Hello! ;)

How do you know when its time to let go or to fight even harder?

Sjuka barn hemma gav mig extra snurftid på datorn och då ramlade jag in i ett forum med olika textrader; quotes.

Just den ovan nämda textrad fastnade i mitt medvetande då den just nu så tydligt definierar var jag står i livet.

Är det här slutet på min och Älsklings resa eller ska jag/ vi kämpa lite till och hoppas på att resan vänder riktning?

Hur mycket ska man/jag låta barnen styra vilka levnadsvillkor jag som vuxen ska ha?

Jag har alltid försökt sätta barnen och deras behov i första rum, men nu kolliderar de med mina egna behov och önskningar, samtidigt måste jag som vuxen lyssna när barnen ger så tydliga uttryck för att de inte mår bra.

Vi har haft ett minst sagt turbulent år och det ser ut som det lär dröja innan turbolensen lägger sig. En del av oron och konflikterna igångsätter jag genom mitt sätt att agera som förälder/extra vuxen. Ska jag då frångå mina prinicper och regler som jag valt att följa i min föräldra roll? Principer och regler som hittills gett mig två skötsamma och underbara barn? Eller är konflikterna bara ett sätt för att se om jag står pall? Personligen tror jag att du som förälder måste visa vem som bestämmer och sätta ramarna men ändå visa att du lyssnar och är mottaglig för förslag. Ärlighet, omtanke och respekt är de ledord som jag försöker följa i all skeenden i livet, ibland lätt, ibland svårare.

Jag vill inte släppa om den vuxna kärleken men samtidgt vill jag att barnen ska växa upp i ett kärleksfullt hem. Hur gör jag för att få ihop dessa bitar?

Kram Kram Kajsa Karin.

På vägen mot att finna mig själv

möttes jag av någon

som jag inte visste vem det var

När slutade jag vara jag

och formades om till någon annan

någon som jag inte vill vara

Att hitta rätt och tillbaka

till den jag, jag en gång var

är svårt om ens möjligt

Igår, idag och morgondagen formar

men det yttersta ansvaret för mitt jag

har ändock bara jag själv.

© Kajsa.

Hej!

Här började vi helgen med att påminna mig om varför en tältsemester inte är aktuell i denna familjen. Jag och mina två älsklingar hade bestämt oss för att tälta i trädgården, litet tält och två luftmadrasser, bara där kunde jag se felet men ville inte ge upp i förväg. Vi lade oss på tväre så slapp någon ( jag) ligga i springan och det gick välan ok men oj så trångt, lillkillen kunde inte somna alls utan gav upp vid tio och intog sängen. Tösen är betydligt mer bestämd och gav inte upp förään runt midnatt när dagg och kondens började droppa ner på oss. Måste till betydligt bättre tält och madrasser för att jag ska ge på mig det där igen!

Under lördagen tog vi oss ner till åhus för att leta pinnastolar på loppisarna där. Inga stolar funna men vi gjorde ett besök i området där vi tidigare bodde. Amanda fick fjärilar i magen när vi kom nära vår gamla lägenhet. själv drabbades jag väl av sentimentala minnen och kluvenhet. Gjorde jag rätt som gav upp om Åhus? Saknaden griper tag i mig varje gång vi är där.

Från Åhus styrde vi kosan till ett utflyktsmål jag ofta åkte till som barn : Bo Ohlsson i Tomelilla. Jakob kunde äntligen köpa sin efterlängtade Nerfpistol och tjejerna köpte lego. Vidare mot Simrishamn, systra min och Max. Gatorna i Simrishamn är välkända men ändå inte, spännande det där med vilka minnen som fastnar.

Nu ska jag krypa ner bredvid Älskling och återse en gammal favorit; Pretty Woman går på tvn....

Ja tänk vad många minnen som börjar samlas på hög, bra att plocka fram då och då.

Skapa många goda minnen...det är de som är livet!

Kram Kram Kajsa Karin.

Närhet

Kyss bort tårarna på mina kinder

Smek bort ärren från mitt bröst

Kom ge mig din närhet

Dina händer skänker tröst

Smek mig över ryggen

Håll mig tätt intill

Kom ge mig din närhet

Det är allt jag vill

En hand genom håret

En kyss, mjuk och ömt

Kom ge mig din närhet

Än har jag inte glömt

Möt mig i kärlekens dans

Långsam, passionerad, het

Kom ge mig din närhet

Jag behöver vår intimitet

© Kajsa.

Närheten är viktig, kroppslig som mental. Visa din omgivning uppskattning genom att våga vara nära och ge dem din närvaro på alla plan.

Kram kram Kajsa Karin.

Hej!

Vi packade väskorna och for till skogen en vecka, tillbaka till stugan i Örsås där vi var förra sommaren också. Vackert väder, skogspromenader och familje mys stog på agendan. Och nog blev det allt det och lite till, bäst var nog dagen på High Chaparall och det faktum att det fanns en trädkoja som barnen fick lova att snickra så mycket de ville på. Älskar denna plats och skulle gärna åka dit oftare men det kostar en del så nu får det vara ett tag och samtidigt vill vi se mer av vårt vackra land. Funderingarna lutar åt Stockholm eller Göteborg, men jag jag längtar till Gotland jag.

Dagarna går och det händer saker mest hela tiden känns det som, ändå börjar jag längta efter vardagen igen, så det är nog bra att jobbet börjar på måndag. De här sista semesterdagarnaska ägnas åt vänner, familjen och min bok. kanske jag tom hinner läsa ut den innan jobbet börjar?

Hösten bär med sig förändring här hemma då alla barnen numera är skolebarn och jag har bara ett ställe att lämna och hämta på! Jag kan cykla eller gå till jobbet! Gymkort ska lösas och träningen ska ta far på allvar och jag ska vara med om att starta upp en ny avdelning på jobbet. Spännande , spännande!

Hoppas du har det bra!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej!

Semester ensam med fyra barn är inte semester, just nu önskar jag mig långt bort eller till jobbet för där får jag lunchen lagad och rast ialla fall. Cirkusen i hemmet har blommat upp i full blom och jag känner mig lika villrådig om utgången som alltid. Packa väskorna eller bita ihop och se om det går att arbeta ut? Om några dagar åker vi på den efterlängtade stugsemestern men jag har absolut ingen lust att följa med, kanske jag blir hemma med min två? Vi hade nog kunnat fylla en vecka ihop med små äventyr. Semester: borde vara en tid för avkoppling och återhämtad men jag känner i dagsläget varken eller. =(

Hoppas Du där ute har det bra ialla fall och kan njuta av det vackra vädret!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej!

Jo,jag är nog ett sådant.

Maskrosbarn

Som fjäderlätta frön

sprids vi inför vinden

tar mark

varhelst vi finner grogrund

växer och utvecklas

även i den kargaste jord

livnär oss på minsta lilla

till slut slår vi ut

och skiner ikapp med solen.

® Kajsa

Hej på dej!

Om jag bara vetat: En mening som jag mött alltför många gånger sagda i ett hopp om att ge tröst.

Nu senast var i helgen och det var min egen pappa som uttalade dem. Sammanhanget var när min storebror förklarade att han började laga maten därhemma när han var i tio årsåldern, annars hade vi blivit utan. (Hans mat var bättre än att gå och lägga sig med en smörgås eller inget alls i magen.) Pappa blev förvånad och undrade om det verkligen var så. Min irritaion uppstår när pappa säger att om han bara vetat; ja om han hade vetat vad skulle han gjort då? Allt det där han aldrig gjorde? Om han på något sätt försökt vara delaktig i våra liv som barn hade han ju vetat och haft all möjlighet att hjälpa oss att förändra situationen. Han skulle bara vetat alla de gånger jag grät mig till sömns av saknad och undran varför jag inte var viktig för honom eller någon anna på den sidan av släkten.

När mamma dog och fasaden utåt sprack fick jag ofta höra från omgivningen; Om jag bara vetat. Ja varför visste de inte? Varför ser människan bara till det yttre; fasaden och vågar inte se djupare än så? Hade någon bara vågat skrapa på vår yta hade kanske vårt liv sett helt annorlunda ut och jag och mina syskon hade kanske fått en något mer normal uppväxt. Mammas död gjorde iaf att mina småsyskon fick växa upp med sin pappa och den sidan av släkten med en helt annan trygghet än vad jag och bror fick chansen till.

I min omgivning finns en familj som min syster varit starkt imponerad av och kännt sig smått mindervärdig gentemot då de verkat klara allt med bravur; tre små barn, renovering av hus, utbildning och jobb. Jag sa till henne att titta bakom fasaden och finnas för sin vän  den dagen det sprack. Olycksbådande kan tyckas men oj vad det sprack! Resultatet i den familjen var värre än jag någonsin kunnat tänka mig.

Jag är som person ganska skeptisk av mig och har slutat bli impad av fasaden, dock är jag mycket fascinerad av vad som händer bakom den. Jag försöker också vara en person som finns där när det behövs för mina vänner och "veta" vad som händer så jag slipper ställa samma irrterande konstaterande som jag mötts av.

Kram Kram Kajsa Karin.