Hej!

Semester ensam med fyra barn är inte semester, just nu önskar jag mig långt bort eller till jobbet för där får jag lunchen lagad och rast ialla fall. Cirkusen i hemmet har blommat upp i full blom och jag känner mig lika villrådig om utgången som alltid. Packa väskorna eller bita ihop och se om det går att arbeta ut? Om några dagar åker vi på den efterlängtade stugsemestern men jag har absolut ingen lust att följa med, kanske jag blir hemma med min två? Vi hade nog kunnat fylla en vecka ihop med små äventyr. Semester: borde vara en tid för avkoppling och återhämtad men jag känner i dagsläget varken eller. =(

Hoppas Du där ute har det bra ialla fall och kan njuta av det vackra vädret!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej!

Jo,jag är nog ett sådant.

Maskrosbarn

Som fjäderlätta frön

sprids vi inför vinden

tar mark

varhelst vi finner grogrund

växer och utvecklas

även i den kargaste jord

livnär oss på minsta lilla

till slut slår vi ut

och skiner ikapp med solen.

® Kajsa

Hej på dej!

Om jag bara vetat: En mening som jag mött alltför många gånger sagda i ett hopp om att ge tröst.

Nu senast var i helgen och det var min egen pappa som uttalade dem. Sammanhanget var när min storebror förklarade att han började laga maten därhemma när han var i tio årsåldern, annars hade vi blivit utan. (Hans mat var bättre än att gå och lägga sig med en smörgås eller inget alls i magen.) Pappa blev förvånad och undrade om det verkligen var så. Min irritaion uppstår när pappa säger att om han bara vetat; ja om han hade vetat vad skulle han gjort då? Allt det där han aldrig gjorde? Om han på något sätt försökt vara delaktig i våra liv som barn hade han ju vetat och haft all möjlighet att hjälpa oss att förändra situationen. Han skulle bara vetat alla de gånger jag grät mig till sömns av saknad och undran varför jag inte var viktig för honom eller någon anna på den sidan av släkten.

När mamma dog och fasaden utåt sprack fick jag ofta höra från omgivningen; Om jag bara vetat. Ja varför visste de inte? Varför ser människan bara till det yttre; fasaden och vågar inte se djupare än så? Hade någon bara vågat skrapa på vår yta hade kanske vårt liv sett helt annorlunda ut och jag och mina syskon hade kanske fått en något mer normal uppväxt. Mammas död gjorde iaf att mina småsyskon fick växa upp med sin pappa och den sidan av släkten med en helt annan trygghet än vad jag och bror fick chansen till.

I min omgivning finns en familj som min syster varit starkt imponerad av och kännt sig smått mindervärdig gentemot då de verkat klara allt med bravur; tre små barn, renovering av hus, utbildning och jobb. Jag sa till henne att titta bakom fasaden och finnas för sin vän  den dagen det sprack. Olycksbådande kan tyckas men oj vad det sprack! Resultatet i den familjen var värre än jag någonsin kunnat tänka mig.

Jag är som person ganska skeptisk av mig och har slutat bli impad av fasaden, dock är jag mycket fascinerad av vad som händer bakom den. Jag försöker också vara en person som finns där när det behövs för mina vänner och "veta" vad som händer så jag slipper ställa samma irrterande konstaterande som jag mötts av.

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej!

Sagan om en säng är berättelsen om vårt liv. Symbolik för de förändringar som skett i mitt och barnens liv de senaste åren. Sängen det handlar om är den billiga Ikea säng jag köpte efter skilsmässan eftersom barnen inte ville sova i egna rum utan behövde sova tillsammans, själv sov jag på en madrass bredvid under en längre period allt för att vi skulle finna ro i förändringen. Så sakteliga fann vi vår form och sängen blev en koja, vi flyttade till stan där blev den sängplats och myshörna. Vi fann skogstrollen och flyttade hit och här byggdes sängen om till en vanlig säng och sedan blev det en loftsäng och nu i dagarna blev den till en mellanhög säng till äldsta tösen. Nu kan inte sängen byggas om mer och jag hoppas att detta innebär att behovet av förändring har avstannat både för oss och sängen! =)

Vi jobbar på med vårt compact living och finner stänigt nya mer praktiska lösningar på saker och ting och min känsla av behovet av att flytta har förtillfälet stillats. Vi hade kalas för töserna och då fick fram tjugo sittplatser så nog ska vi klara sig. Kanske tur i oturen att vi inte har större släkt än så! ;) Nu väntar jobbet och där blåser förändringarnas vindar så det är tur att jag börjar få det lugnt på hemma plan.

Ha en bra dag där ute i livet!

Kram Kram Kajsa Karin.