detsamma tillbaka.

Min största sorg är naturligtvis den att min mamma dog alldeles förtidigt och att det är så mycket jag skulle vilja fråga henne om. Jag saknar kvällarna vid köksbordet när alla andra sov då hon och jag drack te och dryftade livet. Hon var klok min mamma, någonstans därinne i hennes sargade själ fanns ett stort hjärta som hon delade med sig av i sina friska stunder och hon lyckades ge mig och mina syskon redskapen för att klara oss som vuxna. Jag ser henne i min systers envishet, i min dotters kreativitet och i min sons humör. De som kände mamma säger att jag är lik henne och i vissa avseenden stämmer det säkert och de goda bitarna tar jag gärna till mig. De dåliga väljer jag aktivt bort.

Min svåraste sorg är inte den att mamma dog utan den som har uppstått av att ha blivit bortvald. Inte en gång utan två. Pappa var först ut; nya kärleken och nya flickebarnet var viktigare än att hålla kontakten med mig och min bror. I dryga tio år var han helt borta, jag hade inte ett spår, inte ens ett foto. Aldrig ett samtal, vykort eller present. Varje födelsedag hoppades jag att han skulle ringa. Hur kunde han glömma? Varför var jag så oviktig? Vilka fel hade jag gjort? Var hon snällare och sötare än jag? Tusen frågor men inga svar. De få gånger jag vågade fråga mamma fick jag väldigt vinklade svar eller inga svar alls. Redan där kapades en gren i mitt släkträd och den grenen är omöjlig att skapa igen. Jag har försökt men släktingarna på pappas sida kan inte se att jag är annorlunda än mamma och de naturliga känslomässiga kopplingarna är borta.

Andra gången jag blev bortvald är den som svider mest och som skapar mest ångest. Han som verkligen var min pappa och som fortfarande är pappabilden i mitt huvud sade upp sig. Även här till förmån för den nya kärleken. Den nya kärleken ville inte att vi skulle ha kontakt för jag var ju mammas dotter och inget biologiskt barn till honom. Att det sedan var han som uppfostrat mig, följde mig första skoldagen, lärde mig cykla, hämtade mig hos kompisar sena nätter det spelade mindre roll.

Det gör ont när jag inser att jag inte var viktigare än så, att det är så enkelt för vissa att klippa bandet. Bekymmret är mina syskon. De två som Han har med mamma. Min styvpappa har aldrig stått ivägen för att vi ska hålla kontakten men det har stått klart att mina syskon inte får/kan umgås med oss samtidigt som med dem. Det var på nåder jag fick gå på min systers bröllop och inte fick vi sitta bland familjen heller. Lillebror fyllde 30 i helgen, han hade bjudning för alla utom oss, vi får komma en annan helg. Det gör ont, för för mig är mina syskon viktiga men jag är inte viktig för dem. Inte viktig nog för att stå upp mot Hon som styr deras familjeträd.

Jag längtar hem, hem till Skillinge. Till havet, dofterna och stockrosorna vid gamla husen i sträddena. Hem till ålaboden där jag spenderade mina somrar med att bygga fördämningar i ån till farfars stora förtret. Visst kan jag åka dit men jag är inte fri att besöka de platser som skulle betyda något för mig, då jag vet att detta skulla skapa bekymmer för mina syskon. Någon gång när jag är stark nog (o rik nog:)) ska jag hyra en stuga där och ge bilder av min barndom till mina barn.

JO, jag har mycket sorg men jag glömmer inte alla de stunder som gav mig glimtar av lycka. Och visst har jag saknat mycket men jag har också fått en frihet som jag önskar jag vågade ge mina barn idag. Det kluriga är att bli kvitt känslan av att vara mindre värd/viktig och rädslan för att bli lämnad igen. Det är ju därför det är jag som lämnar.....men det diskussionen kan vi ta en annan dag.

Samla på dina glimtar av lycka för de bär dig en dag då det är mörkt! <3

Kram kram Kajsa Karin

Hej på dej!

Tack EKT för dina tänkvärda kommentarer och stöttning. Jag förstår att du har en hel del kunskap om det som jag skriver om här. Arv eller miljö? Den frågan blir vi vi väl aldrig riktigt kloka på men jag tror att i mitt fall är det miljön som har skapat min trasiga själ men att det är arvet som har gjort att jag ändå är så pass stabil som jag är. Jag har haft en trasig uppväxt men de före mig har haft det än värre. Jag vet att mamma på sitt sätt försökte bryta dåliga beteende mönster, jag har fortsatt och snart kanske cirkeln är bruten. Allla är vi på något sätt en produkt av vår omgivning.

Klart att det är ett flyktbeteende. Stänga ute det som gnager och börja om på nytt. Så har jag levt de största delarna av livet. Båda mina föräldrar var superba på detta. Pappa valde att försvinna under hela min uppväxt och mamma flyttade så fort sprickorna i fasaden blev för stora och lögnerna riskerades att uppdagas. Detta innebär att jag/vi flyttade i snitt vartannat år fram till jag var sexton. Jag ägnade min uppväxt åt att få dagen till att fungera så insikten av allt jag förlorat har inte nått mig förrän som vuxen. Helt ärligt kanske inte förrän nu när jag och och Älskling har våra diskussioner kring vad som är viktigt att ha med i barnens uppväxt och deras uppfostran. Jag fattas rötter bakåt och har därför svårt att ge barnen det också, detta är min största sorg.

Så jo, jag vet att jag måste stanna både för min egen skull och för barnens men att det skulle vara så svårt hade jag ingen aning om. Att ständigt att ha något projekt igång gör ju att tankarna kan riktas på något annat än inåt och det jag egentligen borde ta itu med. Jag har blundat för sorgen så länge. Under så många år har jag tagit hand om andra, först mamma och syskon, sedan pojkvänner och män. För första gången i mitt liv lever jag i en situation där jag inte måste ta hand om andra vuxna och på något sätt har jag fastnat i att ifråga sätta min tillvaro. Jag har inga verktyg för att hantera den vardagliga lunken för jag är uppväxt med kaos och ständigt på vakt. Jag måste prestera och vara duktig för att vara någon.

Jag jobbade med detta beteende ganska hårt under åren som ensam förälder och arbetade bort mycket av mitt dåliga självförtroende och självkänsla. Den sista tiden har det dock hänt saker inom familjen som har gjort att jag har tappat stora delar av detta arbete. Jag ifrågasätter rätten till mitt varande och beteende. Nej, det är inte bra att det drabbar omgivningen för det skapar just den otrygghet som jag vill bort ifrån, samtidigt måste de som finns runt mig förstå att jag vacklar i mina beslut och varför.  Min ambitions nivå ligger oftast högt på alla plan i livet och jag har svårt för att sänka kraven på mig själv och det jag ska prestera. Detta medför att jag ofta ställer höga krav på min omgivning och konflikterna uppstår när glappet mellan förväntningar och verklighet blir för stor.

Jo, nog lider jag av ett flyktbeteende men jag letar efter möjligheter att sluta fly.

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Som ni vet så är jag mitt upp i en bearbetnings process av mig själv och tankarna kring mitt liv. (Tar den någonsin slut?) Jag försöker få grepp om vad jag vill och vägen dit. Jag vacklar ibland och går vilse i skuggan men jag vet samtidigt att ända vägen är framåt. Det är omöjligt att gå tillbaka till det som varit för det blir ändå inte som då. Att ha bloggen att gå tillbaka i och se hur jag tänkt och hur mina mål och drömmar har förändrats är både kul och tänkvärt. Ibland när jag läser undrar jag över hur i hela fridens dag kunde jag resonera så? Och ibland väcks jag åter till eftertanke.

Att titta på sig själv på ett konstruktivt och utvecklande sätt är svårt. Det kan rent av göra ont att se sina egna fel i vitögat. Dock är det nödvändigt för att det ska kunna ske en utveckling. Jag har en hel del sidor att arbeta med och just nu upptar detta massor av min tanke energi. Jag ifråga sätter och iakttar mitt beteende än mer än förut. Självreflektion är bra och viktigt men det får inte gå in i ett absurdum.

Jag faller hela tiden tillbaka på min barndom och den instabilitet som jag alltid levt med. Idag är det jag som skapar liknande instabilitet genom mitt ständiga analyserande och ifrågasättande av mig själv och min omgivning. Jag är ingen lätt människa att leva med alla gånger och jag är tacksam gentemot de som faktiskt försöker göra sig viktiga för mig. Jag söker efter ett lugn och stabiltet men när jag funnit detta fattas jag kunskapen hur jag ska agera i det.

Att det ska vara så svårt att stanna upp och stanna kvar?

Det är ju egentligen inte ett dugg lättare att gå.....

Kram kram Kajsa Karin

Hej på dej!

Det där om att ständigt vilja mer är en stark drivkraft hos mig och jag ser det oftast som något positivt men har på senare tid också erkänt för mig själv att det även skapar bekymmer för mig och mitt liv. Det största bekymmret är att jag sällan är nöjd. Jag sätter upp ett mål men när jag nått det vill jag vidare. Så har hela mitt liv varit. Det resulterar i att jag alltid är på väg, bort, dit där livet ter sig bättre.

Fast ska sanningen fram har jag det bra som det är. Inte så att livet blev som jag tänkt en gång i min ungdom men helt ok ändå. Jag är så fast i mina tankar kring hur en familj ska se ut och bör agera att jag förstör för mig själv. För vem säger att vi mår bättre och får ett bättre liv i ett stort hus? Målet var ju en marklägenhet och den fixade jag ju! Men jag känner själv hur jag har siktet inställt på att ta mig vidare....

Hur ska jag göra för att stoppa denna vagabond som bor i mig? För att inte smitta min egna rotlöshet ner till barnen? Jag vet att jag måste stanna upp och leva med de val jag gjort. Jag vet bara inte hur. Så min nya utmaning blir att finna vägar till att stanna upp och bli kvar.

Kram kram Kajsa Karin

Hej på dej!

Här bedrivs det sjukstuga på hög nivå. Jag, Panda Bus och Lill Prins Bus har alla drabbats av feber, förkylning och hosta och detta i förlängingen har utlöst vår astma. Vi har varit riktigt dåliga i flera dagar men nu börjar det lätta. Det jobbiga just nu är att vi befinner oss mitt emellan, inte så sjuka att vi bara vill ligga ner och glo på film ( det var i måndags) och inte pigga nog till att ta oss för något. Med feber i kroppen gör vi det vi kan. Spelar spel både på datorn och vid köksbordet, leker och läser men vi börjar bli duktigt rastlösa. Vill bli friska nu!

Mest jobbigt är det för Pandan då hon missade Halloweenfesten på Klubben och förmodligen missar discot på fredag också. Själv är jag mest frustrerad över alla måsten och borden som jag inte orkar med just nu, plus att jag vet att det ställer till det på jobbet. Fast jag har inget annat val än att vara hemma.

Höstlov nästa vecka och barnen ska vara lite lediga. Älskling ska åka "hem" med sina två töser och mina busbarn ska vara hos farmor och farfar på deras begäran. Så jag har några dagar med enbart mig själv som sällskap. Ska bli riktigt skönt att få rå om mig själv lite, sedan vet vi ju alla hur mycket ensam jag egentligen brukar vara vid dessa tillfällen.  =) Jag har redan bokat in en lunchträff med sötaste T på lördagen, kaffesnack med B på söndagen och kvällsmat hos vännerna i Vä på måndagen så särskilt ensam kommer jag inte att vara! Ändå gillar jag känslan av att inte behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv, det är skönt ibland, då det vanligtvis är så många andras behov och viljor som får styra mitt liv.

Nu väntar Fia spelet och två otåliga töser på mig i köket och datorn ska upptas av sonen min som knäckt det där med att spela online är kul! Oj var ska detta sluta?

Hoppas Du får en pigg och bra dag!

Kram kram Kajsa Karin

Hej!

Jag sitter hos en proffesionell samtalsledare dit vi vänt oss för att få hjälp med vår familjesituation.(Jag tycker det är viktigt att man vågar söka hjälp när man känner att man inte redar ut saker själv längre, aldrig fel med objektiviteten det kan ge.) I vart fall är det inte mig vi ska prata om i första hand, men vi berör ändå en del av de trauman jag upplevt på min väg genom livet. Vi pratar på en stund sedan frågar hon: Hur lyckades du bli så normal trots allt? Hon menade på att jag skulle uppvisat större tecken på "skada".

Jag har funderat på detta en del sedan dess men kan faktiskt inte finna ett riktigt bra svar. Jag tror det är många sammanfallande faktorer som till slut skapat en helhet. Grunden är nog den att jag är född med mitt psyke och livet har förstärkt de egenskaperna. Envishet är en god egenskap då den används rätt. Jag har utvecklat en förmåga till självreflektion och att se på mig själv objektivt. Jag lärde mig tidigt att skilja på sak och person. Jag älskade min mamma men inte det hon gjorde eller utsatte mig för. Detta ihop med att det bitvis fanns vuxna i min omgivning som gav mig positiv uppmärksamhet och omtanke.

Jag har heller aldrig tyckt synd om mig. Jag har inte haft möjlighet att påverka händelserna men på något sätt har jag valt hantera dem och leva genom dem. Jag tror inte på att tycka synd om folka överhuvudtaget för ur det kommer inget gott. Visst har jag dagar då jag sörjer allt som varit och allt som kunde blivit och jag tillåter mig att göra detta, men jag kan aldrig fastna i de tankarna för de är förödande!

Nej jag är nog en maskrosunge som blivit vuxen. Kanske jag en dag kan bli till en solros i alla fall?

Kram kram Kajsa Karin.