Hej på dej :)

Här ligger vi i influensan, två av oss är igenom medan de andra fyra kämpar mot febern och hostan. Drygt har det varit men vi får väl hoppas på att det är över för denna gången. Vi har ju faktiskt inte blivit så här sjuka samtidigt allihopa någongång. Jag gick till doktorn och fick en massa medikamenter då influensan kickat igång min astma och varje andetag gjorde ont. Medikamenter är bra ibland särskilt när de heter cocillana och cortison. :) Älskling får bli hemma med sjuklingarna i morgon och sedan får vi se hur saker och ting utvecklar sig.

Om jag trodde att förra helgen var en prövning var det tur att jag inte visste vad som komma skulle. I går fick vi nämligen besök av Skruttans mamma. Inte många timmar och egentligen inte särskilt ansträngande i sig men en klart obekväm situation. Skruttan blev naturligtvis glad när hon förstod vem som skulle hälsa på och hon var nöjd över att få visa upp sitt rum för mamma. Jag lyckades behärska mig och sa inte ett enda otrevligt ord på hela eftermiddagen men oj vad jag tänkte. Såg på Älskling att även han tyckte det var en obekväm sist men vi var överens om att det var det här som var bäst så att mor och dotter äntligen fick ses, vem vet när det blir nästa gång? Hon har fått jobb längre upp i Sverige och flyttar nu i veckan berättade hon. Vi har utarbetat en umgängesplan men för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om så mina förhoppningar om att det är annorlunda denna gången är små. Fast för Skruttans skull hoppas jag på bättring för jag vet att det inte är kul att växa upp med en frånvarande förälder.

Och det är här min förståelse och empati försvinner. Barn är en gåva, den största man kan få. Hur kan man sätta barn till världen och sedan inte bry sig om dem? Inte vilja vara dem nära? Inte se dem så ofta det bara går? Jag kan inte förstå alls och därför kan jag inte förstå de som lever så. Fast jag har inte rätt  att döma någon annans val, jag försöker bara leva efter val som känns rätt för mig. Jag kanske tänker helt fel? Det får tiden visa.

Lev livet som det passar dig men var rädd om andra på vägen!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hejsan där.

Jag undrar när jag ska komma ut på andra sidan. Bli pigg, glad och frisk igen. Jag är sjuk rent fysiskt med feber och hosta men även min nedstämdhet sitter i. Jag har många tankar och funderingar kring livet just nu. Jag önskar att saker fungerat mer smärtfritt än vad det gör. Att vuxna i omgivningen hållt vad de lovat och slutat att bara snacka och istället agerat. Helgen som gick var en prövning och jag visste att jag var kluven till allt redan i förväg.

Lill Skruttans äldsta syster kom på besök ihop med pojkvän, sonen, den andra systern och deras morbror.  Klart att jag vill att syskonen ska hålla kontakt och klart att det var trevligt att lära känna dem lite bättre. Dock gillar jag inte att ha mitt hem invaderat av människor som förväntar sig att jag ska hålla hotell (gratis dessutom) samtidigt som jag tvingas lyssna på hur livet var för Nallen ihop med deras mamma/syster. Jag har svårt för denna kvinna av många olika anledningar men den främsta är att hon inte bryr sig om sina barn så som hon borde och jag kan inte för allt i världen förstå hur hon tänker. Jag kan på något sätt förstå att storasystern vill hålla kontakten med Nallen då han under några turbolenta ungdoms år var hennes trygghet men jag kan inte förstå att de inte insåg att allt prat om det som varit var sårande för mig? Gång på gång har jag frågat mig var min plats i det hela är?

Själv är jag skilsmässobarn, uppväxt med en frånvarande fader och en psykiskt sjuk moder som dessutom begick självmord då jag var nitton. Jag vet att jag har känslorubbningar pga alllt jag varit med om, men ändå vågar jag drista mig till att anse att jag är klarare i tanken och hanterar livets vedermödor bättre än vad dessa människor gör. Jag fixar inte hur de sitter och beklagar sig över hur barnen far illa och hur jobbigt allting är när de inte själva gör vad de kan för att påverka. Jag ser klart och tydligt dysfunktionella relationer men är det min uppgift att lappa och laga? Jag vet inte om jag kan och vad värre är jag vet inte ens om jag vill. Hur det än är är det Hennes barn och borde vara Hennes ansvar men med tanke på hur allting är så vet jag att på den fronten händer inget. Jag gör vad jag kan för de barn jag har under mitt tak, jag gör vad jag kan för Älskling men är det min uppgift att se till även de andra? Återigen..Vem ser till mig?

Kan tyckas att jag låter gnällig och ja jag känner mig väl så också, samtidigt gav jag mig själv ett löfte efter skilsmässan: att sätta mig och mina älskade barn först och så måste det få vara även om familjen nu växt. Jag kan inte hjälpa någon utan att själv stå på stadig mark och just nu gör jag tyvärr inte det. Allt är förändrat och enda vägen är fram men vissa saker gör ondare och är svårare än vad jag någonsin vågat tro. Känslorna för Älskling är starka men ibland undrar jag om enkom kärleken räcker? Återigen; Vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Var rädd om dig själv för det finns bara en som du!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej.

Jag föll. Pladask. Rakt ner i ett svart hål. I måndags fick jag feber på eftermiddagen och gick och lade mig när jag kom hem och jag har i stort sett sovit sedan dess. Jag blir sådan när trycket blir för hårt. Jag går i ide och bearbetar livet i sömnen. Jag har alltid fungerat så och kommer troligtvis alltid att göra. Fördelen är att tillfällena då livet rämnar för mig har blivit färre och anledning är ju att livet blivit bättre på så många plan. Dock har det varit en hektisk tid på jobbet och när det nu kolliderade med händelser på hemmaplan blev det för mycket för mitt psyke.

Jag kan se att jag varit naiv och att jag varit alltför optimistisk till hur saker fungerar och hur jag ska hantera det. Jag var inte förberedd på att omställningen skulle bli så stor för mig själv men även för de andra i familjen. Jobbigast just nu har min älskade Panda Bus då hon saknar att ha sin mamma för sig själv. Hon ger uttryck för att vilja gå tillbaka till hur livet var förr. Livet innan Nallen. Samtidigt vet vi båda två att detta inte är möjligt fast klart är att även jag lekt med denna tanke då jag mår så vansinnigt illa av att se hur barnen ibland kommer ikläm för att jag och Älskling vill dela livet. Smekmånaden är över, nu börjar arbetet. Som jag sagt tidigare så kommer inte kärlek av sig självt utan den måste växa fram, särskilt den i relationen till mina bonusbarn. Det är härligt att få deras ömhetsbetygelser men vi står fortfarande inte på fast mark. De testar mig. Jag får betala priset för det de tidigare blivit utsatta för. Är jag en trygg vuxen? Jag hoppas det men ibland vacklar jag. Känslan av otillräcklighet finns ständigt hos mig. Jag vill så mycket mer än det jag orkar samtidigt kan jag se i backspegeln att jag det sista året gjort massor för att alla ska må bra. Kanske jag glömde mig själv på vägen?

Det är så lätt att ramla tillbaka i gamla mönster och jag har lätt för att vara en görare samtidigt som jag är en tänkare. Jag måste bara bli bättre på att ge mitt jag mer utrymme och kanske ta hänsyn till det jag tänker och känner och inte lyssna så hårt på mina jag borde. Jag har så många tankar kring hur man bör leva ett familjeliv, drömmar och förutfattade meningar. Älskling är friare där och vänder många gånger på mitt synsätt. Livet kan alltid tolkas ur olika vinklar och på det stora hela är jag nöjd med mina val, jag förbannar bara min egna naivitet och drömmen om att kärleken löser allt. Samtidigt är det så att varje gång jag rannsakar mig vill jag inte vara utan den kärlek jag och Älskling delar och på något vis hittar vi ett sätt där alla sex familjemedlemmar känner att de blir sedda. Själv ska jag börja med mig och min älskade tös.

Ha en bra helg!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på er!

Jag har inte gått under jord bara tappat suget lite grann. Är febrig och har värk i kroppen och allmänt slut. Kostar att ligga på topp ;). Nej jobbet suger musten ur mig totalt just nu. Vi ska helst inte använda oss av vikarier, vilket gör att vi som jobbar trixar och knixar för att överhuvudtaget få dagarna att gå ihop. Verksamheten blir lidande och då lider även mitt samvete gentemot barnen och föräldrarna. Jag vill mer.

Här hemma har vi haft fullt upp med besök av Älsklings ena syster, fyrtioårsgille hos storebroren min och bowlingkalas för lillkillen. Utöver detta har vi även firat Skruttan som igår fyllde fem. Lite besviken var hon allt när morgonpaketet bara innehöll en tunika om än med Bamse tema. Hon blev gladare när jag berättade att fler paket väntade när vi kom hem. Hon fick då den mörkhyade dockan från Ikea som hon önskat sig, dockkläder och fler pet shops. Pannkakor med grädde till kvällsmat. Hon verkade nöjd med sin dag när hon knoppade in.

Idag är min pappas födelsedag, min storebrorsfödelsedag och min och Älsklings års dag. Detta innebär att vi firar två år som ett par! Bara två år.....Hoppas att det blir många år tillsammans och att de blir lika bra som de två som gått, om dock något lugnare. I affären idag köpte jag en bok åt honom som han önskat ett tag, fast i ärlighetens namn inte alls med årsdagen i tanke utan bara med en önskan om att göra honom glad. När Älskling kom hem hade han med sig ett fång mörkröda rosor och choklad glass. =)

Visst har vi våra bekymmer men som tur är oftast inte med varandra utan mer med andra vuxenrelationer som måste underhållas pga av barnen. Så länge vi kan sätta barnen först och vår relation i fokus så fixar det sig nog. Han gör min lycklig och ger livet ytterliggare en mening. <3

Var rädda om varandra!

Kram kram Kajsa Karin.