Hej på dej där ute.

Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt ner till söder och älskling flyr ut i skogen.

Flyr och flyr; flyttar ju bara men....

Jag kan inte riktigt förklara känslorna i det hela, inte ens för mig själv. Det är ett svårt beslut och ett udda beslut. Ett beslut jag egentligen inte vill genomföra men som jag måste genom leva. Vi har bestämt att göra såhär av många randiga och rutiga orsaker men främst för barnens skull. De har den sista tiden vid flertalet tillfällen gett uttryck för att de inte vill leva så här. Vi har försökt förklara vad reslutatet av ett särboskap innebär i praktiken men ingen av dem vill eller kan riktigt förstå.

Mina förhoppningar är att vi, jag, Nanna och Jakob kan få lugn och ro och en trivsam vardag igen. Jag har fått tag i en mysig om än liten lägenhet och barnen verkar nöjda och just nu är det prio ett. De älskar Nallen och kommer naturligtvis sakna honom men stabiliteten i vardagen är viktigare just nu. Vi kommer att ses alla på helgerna och mitt i veckan om det är möjligt.

Jag hoppas och önskar att Älskling och flickorna också får en lugnare och bra vardag. Att Nea tillslut kan få ett annat perspektiv på tillvaraon och inse att jag inte är roten till allt ont i hennes liv.

Min största rädsla är att avståndet och vardagen ska komma mellan mig och Älskling och att detta ska bli dödsstöten för vårt förhållande. Jag kan leva utan honom, jag vet det,  men jag vill inte behöva! 

Målet är att längre ner på vägen landa i ett gemensamt boende igen men ingen vet när eller var ännu! Återigen leder mig livet på en väg jag aldrig trodde jag skulle välja.

Vad gör man inte för kärlekens skull?

Kram Kram Kajsa Karin