Hej.

Jag har inte skrivit på ett tag. Detta innebär dock inte att livet stått stilla tyvärr utan snarare tvärt om. Jag har som vanligt gått in i rannsakningstid och det är många saker som inte är så bra just nu. Små saker kan tyckas men det påverkar hela bilden. Jag känner mig så fullkomligt otillräcklig och det suger musten ur mig. Rent kroppsligt mår jag inte heller riktigt bra och ska i augusti in och kolla upp cystor och en försvunnen spiral. Trevligt att ha något att se fram emot under semestern ;)

Japp snart är vi där. Semester. I år något bättre planerad än i fjor men vi får väl se hur det slutar. Just nu skulle jag kunna tänka mig en vecka hemma bara med Lillprins Bus och Panda Bus. Samtidigt måste vi arbeta ihop vår familj om vi  någonsin ska bli någon. Livet är inte lätt alltid.....

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Jag fick frågan om hur jag hamnade i mitt destruktiva förhållande med mannnen med de mörka ögonen. Hon som ställde frågan kunde liksom inte riktigt förstå, " du som alltid varit så stark och självständig." Många gånger har jag funderat över detta själv och svaret är så mångbottnat, så just där och då brydde jag mig inte ens om att kommentera. Fast för mig själv söker jag förklaringen. Allt började med en enorm förälskelse, utan honom kunde jag liksom inte andas. Jag var arton år och dumdristigt naiv. Längtade efter att höra hemma någonstans och vi hade utanförskapet i samhället gemensamt. Han fick mig att gilla livet igen och han gav mig trygghet och en känsla av stryka att klara de hinder vi mötte. Han fanns där när mamma dog och utan honom då hade jag gått under. Där och då blev han min ryggrad och det var då han fick "makten" över mig. Nu var det ju inte så att jag bara fann mig i att bli utsatt utan kämpade emot på de sätt jag kunde. Just min självständighet och styrka var det som irriterade honom. Vi bodde aldrig ihop utan jag hade mitt eget hem och mina vänner. Vänner som vissa av dem inte vågade se vad som hände, andra såg och försökte hjälpa. Jag sökte hjälp i min familj men de blev handlingsförlamade och pappa vägrade tro på det som jag berättade.

Vid ett tillfälle skrev jag in mig på sjukhuset inkognito för att få lite andrum från plågorna, dock berättade jag för pappa för att inte skapa oro  hemma. Det var mitt misstag för efter enbart två dagar inlagd fick jag besök med blommor och choklad. Inte vågade jag säga nej. Jag trodde i min enfald att på sjukhuset gick jag säker men ack så fel jag hade. Nog måste personalen på sjukhuset sett? Eller ville inte de heller se? De som säger att det bara är att gå har aldrig befunnit sig i den här situationen, för det är så mycket skuld och skam inblandat. Rädsla och konstigt nog någon slags kärlek. I mitt fall var våldet inget konstigt då jag hade det med mig hemifrån.

Vi försökte bryta vid ett flertal tillfällen men vi drogs mot varandra och båda hade vi svårt att släppa taget om den andre. Min räddning blev att han blev kär i någon annan och jag kunde gå vidare med mitt. Vi har pratats vid om allt som hänt och jag vet att han läser här ibland. Jag ursäktar inte hans beteende men båda är vi produkter av vår uppväxt och dåliga beteende mönster. Trots allt som varit har jag även många fina minnen och den typen av passion som vi delade tror jag få upplever.

Att våga se är svårt för det kräver att du tar ställning. Ska jag hjälpa eller blunda? Jag hade vänner som hjälpte mig och mot dem är jag evinnerligt tacksam. Tyvärr skulle det ta många år och ytterligare en destruktiv relation innan jag kom ut på andra sidan. Äntligen har jag det riktigt bra på alla plan i livet. Jag försöker våga se och jag försöker vara den som hjälper. Det kräver mod och styrka men även insikt om att det finns tillfällen jag inget kan göra  utan det gäller att bara finnas där den dagen det behövs.

Vågar du se?

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Diskussionen kom sig av att vi började prata om Neas nutidskorsord i skolan där de pratat om prinsessan Estelles faddrar. Något av barnen undrade hur det kom sig att prins Daniel är prins, han är ju inte född sådan och vilken väg det var för Victoria och Daniel från att bli kära till att bli herr och fru. Vi pratade om att kungen och regeringen måste godkänna prinsessornas och prinsens tilltänkta och att det är många saker dessa personer måste uppfylla. Nanna tycker det verkar krångligt och utbrister i ett: Jag kan gifta mig med vem jag vill! Självklart protesterar jag och säger att jag måste godkänna först; hon fnyser åt mig och säger att det måste jag inte alls! Och nej när den dagen kommer hoppas jag naturligtvis att dottern min funnit någon hon älskar som även kan passa ihop med familjen, men hennes lycka går först.

Hur fria är vi då att välja vilka vi vill?

Allt är såklart relativt och vi svenska kvinnor har en fantastisk frihet men att påstå att vi väljer fritt är inte helt sant. Vi är alla påverkade av fördomar, förväntningar och än så länge vet jag ingen av mina vänner som inte brytt sig om vad omgivningen tyckt om deras tilltänkta. Man ska aldrig förakta behovet av tillhörighet. Jag valde "fel" partner i ett tidigt skede av livet, han med de mörka ögonen, och lärde mig snabbt att gå över gränser var kostsamt. Min mor försköt mig under ett års tid och många av mina svenska vänner undrade om jag förlorat förståndet. Bland de utländska bekanta var jag en främmande fågel eller en hora. Tänka sig att leva med en muslim utan att vara gift?! Höjden av synd. Nu var bekymmrena som gjorde att vi gick åt skilda håll många men helt klart spelade omgivningens tyckanden in.

Nu så här i ett senare skede av livet och med lite mer efarenhet och egen styrka valde jag partner på nytt; men kom ändå inte bort ifrån att familjens åsikter var viktiga. Viktigast var barnens godkännande men även mina syskons. Jag hade dock inte behövt vara orolig.  Älskling charmar alla; hans varma hjärta lyser genom allt. Jag är däremot inte lika säker på hans familjs godkännande då jag är olik hans förra partners och kan ta ganska stor plats vid olika sammankomster. Snart stundar student firande i den Davidssonska klanen och jag ska få träffa ännu en del av familjen jag inte mött förut, inte utan att jag är lite nervös. Godkännande är viktigt.

I övrigt rullar livet på i en faslig fart mellan möten och ommöbleringar. Ännu en gång har vi snurrat runt på vårt bohag och denna gången slutade det med att vi vuxna bor bak bokhyllan i vardagsrummet och de tre töserna regerar på ovanplan.  Lillprins Bus gick från gosse till grabb i sitt nya rum. Blev över förväntan och jag är nöjd dock inser jag att fler omorganistioner inte är möjliga i detta boende. Hus nästa ? ;) Isch nä nu behöver jag odla rötter.....

Kram kram Kajsa Karin.