Hej på dej.

Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget.

Kanske jag inte klarar ut att rensa huvudet längre? Eller är det bara det faktum att livet rullar på i ett fasligt tempo?

Vi mår bra i lilla lyan och jag tycker vi har fått det mysigt och ombonat. Men vem är jag att bedöma? Är ju något partisk i det hela =) Fördelen med två hem är att jag verkligen fått leva ut min inredningsådra den sista tiden. Nallens hem är också fint men i en en helt annan stil än min. Min lägenhet är byggd på femtiotalet och det har jag tagit nytta av och frossar i pasteller som turkost och rosa och blandar med lite galna saker som en babyblå bubbla med peace märken på! KUL!

Att leva som särbos är allt annat än enkelt men vi finner väl vår väg så småningom. Rent juridiskt och samhällsmässigt har vi fått erfara att man inte ska leva som gifta men isär. Försäkringskassan ser oss inte som en familj som ställer till det på sitt sätt med indragna bidrag, medan andra myndigheter anser att vi är ju gifta och ska räknas som det även om vi är skrivna på olika ort vilket ger oss dubbla avgifter på annat. Snårigt minst sagt.

Jag trivs, samtidigt som jag vantrivs. Jag har lugn och ro i mitt hem och får många fina tillfällen med mina barn, flera av mina vänner har tittat in och vardagen är ok. Samtidigt saknar jag ju Älskling enormt och en del saker var naturligvis enklare när man var två vuxna i familjen. Det är väldigt mycket som ska rymmas fredag till söndag. Dock saknar jag inte konflikterna som blev med tjejerna, konflikterna mellan barnen och det ständiga ifrågasättandet med känslan av att aldrig räcka till som följd.

Vi pratar om ett gemensamt boende igen men än vet vi inte inom vilken tidsrymd det är möjligt, om det ens är möjligt. Min rädsla ligger i att grunderna till alla konflikterna är inte tillräckligt ändrad. Hur gör vi för att förändra dem? Hur gör vi för att ge barnen likartade förutsättningar?

Mycket av det som gick fel ligger i att barnen behandlades olika av omgivningen och självklart kan det inte få vara så. Älsklings barn har varit med om en massa tråkiga saker under deras uppväxt och självklart ska man ta detta i beaktande men man får inte glömma bort att även mina barn har en historia som behövs tas hänsyn till.

Mitt i allt detta röriga är smärtan värst att bära. Att se sorgen och saknaden hos mina barn efter en vuxen som de litade på och räknade med.Se att de inte vågar släppa Älskling riktigt nära igen. Kanske kan vi reparera skadan, kanske vi måste leva med hur det blev?

Time will tell, as always!

Kram kram Kajsa Karin.