Hej på dej!

Hoppas att du som läser blivit firad eller har firat mammorna som finns i din närhet.

Vi var på tur igår och då körde vi förbi mors grav så jag lämnade en fin bukett pioner åt henne. Hon älskade pioner, tyvärr körde alltid pappa över dem med gräsklipparen då han inte uppfattat att det fanns något planterat på den gaveln. =) 

Hon är ju som sagt död sedan länge men på något sätt håller hon sig kvar hos mig och sprider sin kunskap och krativitet. Jag har köpt en kofta åt Nanna som inte hade några knappar, detta fick ju rådas bot på och det med hjälp av mors knappburk och hennes syskrin. Så nu följer mor indirekt med på avslutningen då jag inte kan, bra va?

Att vara mamma är inte alltid en dans på rosor och just nu är jag beredd att säga upp mig, främst till de där två som jag liksom fick på köpet. Jobbigt med morsdag när man ingen mor har att uppmärksamma! Men återigen; Inte mitt fel och inget blir bättre av att straffa mig, undra när den poletten ska ramla ner? Den lilla har verkat koppla till en del, men den stora? Ja, hon hinner nog flytta innan det tänds ett Liljeholmens.

Vi har tagit ett beslut att inte låta henne splittra oss för det skulle faktiskt inte gagna henne att bo själv med pappa igen, men det är klart svårt att se ur hennes vinkel än.....

And so lives go on! Flytt om en vecka! Hujedamej!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Gårdagen gick i ryslig fart och inte tänkte jag direkt på dagens datum. Inget konstigt i sig, det är ofta jag snurrar ihop datum och glömmer bort. Men just igår kändes det bra men ändå konstigt; igår var nämligen mammas döds dag. Inte förrän jag öppnade bloggen och läste blev det tydligt i mitt metvetande. Innebär detta att det skaver lite mindre i min själ? Eller bara ett krasst faktum över att livet är lite mycket just nu? Tar det tjugo år av saknad innan en nästas dödsdag "glöms" bort? 

Samtidigt ligger allt mig så nära, i år blir jag fyrtio, mamma hade precis fyllt det när hon dog. Mina barn är nio och elva, samma ålder mina småsyskon hade då. Jag har accepterat mammas val men kommer nog aldrig fullt ut förstå, för i mina mörkaste stunder är det ju barnen som håller mig kvar, ger mig kämparglöd och massor av kärlek. Varför rör sig livet i cirklar?

Livet i övrigt är lite mycket just nu, som alltid i maj. Samtal, grillkvällar och utvärderingar både på jobbet och skolan. Ovanpå detta den stundande flytten som mest av allt ger mig ångest. Allt jobb innan, allt jobb efter och ångesten; Hur ska det bli?

Känns att hjärta och hjärna inte samarbetat i denna flytt, jag hoppas hjärnan övat på sin övertalningsförmåga, annars kan jag skita i att packa upp för då blir vi inte långvariga i stan. Who lives will know =)

Livet är som vädret; ömsom sol, ömsom regn. Nu längtar jag efter mer sol både ute och inne!

Kram Kram Kajsa Karin.