Hej!

Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja!

Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD.

Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivningen har rätt, att det bara är jag som ser fel, känner fel, tänker fel.

Nu har vi det svart på vitt!

Känns dubbellt för naturligtvis hade det varit bäst om utredningen kommit ut blank och allt bara var hjärnspöken hos mig, men så är det nu inte och äntligen kan vi kanske nu få hjälp till att hjälpa. Jag har god lust att söka upp gamla lärare och anhöriga och trycka upp pappret under näsan på dem och säga Vad var det jag sa! För jag har blivit så ifrågasatt under de här åren.

Jag kan inte hjälpa att undra om det beror på att jag inte är barnets mamma?

Det är så dubbelt det där: Omgivningen förväntar sig att jag ska vara som en mamma åt henne men när jag ställer krav och frågor vänder de sig till pappan för jag är ju inte mamman!!!

Skitsvårt att veta vilket jävla ben jag ska stå på!

Nu vet vi och det känns skönt. Vi kan gå åt saker på ett annat sätt, vi kan förklara saker för omgivningen på ett annat sätt och först och främst kan tösen själv förstå varför hon känner och fungerar som hon gör. Egentligen blir det nog inte så stor skillnad konkret hemma då vi haft diagnosen i bakhuvudet och agerat därefter, men det blir enklare att få gehör för vårt förhållningssätt gentemot omgivningen. Nu är det bara att käpa på och hoppas på att tösen hitter rätt i livet!

KRAM KRAM KAJSA KARIN