Hej på dej!

För några dagar sedan skrev jag att jag lever min dröm. Något har hänt som har gjort att jag nu ifrågasätter allt och det som förut var en dröm känns numera som en mardröm. Jag känner en stor sorg när jag erkänner för mig själv att den resa jag gjort hade jag aldrig gjort om jag vetat vad som komma skulle. Drömmen är inte så vacker just nu och är mest bara jobbig. Fördelen med mardrömmar är de på ett eller annat sätt brukar ta slut och drömmen ta vid igen.

Frågan jag ställer mig är: När ska det ta slut? Varför denna ständiga berg och dal bana? Jag ifråga sätter mig själv som person och undrar vad det är för fel på mig, mitt tankesätt och mitt agerande. Kräver jag för mycket? Är jag för hård? Inkompetent? Ja några svar har jag inte bara en massa frågor och undringar. Just nu har jag svårt att se var och hur jag skulle agerat annorlunda men det är jobbigt att känna som om världen vänt sig emot mig och stå ensam i blåsten.

Det är ju just i dessa situationerna det står så klart för mig att jag fortfarande står ensam. Konsekvensen jag måste bära pga hur mitt liv sett ut. Det paradoxala i situationen är att jag hamnat i den just för att barnen inte ska få växa upp och känna likadant! =(

Räck ut en hand och någon kan komma att greppa den!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Ja, inlägget blir kanske inte så intressant som rubriken lyder men det är faktiskt så att det är precis det jag gör. När jag för snart tre år sedan träffade Älskling trodde jag att ett gemensamt liv bara var en dröm, nu står vi här och bygger framtiden ihop. Många hinder har vi bekämpat på vägen och fler lär vi väl möta men tillsammans fixar vi dem. Mina drömmar är enkla, inte så svåra att uppnå kanske men jag är lycklig över att jag står där jag står idag. Att se barnen må bra, skratta, knyta sina band och skapa sin egna identiteter gör min själ lycklig. Att ha en omtänksam och fin man som behandlar mig fint är underbart. Jag hoppas att jag kan ge dem lika mycket tillbaka.

Visst har jag fler drömmar; mitt hus på landet, ateljén där jag kan skapa fritt efter humör, pengar på banken så jag slipper oroa mig och den största av dem alla är väl att en dag driva mitt eget B&B. Fast det är drömmar som ger mig ett leende men som inte nödvändigtvis måste uppfyllas. Det jag hoppas blir sant är att min familj kommer må bra och att barnen får bra liv som vuxna. Att jag lyckats gör dem trygga i sig själva så att de vågar gå sin  egen väg. Att de slipper utsättas för de bekymmer jag själv haft och att deras störtsa sorg blir att de är skilsmässobarn för den sorgen går att bära utan alltför djupa spår.

Jag vet hur snabbt livet förändras och jag är noga med att föröska ha en bra dag i min livsryggsäck varje kväll. Visst känner jag mig otillräcklig många gånger och ibland vill jag bara krypa in i ett hörn och få vara ifred men kärleken från familjen gör allt värt det. Varje dag berättar jag för mina kära att jag älskar dem för det är inte alls säkert att den möjligheten finns kvar nästa dag. Var rädd om dina drömmar men glöm inte leva idag!

Kärleken bara växer ju mer du ger av den! <3

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Jag såg en film i förrgår som inte riktigt vill lämna mig.

Allt utspelar sig i ett fiktivt Mellanösternland men ändå med starka realistiska kopplingar, jag skymtade den Libanesiska flaggan både en och två gånger. Allt börjar med en kärleksrelation; förbjuden sådan. Hon är kristen och han muslim. Mannen blir mördad av hennes bröder, då hon dragit skam över familjen vill de även avrätta henne men hon blir räddad av mormodern. Man får under filmens gång följa med på den resa som kvinnan får göra genom livet i ett krigshärjat område. Hon tvingas lämna bort sitt förstfödda barn, hon allierar sig med fienden, begår mord och hamnar i ett kvinnofängelse. När straffet är avtjänat får hon hjälp att fly landet och starta om på nytt i Kanada. Frågan är då; kan man börja om? När slutar det förflutna påverka nuet? Hur ska hon göra sina barn medvetna om arvet?

Under tiden jag såg på filmen gjorde jag olika iakttagelser: jag förstår nog mer arabiska än vad jag trodde, i alla fall de enklaste fraserna. En del av musiken var bekant och berättelserna om ockupation och skuld och skam var bekanta. En scen utspelade sig i stadmiljö där barn var på väg hem och det lurade krypskyttar i varje hörn. Den scenen vet jag är tagen ur verkligheten för jag har sett den; filmad med väldig dålig kvalite men ändå kunde jag urskilja Han med de mörka ögonen. Det var han som berättade om massakern i Sabra och Shatilla; även denna händelse fanns med i filmen dock hade lägrena andra namn. Filmen hade ett skuvat slut och lämnade nog mer frågor än svar.

Idag tittade jag på det extra matrial som fanns med, mest av nyfikenhet men också för att se om jag fick några svar. Filmen var i allra högsta grad fiktiv men de människor som fanns i området runt inspelninga var äkta och de återberättade histoier om krig, hot och våld. Upplevda i Palestina, Libanon, Jordanien och Irak. Kvinnan som spelade den ömhjärtade mormodern berättar att hade det varit hennes flicka som kommit hem ogift, gravid med en muslimsk man hade hon skurit halsen av henne själv. Kvinnorna runt henne bifaller instämmande och en säger: Ett sprucket glas och en sprucken heder går inte att laga. Döden är enda boten. Detta är då sagt 2011! En äldre man beskriver hur han fick sitt hat med bröstmjölken och hur han fört det vidare till sina barn. Jag finner det inte konstigt att oroligheterna inte går att lösa i dessa områden då hatet och misstänksamheten sitter så djupt rotat. Hederskulturen är stark och svår att hantera.

Fast behöver jag reagera? Jag som är genomsvensk och gör som jag vill utan att bry mig nämnvärt om vad släkten tycker? Jag kan varken agera eller förändra det som händer i fjärran land. Det som tål att tänkas på är att det som kan tyckas finnas långt bort ändå är så nära. Jag möter dagligen familjer som flytt ett krigshärjat land eller som blivit förföljda för sin tro. Jag vet även de som flytt just för att de älskade en person med "fel" religion, nationalitet eller kön. Det är viktigt att ha i bakhuvudet att deras "arv" oftast är flera hundra år gammalt och att det är svårt och tidskrävande att förändra. Ändå tycker jag att vi ska försöka! Hederskulturen är för mig väldigt skrämmande oavsett var den utspelar sig!

Svaren jag fann är: Jo, du kan börja om men aldrig utan påverkan från det förflutna och det förflutna slutar nog aldrig påverka nuet, i vart fall inte på det emotionella planet och enda sättet att förändra sitt arv är att göra det synligt. Alla har vi utkämpat våra egna krig och alla bär vi på en viktig historia.

När tittade du på din historia sist?

Kram kram Kajsa Karin.