Hej på dej!

Livet är som vanligt fullt av förändringar.

Idag blev trippen iväg med bästa vännen B inte av för feber och hosta kom emellan.

Här hemma jobbar vi med vårt klimat gentemot varandra och de börjar ske små förändringar.

Den stora förändringen förestår rent arbetsmässigt.

Jag vet inte om jag kan/ vill/ får stanna kvar på den förskola som jag just nu arbetar på. Detta göra att jag troligtsvis måste gå tillbaka till den förskola jag har min tjänst på redan nu i augusti istället för nästa höst som jag tänkt. Hur det än blir så är det så att någon annan måste flytta på sig och det känns inte så kul att ha den påverkan på en kollegas livssituation. fast när jag pratar med många av kollegerna så får jag veta att jag måste tänka på vad jag vill och inte andras behov. Om jag bara vetat vad jag vill!

Hej "alla" :)

Ja, inte är ni många som läser min blogg men det gör inte så mycket eftersom jag skriver mest för min egen del och i syfte att rensa mitt inre och kunna "se" mina känslor. Ändå vill jag säga tack till EKT för kommentaren du lämnade häromdagen, den värmde och gav framtidstro. Barnen som bor under mitt tak är elva, nio, sju och fem och det är nio och sju åringen som är mina egna så att säga. Är på sätt och vis glad att jag inte satt alla fyra till världen men om livet varit som jag tänkt hade det stannat på nummer tre ändå. Jag har sedan barnsben alltid tänkt mig som mamma och alltid velat haft stor familj, dock trodde jag inte att det skulle gå till på det viset som det gjorde.

Jag försöker i min föräldraroll ta ställning till vilken kunskap jag vill ge barnen. Hur vill jag att de ska utvecklas? Vad är viktigt att kunna som vuxen? För visst är det så att det är nu vi skapar grunden. Jag har ofta fått höra att jag är för sträng mot barnen eller ställer för höga krav och ibland kan jag själv fundera över om det är så. Samtidigt kan jag ha med mig dem på läkarbesök, tandläkaren och restaurang utan att oroa mig för att de ska missköta sig.  På lördag ska vi dock göra något jag är lite orolig för vi ska nämligen gå till badhuset, jag och de fyra barnen; Älskling ska grilla korv på torget. Ja, ja blir säkert bra det oxå ska ju vara en första gång för allt och tre av fyra simmar ju nu.

Var på samtal om Panda Bus idag och det ända hon behövde öva på var sin stavning. Detta är helt godkänt när man går i tvåan kan jag tycka. Stolt mamma men även stolt tös som lämnade skolan idag. Nästa vecka är det dax för den stora tösens samtal,spänannde att se om förvandlingen vi sett här hemma även gäller skolan. Vi kämpar på och ja jag tror nog att det blir bra vuxna av våra fyra busfrön!

Man vet att man är vuxen när man tillåter sig leka!

Kram kram Kajsa karin.

Hej på dej.

Tid är en konstant bristvara känns det som för många av oss. Tid till att göra det vi måste och det vi vill och inte alltid sammanfallar de heller. Allt för ofta styr måstena och viljan får stå till sidan. Men vem sätter kraven? I mitt fall är det i alla fall jag själv och det utifrån förställningar om hur saker bör vara.

Just nu är det bara tiden som kan utvisa om livet blir så som jag önskar. Att bygga relationer tar tid och relationer som bygger på "tvång" kräver nog extra mycket tid. Inte så att jag kräver att Älsklings flickor ska älska mig men vi måste visa varandra hänsyn och respekt eftersom vi bor under samma tak och delar varje dag med varandra. Bara detta att inte veta hur jag ska relatera till flickorna gör det svårt för mig. För visst är det mina flickor också men ändå inte. De är pappas flickor i allra högsta grad och har så alltid varit, och någonstans därute finns deras mammor fast de är aktiva endast i flickornas fantasier. Jag är en "mamma" även för dem i det avseendet att jag ser till att de har vad de behöver och jag finns här för dem varje dag. Det är jag som berömmer, uppmuntrar och ger bannor i samråd med pappan.

Jag är familjens centrum i den mening att det är min och Älsklings kärlek som gjort att vi bildat familj. Ibland känner jag mig klämd och vilsen i hur jag ska hantera relationerna inom familjen. Jag ser hur band knyts mellan barnen men även hur rivaliteten ökar. Mina barn känner sig hotade av flickorna och flickorna känner svartsjuka gentemot mig. Och mitt i allt detta ska jag och Älskling få vår relation att växa och stadgas. Tid, tid och åter tid.

Den andra STORA nyckeln är kommunikation. Och här pratas det massvis. Ibland känns det som det mest är jag som pratar och de andra lyssnar men undan för undan fattar de galoppen och de kan förklara vad de tycker och känner. Målet är en familj där vi alla sex känner att vi har en självklar plats och är lika viktiga för varandra. Jag hoppas verkligen att målet är uppnåbart, ge mig bara lite tid. =)

Ingen vet hur mycket tid de har att disponera, så andvänd den väl!

Kram kram Kajsa Karin.