Hej på dej!

Min blogg heter ju När två blir en, och syftade mest till att vi var två familjer som bildade en.

Dock har jag funnit en koppling till mig själv och min egna utveckling också. Kajsa och Karin håller på att bli ett även om jag fortfarande lystrar till båda namnen. Uppdelningen är ganska så tydlig Karin är den jag var och Kajsa den jag blev. Jag är döpt Karin och det är det namn som används mest frekvent inom familjen. Enbart mormor och mamma kallade mig Kajsa och detta efter Kajsa Kavat.

Under många år såg det ut så här, sedan dog mamma och kontakten med mormor blev än mer sporadisk och Kajsa föll i glömska och på något sätt även de delar av jaget som jag förknippade med namnet. Så i början av 2002 bytte jag arbetsplats och där fanns två till som hette Karin och då tog jag upp Kajsa igen. Jag blev Kajsa för föräldrar, barn och kolleger. Och där någonstans började jag finna min väg tillbaka till mig själv. Det tog ytterliggare några år innan jag bröt det destruktiva förhållandet jag befann mig i, tog ett tag innan jag vågade lita på min egen styrka.

Jag vet inte om det finns ett samband mellan namnet och mitt livs mönster men Kajsa känns mer som den jag blivit. Det blir extra tydligt när jag umgås med mina syskon; de ser mig fortfarande som den jag var och har svårt att se att jag "förändrats". Det är även de som envisas kalla mig Karin.

Jag ser det inte som att jag har förändrats utan snarare som att jag hittat tillbaka till den jag var innan livet krashade mig. Där i tonåren där jag klädde mig som jag ville och umgicks med dem jag ville utan att bry mig så mycket om alla andras tankar. Status prylar var aldrig min grej, jag brann mer för relationer och möten med människor. Jag träffade exet 1997 och fastnade i träsket med att man ska ha fint hus, bil och fina vänner för att vara lycklig. ÅH vilken hets och lycklig kan jag inte påstå att jag var, för jag var inte sann mot mina värderingar. Jag brukade våld mot mig själv i hopp om att passa in. Nu lever jag utanför normen och passar inte direkt in någonstans men följer mitt inre och står upp för mina värderingar och faktiskt så är jag lycklig! Kajsa eller Karin kan kanske kvitta jag är ju jag! ;)

Vi lever utanför normen så tillvida att vi bor sex personer i en lägenhet. Visserligen ganska stor men ändå bara med fyra rum och kök i den ursprungliga planlösningen. Ofta får vi frågan om vi inte ska köpa hus och nej det ska vi inte. Inte som det ser ut idag iaf. Svårt att få huslån och vi vill ha hus i ett specifikt område i såfall, för att slippa byta barnens skolor igen. Under tiden vi väntar på Trissvinsten får vi trixa och fixa med det vi har. Klädkammaren på ovanvåningen har fått en platsbygd loftsäng och på så sätt blivit ett bra rum. I vardagsrummet har vi delat av med en vägg och på så sätt skapat ytterligare ett rum dock utan dörr. Fördelningen av ytan har fungerat bra även om vi vetat att en omflyttning på individerna i respektive rum skulle behövas längre fram. Längre fram kom tidgigare än tänkt. Min Älskade Lillprins Bus har börjat nattvandra och då är det inte lämpligt att ha honom i loftsäng på ovanvåningen. Livrädd för att han ska slåihjäl sig samt att han stör syskonen så nu måste vi tänka om. En rokad ska göras och vi får flytta ut i vardags rummet. Varför ska vi ha största rummet, vi som spenderar minst tid där?

Min inredningshjärna har haft ett intensivt dygn och nu kliar det i fingrarna för att få sätta igång, men det finns inte riktigt tid och råd just nu men snart så ! ;) Överväger allvarligt att skicka in bilder till Ikea på vårt compactliving boende för vi har mestadels andvänt av oss dera möbler för att fixa vår små lösningar på vardagens bekymmer. Undra om man kan bli sponsrad? =)

Strålande sol ute men då barnen är hemma med hösnuva och feber blir det till att fortsätta stanna inne och surfa inredningstips. Hoppas Du kan njuta av solen och livet som Du vill!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Tack än en gång EKT för din värmande kommentar. Hade varit intressant att veta lite om dig med :)

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska göra för att få fler läsare här eller ens om jag vågar. Jag har en tendens till självcensur när jag vet att andra ska läsa och då blir ju det jag skriver inte riktigt "sant". Lite så här; När jag bara hade mina närmsta vänner på facebook kunde jag dela tankar och funderingar men nu när där finns fler ytligt bekanta blir tankar och funderinga också mer ytliga. Jag behöver nog bloggen för att rensa mitt inre.

Motsägelse fullt nog vet jag att min historia berör och att det är viktigt att berätta. Allt för många håller tyst om hur det är att leva med psykiskt instabila människor i sin närhet. Varje gång jag öppnar mig och berättar möts jag av människor med liknande erfarenheter. Likheten mellan en alkoholiserad förälder eller psyksjuk är slående och levnadmönstret med skuld och skam detsamma. Skillnaden mellan mig och många andra i samma situation är nog att jag hade andra trygga vuxna i min omgivning och att mamma i "friska" perioder kunde förklara att hur hon än uppförde sig älskade hon mig och att hennes rubbade beteende inte var mitt fel. Hon gav mig förmågan att skilja på beteende och person.

Detta är en förmåga som gjort att jag "överlevt" det jag varit med om. Att jag än idag känner kärlek mot mina föräldrar, kan tänka med värme på han med de mörka ögonen som trots allt var min första stora kärlek. Det är den förmågan som gör att jag kan öppna mitt hem för den kvinna som jag hyser största avsky mot. Det är en av de viktigaste saker jag försöker föra vidare till mina barn. Att oavsett vad som händer Älskar jag dem mest av allt. Detta innebär dock inte att vi får betee sig hur som helst utan i allra högsta grad måste ta konsekvensen av vårt beteende. Jag finner det ibland skrämmande när jag ser hur barn och vuxna inte förstår att deras egna val styr hur deras liv blir.

Det finns en vännina i min omgivning som har en snarlik uppväxt som min och vi har funnit gemenskap i detta, dock är vi oense om hennes offermentalitet. Idag är hon fyrtio och tycker fortfarande synd om sig för det som hänt och det hon aldrig haft. Hon glömmer leva här och nu för hon är fast i det förgågna. Vi har pratat om detta många gånger men hon tycks oförmögen att gå vidare. Kan tyckas förmätet av mig men detta är en inställning jag har svårt att hantera. Det som händer en som barn kan man sällan själv påverka men som vuxen kan man välja vilken väg man vill gå. Det är inte lätt, jag vet men det går, det vet jag oxå. Visst dyker smärtsamma minnen upp ochh visst har saker från dået betydelse för nuet: men man kan välja livet. Du kan aldrig ta ansvar för andras handlingar men du är i allra högsta grad ansvarig för din egen reaktion!

Jag har inte vandrat ensam utan min väg har kantats av många starka personer, främst kvinnor faktiskt, och jag har vågat ta emot och söka hjälp i de mörkaste stunder. Det finns inget i livet som är så svårt att det inte är värt att leva! Ett mantra jag ofta hörde som barn och ungdom. Den som yppade det oftast var hon som valde repet men jag har valt en annan väg och måste erkänna att jag är stolt över det jag åstadkommit. JO, visst ska del med mig av min historia och hur jag fann MIN PLATS I SOLEN, jag måste bara finna mitt hur först!

Njut av livet hur Du nu än väljer att leva det!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

I förrgår var det som jag fick den uppmaningen av min kollega. Vi satt med dokumentationen som ska med över till skolan och när vi tog matpaus hamnade disskusionerna på helt andra vägar. Efter en stund hade jag berättat en del om min bakgrund och hur det kom sig att jag levde med en utländsk man i dryga fyra år, min mors bipoläritet och hur det är att leva med någon med Aspergers.

Uppmaningen att skriva en bok har kommit förr och visst har jag haft funderingarna själv men vem vill läsa om Mitt liv? Jag, en helt vanlig människa eller ja så normal jag nu kan vara med tanke på det jag bär med mig. Nog hade det blivit en spännande bok, för den hade innehållit många olika element. Kärlek, svartsjuka, otrohet, svek, sjukdom, våld och ond bråd död. Den hade handlat om vikten av att vara sann mot sig själv, för den viktigaste personen i ditt liv är du. Ljuger du mot dig själv är allt annat falskt!

Fast skriver om mitt liv gör jag ju redan, och stora bitar har kommit fram i detta forum fast det är klart att det är inte så många som tagit del av det. Min kollega menar på att jag skulle åka runt i skolor och förskolor för att delge känslan jag bar som barn alla de gånger min mamma glömt något. Det där att stå i korridoren och alla andra hade matsäck med sig till utflykten men inte jag. "Aaah har NI glömt nu igen?" Skammen och skulden. Men hur skulle jag veta, sex år gammal? Eller alla de gånger jag fick höra att "Du måste väl förstå att du behöver ett par hela skor!" Visst förstod jag men inte var det jag som höll i plånboken. Det var inte jag som bestämde att jag skulle ha brorsans kläder eller att vi skulle handla på second hand. En del sydde mamma själv men det var inte heller fint nog i det lilla samhället jag var uppväxt i. Utanför och annorlunda, så har det alltid varit. Idag är det kanske inte riktigt så men känslan lever kvar inombords.

Kanske jag borde delat med mig på något vis men de som jag helst vill nå är de barn som själva lever i liknande situation. Att få dem att växa och förstå att det finns en väg ut. Att det inte är deras fel att omgivningen är okunnig. Samtidigt har jag provat det en del nu i det område jag arbetar i för tillfället och det suger musten ur mig, jag räcker inte till åt alla dessa familjer som är på glid. Så jag kommer fokuera på familjen och försöka ge dem mina ett så normalt liv som möjligt.

Någonstans är jag ändå tacksam för hur mitt liv sett ut för jag har fått så mycket. Jag har upplevt sann passion och äkta kärlek. Vet vilka mina verkliga vänner är och fått styrkan att klara mig själv. Jag uppskattar det lilla i livet och är nöjd med var dag jag får med mina kära för som alltid så vet vi inget om morgondagen.

Lev ditt liv så du alltid kan somna gott!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej!

Hon ser korset jag bär runt min hals, jag ser slöjan som täcker hennes vackra hår. Båda är vi kvinnor som bär tecken på vår tillhörighet. Vi visar utåt var vi står när det gäller vår tro. Vi jobbar varje dag, sida vid sida. Vi delar skratt och oro. Lika men ändå olika. Kvinnor, mammor, fruar, systrar och medmännisor.

Bakom slöjan ser jag en härlig individ med humor, omtanke och eftertänksamhet. En kvinna som liksom jag sätter familjen först. Jag vet att hon har kämpat, jag vet att hon har flytt kriget i landet hon kom ifrån. Aldrig har jag vågat fråga vad hon varit med om men jag kan se sorgen i hennes ögon när hon pratar om sin familj där hemma. Jag är glad och tacksam att denna möjlighet har givits mig, att få komma nära de familjer som inte härstammar från Sverige.

I ett annat liv, i en annan tid delade jag livet med en man från annat land. En del erfarenheter från den tiden har jag tagit med mig på livets stig och ofta funderar jag på den tudelning som blivit mellan våra folkslag. Vi bor i en stad där det bor många av utländsk härkomst, många med just islam som värdegrund. Värdegrunden är det som enligt mig skapar många motsättningar och missförstånd.

Hon uppväxt med att familjen är viktig, att få barn tidigt för att orka få många, hemarbetet är en dygd och det är en skymf att behöva gå och arbeta för då är man fattig. Viljan att vara hemma med barnen och mannen. Att ta hand om mor och farföräldrar. Stötta och hjälpa släkten både här och där. Må vara att mannen är den som syns i samhället men hemma är det kvinnan som bestämmer. Och mannen han älskar och stöttar sin kvinna i de allra flesta fall.

Jag uppväxt med att jag måste stå på egna ben, utbildning är viktig annars blir du inget. Vänta i det längsta med barn så du har rumlat färdigt. Far och morföräldrar har fullt upp med sitt eller befinner sig på hemmet. Hemma hjälps vi så klart åt men, om jag vill vara hemma mer med barnen ses jag som gammalmodig och bakåtsträvande. Och mannen stöttar och älskar sin kvinna i de allra flesta fall.

Jo, jag generaliserar och jo, jag är medveten om att det finns maktstrukturer och våld inblandat: men man får inte förglömma att det gäller för alla, inte bara hon under slöjan. Vad är rätt och vad är fel? Vem kan veta?

Dock kan jag förstå att när man hela livet sett fram emot att få gifta sig, bli hustru och mamma, men hamnar i Sverige och får höra att detta är "fel" så blir det tokigt. Och som svensk kvinna finns knappt möjligheten att inte förvärvs arbeta även om man velat vara hemmafru. ( Ja om du inte finner dig en väldigt förmögen man då ;))

Jag är för utbildning, mänskliga rättigheter och den fria viljan. Men låt då den fria viljan få vara just fri och tvinga inte på oss hur det individuella livet ska se ut. VI är Alla lika värda oavsett härkomst och trosuppfattning.

Det är dax att se individen under slöjan och bakom korset!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Vi har fått tillökning i familjen, två små dvärgvädurskaniner har flyttat in på vår altan. Barnen har pratat om sin önskan om husdjur ett tag nu och just den här typen av kanin ska vara lite mer allergivänlig. Att de sedan är supergulliga och kelna är bara en bonus. Vi köpte dem av en tjej som skulle avsluta sin uppfödning och dessa två var från en januari kull som hon inte lyckats bli av med. Jag tyckte det var en fördel att de inte var nya, för på det här sättet fick vi kaniner som var vana vid varandra och av att bli plockade med av både barn och vuxna.

Jag har drömt om ett husdjur sedan barns ben men allergin har kommit mellan de gånger jag försökt. Jag hoppas både för min skull och barnens skull att denna lösning ska fungera bra. Då vi ska ha kaninerna som ute kaniner slipper jag allergenerna inomhus och jag kan själv avgöra hur mycket jag vill exponera mig för dem.

Lyckan lyste i barnens ögon när de fick se bilderna på nätet, och det blev inte tisdagkväll fort nog. Igår när vi hämtat hem dem sa Nanna att hon knappt trodde det var sant och idag när jag hämtade på fritids sprang hon nästan hem för att se om kaninerna behövde vatten eller mat. Och visst har även mina tankar vandrat till våra små dunbollar ett par gånger under dagen. Den grå heter Aila och beiga Bamsi och de har tagit en plats i våra hjärtan. <3

Kram kram Kajsa Karin.