Hej på dej!

Livet vände, just precis så som jag hoppats på men som jag inte vågat räkna med. När du blir ifrågasatt av myndighetspersoner och andra i din omgivning är det svårt att hålla sin ståndpunkt och jag började tvivla på mig själv, min historia och mitt mod. Vi har varit i helvetet och vänt men nu står vi i andra änden och kan skåda ljuset. Framtiden är sannerligen vår och jag vågar drömma om det där livet vi påbörjade innan det tog en hemsk vändning. Jag är stolt över att jag stod kvar; nu vandrar vi vidare.

Ska denna vandring leda oss in i skogen? Jag har länge drömt om ett hus på landet och trodde väl inte att det kunde bli en realitet men av en slump fann jag ett hus på nätet som motsvarade mina drömmar dock var placeringen inte den jag tänkt mig. Mitt ute i mörka Göinge skogarna står det; rött med vita knutar,  med sitt stora vita lantkök och plats för oss alla och eventuella gäster. Ja jag drömmer, men just nu njuter jag av drömmen för det var så länge sedan jag vågade ge mig hän åt drömmandet. Kanske placeringen är en ödets nyck då det ligger runt hörnet där jag bott av och till i mitt liv och jag kan cykla till mammas grav. Som alltid är det tanken på vad det kan innebära för barnen som håller mig tillbaka; hade det bara varit jag och Älskling hade vi flyttat imorgon! =)

Outgrundliga är livets vägar, bara att vandra och se vart de för oss!

Vandra i frid! <3

Kram kram Kajsa Karin

Hej på dej!

Jag har förstått att jag oroat några där ute i verkliga livet med det som jag skrivit här. Jo, det är sant att det jag skriver här handlar om mig, mitt liv och mina känslor dock är det viktigt att komma ihåg att denna sidan använder jag som en kanal för att bearbeta just det som händer där ute. Att på något sätt sortera i mina intryck och känslor för att kunna finna ett sätt att förhålla mig till allt.

Ja, livet ter sig svart just nu av många olika anledningar men främst pga bekymmer i hemmet. Kanske jag uttrycker mig mer dramatiskt än det finns fog för men om jag inte kan ge utlopp för det jag känner genom orden hur ska jag då hantera livet? Det jag vill förklara är att när jag skriver att jag vill lämna detta livet är det livet som bonusmamma och fru jag menar. Avsluta detta kapitel och börja ett nytt. Ett kapitel där jag återgår till att det bara är jag och mina två älskade busbarn.

Hur svart livet än kan te sig skulle jag aldrig utsätta mina barn eller andra nära och kära för det trauma min mamma tvingade oss genomleva. Att ta sitt eget liv är det fegaste och mest själviska beslut du kan ta och jag ser inte mig själv som självisk även om jag kan vara egocentrisk just här i bloggen.

Samtidigt känns det skönt att veta att det därute finns människor som på något sätt sätter värde i mig och mitt varande. Jag kämpar med allt vad jag har för att få livet att bli bra för oss alla sex och det sista jag vill är att familjen splittras men det är tungt när det tycks som det är enda vägen ut.

Små till synes betydelselösa ord kan betyda världen för någon annan! Visa för dem du bryr dig om att just "hen" är viktig!

Kram Kram Kajsa Karin

Tag min hand

torka din tår

jag vill att du går

bakom mig

framför mig

bredvid mig stå

Vägen är mörk

även skymd ibland

men jag är trygg

med dig i min hand.

                                     Kajsa.

Att något så självklart kan vara så svårt!

Hoppas du har en bra helg!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Ja nu hoppas jag på att jag kan andas ut, lite i alla fall. Denna helgen har vi nämligen bara lillskruttan hemma. Den stora tösen har åkt till faster med familj och mina älsklingar skulle hem och kurera sig hos pappan. Jag har tvättat och städat en del idag och hoppas att en del av sjukbacillerna städats bort. Alltandörren står på glänt och jag kan andas frisk kall luft här inne nu. Vill bli pigg, glad och lycklig nu.

Lämnade blodprov innan idag och sjuksköterskan gjorde fel så nu är hela armvecket blått! Gör faktiskt en aningens ont också men det går väl om. Om två veckor är det dags för den årliga kollen av mina blodvärden och struman. Vikten skulle jag visst ocksp lämna in. Remiss till gastric?

Min doktor är alltid på mig om min vikt och inte tror jag det blir annorlunda denna gången heller.

Funderar på om jag ska nämna min deppighet och trötthet till henne? Nämna att remissen till arbetsterapeuten nog försvann för jag har fortfarande inte blivit kallad och jag har fortfarande ont i mina händer av och till. Jag behöver ta ett helhetsgrepp om mig själv och min hälsa både kroppsligt och mentalt fast det är lättare sagt än gjort. Jag börjar med besöket hos Dr Ingela sedan får vi se.....

Nu ska jag ställa mig på altanen, känna aningen om våren och andas ut för en stund!

Ha det så bra du kan!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Jag vet att det är en filmtitel. En film som jag inte sett än men nog har tänkt att se i framtiden. Just idag var det mest titeln som lockade då det är så mitt liv känns just nu. Kanske dö är lite väl drastiskt men att får dra täcket över huvudet och få vakna när livet känns ljusare och enklare. Helgen har varit omtumlande och dramatisk så tillvida att min älskade Lillprins Bus fick ett ordentligt astma anfall och ambulans kom ut, vi fick sedan åka in till sjukhus för kontroll. Vi kom hem snabbt men fick åka in igen på eftermiddagen då han fick över 41 graders feber och han blev helt borta. Dubbla doser febernedsättande och massor annan medicin har gjort att han nu börjat piggna till. Då han legat hos mig stora delar av nätterna var väl febern som anslöt sig till min kropp i söndagskväll inte oväntad och gårdagen ägnades åt att sova. Om det var febern i sig som utvecklade min trötthet eller om det var helgens eskapader som tog ut sin rätt törs jag inte säga, tror det var kombon. Jag är något piggare idag, lite lägre temp på termometern men ack så trött. 

Tröttheten och huvudvärken är sedan några veckor tillbaka mina ständiga följeslagare och det börjar tära på mig och mitt humör. Kan jag ha drabbats av en vårdeppression? Livströtthet? Ja något är fel för inget är längre kul. Jag vill helst bara sova eller mysa med mina barn och det känns som jag blir ovän med allt och alla. Jag vet att det inte är sant men känslan är ändå sådan. En del av sanningen är den att jag tröttnat på att ständigt ge och ställa upp för andra utan att få något igen. När jag då ber om något för egen del och möts av ett nej blir jag såklart ledsen och besviken. Insikten om att jag fortfarande i stort sett står ensam är jobbig. Jag vet att jag klarar det men jag vill inte längre.

Som jag sagt i tidigare inlägg ska inga stor beslut tas just nu och jag kämpar med att stanna kvar i livet jag lever nu men idag känns det som att äta, sova, dö en liten smula, är det jag klarar av.

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Solen lyser utanför mitt fönster och jag kan höra hur fåglarna kvittrar i trädgården. Ändå vandrar jag runt i ett mörker; inte bara ett själsligt utan faktiskt ett konkret mörker. Jag har dragit för alla rullgardiner och gardiner jag kan för idag tål vi inte ljuset. Jag har haft bekymmer med huvudvärk i flera dagar och när då älsklingskillen klagade över samma åkomma i morse tog jag beslutet att vara hemma och försöka bota. Lillkillen sov hela förmiddagen och verkar nu betydligt mycket piggare, själv får jag väl ge upp och finna ett sätt att leva med det onda.

Solens strålar gör ändå gott, både till kropp och själ och jag hoppas våren är på väg på riktigt nu. Jag behöver ut i ljuset och kanske det även kan mota bort det mörka i mig. Längtar efter att de bra dagarna ska bli fler än de jobbiga. Längtar efter dagar då jag bara får vara och inte måste prestera och veta och förstå allt precis hela tiden. Jag längtar efter känslan av frihet. Valde jag fel väg i korsningen? Sommaren kommer med svaret.

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Hade jag vetat det jag vet idag hade jag inte stått där jag nu står. Detta är nog det talesätt som speglar mitt liv bäst just nu. För det är verkligen så; hade jag vetat hade jag aldrig, så det är väl tur för kärlekens skull att jag var så blåögd och naiv och trodde att jag skulle fixa livet som bonus förälder. Att vara förälder är svårt men att vara förälder åt någon annans barn är svårare. Enligt mig i alla fall. Inget är självklart och den outtalade kommunikation, samspel och närhet jag har med mina egna barn är svår att skapa med de andra två. Vi har haft en kultur krock av den värsta sorten och än är vi inte förbi. Kanske vi inte kan? Vad händer då?

Barnen är en sak i sig, det svåraste är avsaknaden av den andre biologiska föräldern. Hur förklarar man för ett barn att mamma inte kan, vill eller orkar bry sig? Glömda födelsedagar och brutna löften? Hur balanserar man för att olikheterna i förutsättningarna inte ska kännas allt för hårt? När mina barn åker på en veckas semester med farmor och farfar? Eller att de har en regelbunden relation till sin pappa? Jag kan förstå hur uttrycket mosaikfamilj uppstod för det är verkligen många små bitar som ska läggas för att få en fungerande vardag. Jag/ vi har försökt ett ganska bra tag nu men jag vet inte hur länge till jag orkar. När besvikelsen och frustrationen över att inte nå fram med mina tankar och känslor blir för stor och uttrycker sig genom ilska eller sorg ligger det nära tillhands att bara ge upp. Fast är det rätt att ge upp min vuxna relation som egentligen gör mig lycklig pga problem med  hans barn och ex? Frågorna är många men svaren få. Återigen är det bara tiden som kan ge mig svar på hur det ska gå. Jag lovade mig en beslutsfri period gällande min arbetssituation, har insett att jag behöver en i det övriga livet också.

Inga livsavgörande beslut före pingst! Jobbet tar jag tag i efter jul.....

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

I fredags fick jag reda på att ytterligare en i min bekanskapskrets genomgått en gastric-bypass operation. Jag tycker att tekniken verkar bra och det är skönt att så många verkar bli hjälpta.

Det jag då ställer mig frågande till är naturligtvis huruvida jag skulle göra ett sådant ingrepp eller ej?

Kraftigt överviktig som jag är har jag vid ett flertal tillfällen blivit erbjuden att sätta upp mig i kö, samtliga gånger har jag tackat nej. Jag är rädd. Rädd för operationen i sig då mitt hjärta stannade sist de försökte söva mig, men även rädd för att det inte räcker med en operation utan att det kommer krävas fler innan jag ser "normal" ut. Med handen på hjärtat vet jag också med mig att jag får hjälp med min övervikt men får jag även hjälp anledningen till mitt ätande? Grunden till att jag ser ut som jag gör?

Vid ett flertal tillfällen har jag önskat hjälp av sjukvården pga vikten men de verkar bara ha operation att erbjuda. Finns det verkligen inga andra alternativ? Jag har försökt på egen hand, viktväktarna, nutrilette, extravaganza mm men lyckas liksom aldrig komma i mål. Nu sedan jag bad Älskling om hjälp och jag bestämde mig för att lägga mindre vikt vid kilon och mer på måendet har jag faktiskt sakta men säkert börjat vandra ner på viktkurvan. Tanken är att jag ska bli snygg till jag fyller fyrtio! ;)

Ta väl hand om dig!

Kram Kram Kajsa Karin.