Hej på dej.

Ensamheten och döden, två saker som alltid finns vid min sida känns det som. Känslan av ensamhet och oviktighet har alltid funnits där, kan inte minnas när de inte har det, vilket får mig att tro att de känslorna grundlades hos mig som väldigt liten. Och ja, tittar jag retrospektivt på det kan jag finna kopplingen till min uppväxt och mina föräldrars skilsmässa och följderna därav. Att växa upp med bara en förälder utan vetskap varför den andra försvann sätter spår, spår som jag slåss med än idag. Som vuxen kvinna sårar det mig än att jag är helt oviktig för min far. Visst har vi försökt bygga någon form av relation sedan jag var tonåring men de gånger jag verkligen behövt honom har han aldrig funnits där. Övrig släkt på pappas sida har jag aldrig haft någon direkt tillgång till varken som barn eller vuxen. Nu är de bara en massa främlingar som jag söker likheter hos. Släkten på mammas sida har vandrat ut och in i perioder men sedan mammas död har de varit frånvarande. Detta innebär att jag har ingen självklar person som håller min hand när livet blåser hårt.

Denna känsla av att inte vara betydelsefull gör att tankarna går till döden. Inte så att jag på något vis vill dö, men det är en så definitiv ändplats som i de flesta fall skakar om livet för dem som blir kvar. Insikten av att en eventuell död inte skakar om särskilt många liv spär på känslan av oviktighet. Självklart förändras livet radikalt för mina barn och min man om något skulle hända mig , men i övrigt? Mina syskon skulle kanske sakna mig då och då men inte skulle deras liv i stort påverkas, pappa vet jag inte ens om han skulle bry sig. De få vänner jag har skulle naturligtvis bli ledsna ett tag, men livet går vidare även för dem. För det är så det fungerar, någon tas bort från  en , men livet fortgår på något sätt ändå.

Jag vill inte vara dramatisk eller skapa oro men ibland känner jag mig väldigt liten och på något sätt oälskad. Finns säkert fler där ute som känner så. Samtidigt är jag så oändligt tacksam för att jag har mina barn och min man som håller mina fötter på jorden och ger mig glädje och mening varje dag. Tacksam över att trots livets hårda sidor har jag även fått uppleva mycket fint och jag har en förhoppning om att det fina ska överväga på den resa jag har kvar. Jag har inga släktband att erbjuda mina barn, ingen självklar tillhörighet men jag hoppas på att med kärlek kommer vi långt, och jag har som ambition att alltid finnas där för mina barn efter bästa förmåga.

Semester och ledig tid sätter igång mitt inre, men jag tror det är viktigt att stanna upp och blicka inåt också ibland.

Sol, lata dagar och mycket gemenskap i familjen, det är så mina dagar spenderas för närvarande och jag mår bra.

Hoppas Du också har det bra!

Kram Kram Kajsa Karin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...