Hej på dej!

Fyra dagar in i arbetsveckan efter semestern och den känns redan väldigt långt borta. Tänk att det känns så nästan varje år. I år har jag glatt mig åt att hösten scheman såg väldigt bra ut och gagnade mig både arbetsmässigt och familje mässigt. Igår kom beskedet att budgeten strypts och vi ska lägga om schemat. Skit oxå. Bara att sätta sig och gnugga skallen och göra det bästa av det men hur ska vi räcka till överallt? Vi får fler barn men färre personal timmar; undrar hur de som sitter högst upp tänker att vi på golvet ska lösa allt? Jag förstår att min chef sitter i en rävsax med allt, budget som ska ibalans, läroplansmål som ska uppfyllas, personal som protesterar och föräldrar som klagar. Nej jag skulle aldrig vilja ha hennes jobb. Just nu funderar jag på om jag ens vill ha mitt eget:/

Semestern ja; den var skönt underbar och superlat. Vi var i Vimmerby hos Älsklings föräldrar ett par dagar och bara njöt av naturen och det vackra vädret. Här hemma har vi mest bara badat och badat och badat. Vilket väder vi haft! De få dagar med sämre väder har bara varit sköna avkopplingsdagar med filmmys, spel och lek. Barnen sa vid flertal tillfällen att det varit den bästa semestern hittills! Mina två <3 har semester med pappan just nu och på lördag åker de till Stockholm med farmor och farfar. Underbart att de får göra alla dessa resor ihop! Stockholm vill jag oxå åka till igen, vi får väl se när chansen ges.

Augusti månad och fortfarande sommar på riktigt, jag önskar oss alla en lång härlig höst!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Ensamheten och döden, två saker som alltid finns vid min sida känns det som. Känslan av ensamhet och oviktighet har alltid funnits där, kan inte minnas när de inte har det, vilket får mig att tro att de känslorna grundlades hos mig som väldigt liten. Och ja, tittar jag retrospektivt på det kan jag finna kopplingen till min uppväxt och mina föräldrars skilsmässa och följderna därav. Att växa upp med bara en förälder utan vetskap varför den andra försvann sätter spår, spår som jag slåss med än idag. Som vuxen kvinna sårar det mig än att jag är helt oviktig för min far. Visst har vi försökt bygga någon form av relation sedan jag var tonåring men de gånger jag verkligen behövt honom har han aldrig funnits där. Övrig släkt på pappas sida har jag aldrig haft någon direkt tillgång till varken som barn eller vuxen. Nu är de bara en massa främlingar som jag söker likheter hos. Släkten på mammas sida har vandrat ut och in i perioder men sedan mammas död har de varit frånvarande. Detta innebär att jag har ingen självklar person som håller min hand när livet blåser hårt.

Denna känsla av att inte vara betydelsefull gör att tankarna går till döden. Inte så att jag på något vis vill dö, men det är en så definitiv ändplats som i de flesta fall skakar om livet för dem som blir kvar. Insikten av att en eventuell död inte skakar om särskilt många liv spär på känslan av oviktighet. Självklart förändras livet radikalt för mina barn och min man om något skulle hända mig , men i övrigt? Mina syskon skulle kanske sakna mig då och då men inte skulle deras liv i stort påverkas, pappa vet jag inte ens om han skulle bry sig. De få vänner jag har skulle naturligtvis bli ledsna ett tag, men livet går vidare även för dem. För det är så det fungerar, någon tas bort från  en , men livet fortgår på något sätt ändå.

Jag vill inte vara dramatisk eller skapa oro men ibland känner jag mig väldigt liten och på något sätt oälskad. Finns säkert fler där ute som känner så. Samtidigt är jag så oändligt tacksam för att jag har mina barn och min man som håller mina fötter på jorden och ger mig glädje och mening varje dag. Tacksam över att trots livets hårda sidor har jag även fått uppleva mycket fint och jag har en förhoppning om att det fina ska överväga på den resa jag har kvar. Jag har inga släktband att erbjuda mina barn, ingen självklar tillhörighet men jag hoppas på att med kärlek kommer vi långt, och jag har som ambition att alltid finnas där för mina barn efter bästa förmåga.

Semester och ledig tid sätter igång mitt inre, men jag tror det är viktigt att stanna upp och blicka inåt också ibland.

Sol, lata dagar och mycket gemenskap i familjen, det är så mina dagar spenderas för närvarande och jag mår bra.

Hoppas Du också har det bra!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej där!

Här har semestern pågått i några veckor men jag har några veckor kvar och jag njuter av att bara vara. Vi har hunnit fira de båda stora töserna som hunnit fylla elva respektive tretton. Hjälp vad stora de börjar bli.

Mina älskade barn började sin sommar med att förlora sin gammelmormor på pappas sida. Vega var en härlig och omtänksam person som barnen tyckte mycket om så även om de visste om att hon var gammal och sjuk så är förlusten hård. Framförallt blev ju döden en realitet och det har satt igång många känslor hos dem. Nanna drömmer mardrömmar om att jag ska dö, och Jakob förvissar sig gång på gång om än dröjer det innan jag blir så gammal som Vega. Jobbigt för dem men ändå, det är en del av livet.

Ledigheten går åt till att bara vara tillsammans, första veckan ver det bara jag och mina två busfrön och det var härliga dagar. Sedan kom ju sommaren på riktigt och vi har tillbringat tiden med att leta fina badplatser under dagen och spela spel coh titta på film på kvällen. Det var faktiskt riktigt skönt när regnet kom och jag får lov att skrota omkring i myskläder och göra ingenting här hemma. =) Fast nu längtar vi efter fint väder och den stundande färden till Vimmerby. Två och en halv vecka kvar av ledigheten, känns rätt lagom faktiskt. Hoppas Du har sköna, lata, lediga dagar!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Nu är vi på plats i lägenheten i stan. Det är med blandade känslor för min egen del men barnen verkar nöjda och det är ju det viktigaste i nu läget. Jag önskar att vi fått lägenheten renoverad för den känns lite sunkig om jag jämför med förra boendet men det ska nog bli bra här med. Trägolv i stort sett överallt, högt i tak och en öppen spis bidrar ju med en viss atmosfär.Med lite fix och trix blir det snart vårt hem <3

Bredbandet strular och just nu surfar vi på ett låne bredband för vår leverantör har inte riktigt kol på läget. Först var det inga problem att flytta bredbandet till fibernätet, sedan fick vi veta att det inte gick och att det får kopplas via jacket istället bara att det tar tre veckor! Och inte får vi kompensation heller....strul, strul och strul. Alltid med det förbannade nät! Men jag är glad att vi kan köra mobilt bredband ett tag för då kommer jag ju åt att blogga igen =) Visst funkar det vi luren men då jag inte har någon av den avancerade sorten tar det ju åravis att skriva ett inlägg!

Just nu jobbar vi för glatta livet med att komma på plats här och städa klart den gamla i Hammar. Snart lite kalas för flickorna som fyller år och då vill vi ju kunna få det fint. Nedräkning för semester har börjat på allvar, bara två veckor kvar! Hjälp vad jag längtar! I nuläget längtar jag nog mest efter de dagar jag ska ha själv med mina älsklingsbarn, å vad vi ska mysa!

Önskar Dig en skön kväll, mysig morgondag och underbar framtid!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Hoppas att du som läser blivit firad eller har firat mammorna som finns i din närhet.

Vi var på tur igår och då körde vi förbi mors grav så jag lämnade en fin bukett pioner åt henne. Hon älskade pioner, tyvärr körde alltid pappa över dem med gräsklipparen då han inte uppfattat att det fanns något planterat på den gaveln. =) 

Hon är ju som sagt död sedan länge men på något sätt håller hon sig kvar hos mig och sprider sin kunskap och krativitet. Jag har köpt en kofta åt Nanna som inte hade några knappar, detta fick ju rådas bot på och det med hjälp av mors knappburk och hennes syskrin. Så nu följer mor indirekt med på avslutningen då jag inte kan, bra va?

Att vara mamma är inte alltid en dans på rosor och just nu är jag beredd att säga upp mig, främst till de där två som jag liksom fick på köpet. Jobbigt med morsdag när man ingen mor har att uppmärksamma! Men återigen; Inte mitt fel och inget blir bättre av att straffa mig, undra när den poletten ska ramla ner? Den lilla har verkat koppla till en del, men den stora? Ja, hon hinner nog flytta innan det tänds ett Liljeholmens.

Vi har tagit ett beslut att inte låta henne splittra oss för det skulle faktiskt inte gagna henne att bo själv med pappa igen, men det är klart svårt att se ur hennes vinkel än.....

And so lives go on! Flytt om en vecka! Hujedamej!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Gårdagen gick i ryslig fart och inte tänkte jag direkt på dagens datum. Inget konstigt i sig, det är ofta jag snurrar ihop datum och glömmer bort. Men just igår kändes det bra men ändå konstigt; igår var nämligen mammas döds dag. Inte förrän jag öppnade bloggen och läste blev det tydligt i mitt metvetande. Innebär detta att det skaver lite mindre i min själ? Eller bara ett krasst faktum över att livet är lite mycket just nu? Tar det tjugo år av saknad innan en nästas dödsdag "glöms" bort? 

Samtidigt ligger allt mig så nära, i år blir jag fyrtio, mamma hade precis fyllt det när hon dog. Mina barn är nio och elva, samma ålder mina småsyskon hade då. Jag har accepterat mammas val men kommer nog aldrig fullt ut förstå, för i mina mörkaste stunder är det ju barnen som håller mig kvar, ger mig kämparglöd och massor av kärlek. Varför rör sig livet i cirklar?

Livet i övrigt är lite mycket just nu, som alltid i maj. Samtal, grillkvällar och utvärderingar både på jobbet och skolan. Ovanpå detta den stundande flytten som mest av allt ger mig ångest. Allt jobb innan, allt jobb efter och ångesten; Hur ska det bli?

Känns att hjärta och hjärna inte samarbetat i denna flytt, jag hoppas hjärnan övat på sin övertalningsförmåga, annars kan jag skita i att packa upp för då blir vi inte långvariga i stan. Who lives will know =)

Livet är som vädret; ömsom sol, ömsom regn. Nu längtar jag efter mer sol både ute och inne!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej!

Hoppas du haft fina lediga dagar nu under påsken. Här har dagarn gått helt i familjens tecken. Vi har umgåtts tillsammans med film och spel. Vi har varit hos min storebror och tittat på hans utställning. Vilka tavlor! Tänk lycklige den som kunde målat så.

Jag lider av komplex gentemot honom då han alltid varit så duktig på att rita och måla, smart och duktig alltid. Aldrig att jag kunnat "slå" honom på något vis. Men han är min bror och jag älskar honom oändligt och med åren har jag skapat mitt eget sätt att skapa och slutat jämföra mig med honom, han har ju sina demoner att slåss mot.

När jag tittar tillbaka på några av mina gamla inlägg tycks jag vara så "livsklok". Tänk om jag lyssnat och följ mina egna råd? =)

Nu verkar det som vi håller på att vända skeppet och en flytt är närstående. En flytt som förhoppningsvis ska ge familjens indivder lte större spelrum men även yta för gemenskap. Strukturen är viktig för resultatet och vi måste se över den här familjens struktur från grunden och bygga om våra pelare. Det som Älskling verkligen hjälpt mig med är att leva mer i nuet samtidgt som jag lärt honom att det är vikrigt att ha någon form at strategi för framtiden. Tillsammans drömmer vi om att bli gamla ihop och det för mig är en väl så god dröm som någon. Än en gång snurrar livet sig i en riktning jag inte alls hade tänkt mig men magkänslan säger att det är rätt. Konstigt nog så är detta steg fram ett steg tillbaka, tillbaka till stan, tillbaka till det där jag tänkte när jag flyttade tillbaka efter skilsmässan, tillbaka till att lägga fokus på barnen. Blir barnen lyckliga blir jag per automatik lycklig.

Våren är på väg i fullfart och som brukligt är går livet på i fullfart då. Hoppas Du har det gott!

Kram Kram Kajsa Karin.

Pappret i blått

På pappret i blått

det klottras smått

om ditt o datt o dig

du som gått

Du fanns här en tid

gick en stund bredvid

skratta och tog

utan en tanke

att stanna för alltid

En lång tid har gått

en annan hjärtat fått

han är rädd om mig

men minnena syns

på pappret i blått

© Kajsa.