Hej på dej!

Det där om att ständigt vilja mer är en stark drivkraft hos mig och jag ser det oftast som något positivt men har på senare tid också erkänt för mig själv att det även skapar bekymmer för mig och mitt liv. Det största bekymmret är att jag sällan är nöjd. Jag sätter upp ett mål men när jag nått det vill jag vidare. Så har hela mitt liv varit. Det resulterar i att jag alltid är på väg, bort, dit där livet ter sig bättre.

Fast ska sanningen fram har jag det bra som det är. Inte så att livet blev som jag tänkt en gång i min ungdom men helt ok ändå. Jag är så fast i mina tankar kring hur en familj ska se ut och bör agera att jag förstör för mig själv. För vem säger att vi mår bättre och får ett bättre liv i ett stort hus? Målet var ju en marklägenhet och den fixade jag ju! Men jag känner själv hur jag har siktet inställt på att ta mig vidare....

Hur ska jag göra för att stoppa denna vagabond som bor i mig? För att inte smitta min egna rotlöshet ner till barnen? Jag vet att jag måste stanna upp och leva med de val jag gjort. Jag vet bara inte hur. Så min nya utmaning blir att finna vägar till att stanna upp och bli kvar.

Kram kram Kajsa Karin

Hej på dej!

Här bedrivs det sjukstuga på hög nivå. Jag, Panda Bus och Lill Prins Bus har alla drabbats av feber, förkylning och hosta och detta i förlängingen har utlöst vår astma. Vi har varit riktigt dåliga i flera dagar men nu börjar det lätta. Det jobbiga just nu är att vi befinner oss mitt emellan, inte så sjuka att vi bara vill ligga ner och glo på film ( det var i måndags) och inte pigga nog till att ta oss för något. Med feber i kroppen gör vi det vi kan. Spelar spel både på datorn och vid köksbordet, leker och läser men vi börjar bli duktigt rastlösa. Vill bli friska nu!

Mest jobbigt är det för Pandan då hon missade Halloweenfesten på Klubben och förmodligen missar discot på fredag också. Själv är jag mest frustrerad över alla måsten och borden som jag inte orkar med just nu, plus att jag vet att det ställer till det på jobbet. Fast jag har inget annat val än att vara hemma.

Höstlov nästa vecka och barnen ska vara lite lediga. Älskling ska åka "hem" med sina två töser och mina busbarn ska vara hos farmor och farfar på deras begäran. Så jag har några dagar med enbart mig själv som sällskap. Ska bli riktigt skönt att få rå om mig själv lite, sedan vet vi ju alla hur mycket ensam jag egentligen brukar vara vid dessa tillfällen.  =) Jag har redan bokat in en lunchträff med sötaste T på lördagen, kaffesnack med B på söndagen och kvällsmat hos vännerna i Vä på måndagen så särskilt ensam kommer jag inte att vara! Ändå gillar jag känslan av att inte behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv, det är skönt ibland, då det vanligtvis är så många andras behov och viljor som får styra mitt liv.

Nu väntar Fia spelet och två otåliga töser på mig i köket och datorn ska upptas av sonen min som knäckt det där med att spela online är kul! Oj var ska detta sluta?

Hoppas Du får en pigg och bra dag!

Kram kram Kajsa Karin

Hej!

Jag sitter hos en proffesionell samtalsledare dit vi vänt oss för att få hjälp med vår familjesituation.(Jag tycker det är viktigt att man vågar söka hjälp när man känner att man inte redar ut saker själv längre, aldrig fel med objektiviteten det kan ge.) I vart fall är det inte mig vi ska prata om i första hand, men vi berör ändå en del av de trauman jag upplevt på min väg genom livet. Vi pratar på en stund sedan frågar hon: Hur lyckades du bli så normal trots allt? Hon menade på att jag skulle uppvisat större tecken på "skada".

Jag har funderat på detta en del sedan dess men kan faktiskt inte finna ett riktigt bra svar. Jag tror det är många sammanfallande faktorer som till slut skapat en helhet. Grunden är nog den att jag är född med mitt psyke och livet har förstärkt de egenskaperna. Envishet är en god egenskap då den används rätt. Jag har utvecklat en förmåga till självreflektion och att se på mig själv objektivt. Jag lärde mig tidigt att skilja på sak och person. Jag älskade min mamma men inte det hon gjorde eller utsatte mig för. Detta ihop med att det bitvis fanns vuxna i min omgivning som gav mig positiv uppmärksamhet och omtanke.

Jag har heller aldrig tyckt synd om mig. Jag har inte haft möjlighet att påverka händelserna men på något sätt har jag valt hantera dem och leva genom dem. Jag tror inte på att tycka synd om folka överhuvudtaget för ur det kommer inget gott. Visst har jag dagar då jag sörjer allt som varit och allt som kunde blivit och jag tillåter mig att göra detta, men jag kan aldrig fastna i de tankarna för de är förödande!

Nej jag är nog en maskrosunge som blivit vuxen. Kanske jag en dag kan bli till en solros i alla fall?

Kram kram Kajsa Karin.

Hej!

Han = mitt ex. Då när vi skilde oss ville han flytta till stan men eftersom jag valde stanna där vi var, stannade även han. När sedan jag valde att flytta, flyttade han efter. Nu har han meddelat att han söker boende i "vårt" område. Än en gång följer han efter. Jag är väl inte så säker på att han lyckas med att få en lägenhet här, det är ganska så svårt, och jag är än mindre säker på att jag vill ha honom så nära inpå. Fast ur barnens synvinkel vore det nog toppen. Eller? Jag har problem nog med att få Lillkillen till att vilja vara hos pappa. Hur blir det då om vi bor på gångavstånd till varandra? Å andra sidan kan han träffa pappa så mycket han vill och ändå somna i sin säng på kvällen. Endast tiden kan visa hur det blir.

Barnen kommer först. Så har det alltid varit och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Det som är kämpigt just nu är att omgivningen inte ser det. Att de antyder att jag gör skillnad. Stor skillnad. Och det är något jag verkligen försöker att INTE göra. Samtidigt kan jag inte frånkomma det faktum att två av barnen är mina. Jag har burit dem och älskat dem från första stund. Jag har gråtit, skrattat, lekt och uppfostrat från dag ett. De andra två har kommit in i ett senare skede och har bara funnits i mitt dagliga liv i lite drygt ett år. Klart att det gör skillnad.

Jag kan inte lova att jag kommer känna för dessa barn så som för mina egna. Jag förväntar mig inte det motsatta av Älskling. Men omgivningen tycks inte förstå. Inte heller ser de att de regler och normer vi har valt här hemma är just för att barnen är viktiga. För att kunna ge dem redskap att stå rustade med inför vuxen livet. Inte heller har jag rätt att tycka att saker och ting är jobbiga, då blir jag mött med att jag själv valt och därför valt det skeendet som nu är.

Visst har jag själv valt och visst var jag medveten om att det inte skulle bli enkelt. Ändå kunde jag inte förutse det som komma skulle eller hur starkt allting kulle påverka mig känslomässigt.

Känslan av total maktlöshet, misslyckande och ensamhet är enorm. Älskling stöttar vad han kan men det är svårt då även han står i händelsernas centrum. Återigen visar livet mig att jag står ensam. När jag visar mig svag försvinner min omgivning. Hur länge ska jag orka vara stark?

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Det är mörkt och tyst och alla sover. Alla utom jag. Jag ligger och tittar på Älskling. Får anstränga mig att inte väcka  honom bara för att få en kyss. Jag kan inte titta mig mätt och längtar in i hans famn. Som om han i sin dvala kan läsa mina tankar lägger han armen om mig och jag finner ro. Bara hans närvaro skänker mig en enorm glädje och en rofylldhet jag aldrig upplevt. Hos honom hör jag hemma. Jag vet att han vill mig inget ont och att han känner detsamma för mig. En kärlek som funnits från första stund, vi skulle bara våga lita på den först.

Ändå tänker jag tankar som får mitt inre att vrida sig. Tänk om det vi har går förlorat? Tänk om vi inte klarar stormen vi håller på att rida ut? Om vi måste välja bort varandra för att livet för andra ska bli bra? Utan honom är jag inte hel. Och för första gången i mitt vuxna liv är jag riktigt rädd för att bli lämnad.

Glöm inte bort att uppskatta allt det du har!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Ja livet är kämpigt just nu av många olika orsaker och igår kom ytterligare sten på börda.

Kamremmen på Älsklings bil pajade, detta när han befann sig tjugo mil bort. Motorn är troligtvis körd och bilen värd nada. Bara att få hem dem skulle kosta en halv förmögenhet och vi vet inte ens om det går att fixa till den för en rimlig kostnad. Så idag får vi se om vi kan får tag i en någorlunda vettig bil för en billig peng. Mycket bilprat har det blivit då vi för tillfället behöver bil båda två för att vardagen ska bli dräglig. Till hösten klarar vi oss med en bil eftersom då går alla barnen i skolan i området och jag kan cykla till mitt jobb. Så vi får väl se hur biljakten slutar.

Helgen har varit ovanlig då jag och Älskling var helt barnfria från fredagkväll till söndag middag. Mycket tid för att bara vara vuxna med varandra. Så mycket av den tid vi spenderar ihop går åt till att prata om barnen och få undan allt det praktiska. Så mycket allvar och så lite lek. Vi lade undan våra föräldra roller och bara var oss själva. Blev nästan som när vi bodde på vars ett håll. Vi behöver göra det lite oftare skulle jag tro, se varandra som man och kvinna och inte bara som föräldrar till fyra härliga, busiga och krävande barn. Jag älskar verkligen denna man, attans bara att kärleken inte alltid är så enkel.

Den kille som verkligen håller mitt hjärta i sin hand har feber idag och ligger i soffan och ser på film. Min älskade lille kille. Attans vad han har blivit stor och ordentlig. Han är på väg att köra om storasyster på många plan inte bara storleksmässigt. Vad jag ser fram emot att se hur de blir som vuxna och se vilka vägar de väljer. Jag ber och hoppas att jag gett dem en bra grund att stå på. Tyvärr får man inte svaret på detta förrän i efterhand. Att vara förälder är det svåraste jobb som finns. Att var extra förälder upplever jag som än svårare. Jag får väl se om jag kommer ur mörkret snart.

Var rädd om dig själv och de dina!

Kram kram Kajsa Karin.