Hej!

Längesedan jag skrev, jag vet men livet är kämpigt på så många olika plan just nu så jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Fick höra i veckan som gick att det alltid är så mycket problem kring mig och att det bidrar till att folk backar från umgänge med mig. Jag är den första att beklaga att mitt liv ser ut på detta sätt och jag är också den första till att önska att det såg annorlunda ut. På senare tid har jag blivit medvetnare om hur min barndom och uppväxt format mig som person och hur det än idag påverkar mitt agerande i vissa situationer, detta arbetar jag dagligen med. Visst har jag valt Älskling och att dela livet med honom,dock kunde jag inte förutse alla de bekymmer och hinder som vi mött på vägen. Det är lätt att vara kär mellen fredag kväll och söndag eftermiddag, det är när vardagen slår till som kärleken testas. Vår kärlek är stark fortfarande men problematiken kring hans flickor är så mycket större än jag någonsin kunnat ana och det har varit svårt för mig att hantera och samtidigt räcka till till min egna barn på ett sätt som kännts tillfredställande. Människor utifrån har inte sett de bakomliggande orsakerna till mitt agerande och jag har mött på ganska så otrevligt bemötande kring just det här.

Många är de gånger då jag tänkt att det är bättre att ge upp lägga fokus på mig och mina barn, men hur skulle jag kunna göra så? Mina barn älskar Nallen och har byggt upp en relation till honom och flickorna. Lämnar jag dem nu blir jag ytterliggare en vuxen somger sig av när det blir kämpigt och det är det sista de behöver. Dock hade jag behövt att någon hade sett vad det är jag gör och vad det är jag försöker skapa istället för att komma med påhopp eller anklagelser om att jag särbehandlar barnen. Jo jag älskar mina barn på ett helt annat sätt men jag finns för dem alla dagligen.

Jag har som grundtanke att vilja alla människor väl och särskilt de som står mig nära. Ibland slår det tillbaka till mig själv. Jag sammanförde lillebror och min vän Becca för att jag såg att de hade gemensamma intressen och stod i samma fas i livet, de kunde liksom vara ensamma tillsammans. Tycke uppstod och vad jag vet idag är de ett par. Inte trodde jag dock att fem år av vänskap skulle raderas bort under en veckas förlopp. Visst visste jag att en förändring skulle komma men jag trodde vi var vuxna människor och kunde prata om det. Jag har försökt men kommer ingenvart, så nu står jag här utan både vän och bror. Vännen är ju ingen vän som ni säkert förstår, men min oro ligger i; hur blir det med bror? Vi hade dålig kontakt sedan förut och inte lär det bli bättre nu :/ J

Ja ja som alltid får jag väl bara ta ett steg tillbaka och låta tiden ha sin gång.

Hoppas du har ett enklare liv.

Kram Kram Kajsa Karin.