så får du se till att ro honom iland!

Ja så brukade kära mamma säga om jag beklagade mig över något och ja så är det väl. Jag har alldeles själv och aktivt valt att dela livet med Älskling så jag får väl bara fortsätta att ro. Just nu känns det som att skeppet ska sjunka och jag är ute på djupt vatten men det jag kan konstatera efter de senaste dagarnas vattentrampande är att jag vill fortfarande ha möjligheten att somna med Älsklings armar runt mig.

Att bilda familj med redan existerande barn är inte lätt, mycket svårare än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag som jobbat med barn i hela mitt vuxna liv skulle väl klara av bonusbarn? Jomen visst, det jag glömt i min beräkning var de komplicerade känslobitarna som du aldrig utvecklar för de barn du möter i arbetet. Visst blir jag trött på mina egna barns beteende också men där finns grundkärleken som gör att skadan snart är reparerad. Nu är det slut på resonerandet och dags för handling om vi ska kunna färdas framåt, men vi har stakat ut målet och det är en början i alla fall.

Mest slåss jag med mig själv, moralen säger ett och känslan ett annat och gamla inlärda beteende visar sitt fula tryne, men jag kämpar ett tag till för det finner jag att kärleken är värd. Och vad är kärlek egentligen? Är det bara känslan som infinner sig när någon specifik befinner sig nära eller är det andra komponenter också? Är inte att få vardagen att fungera och se till att allt som behövs finns där, också en typ av kärlek? Jag lovade mig själv en gång för länge sedan att inte bli ytterliggare en vuxen som svek och försvann, jag vill vara bättre än mina egna föräldrar, men det är ett svårt och hårt arbete. Jag hoppas att jag någonstans når land och kan känna fast mark igen. Min belöning hoppas jag ska komma när jag ser att barnen blivit till bra vuxna.

Kram Kram Kajsa Karin.

Hello! ;)

How do you know when its time to let go or to fight even harder?

Sjuka barn hemma gav mig extra snurftid på datorn och då ramlade jag in i ett forum med olika textrader; quotes.

Just den ovan nämda textrad fastnade i mitt medvetande då den just nu så tydligt definierar var jag står i livet.

Är det här slutet på min och Älsklings resa eller ska jag/ vi kämpa lite till och hoppas på att resan vänder riktning?

Hur mycket ska man/jag låta barnen styra vilka levnadsvillkor jag som vuxen ska ha?

Jag har alltid försökt sätta barnen och deras behov i första rum, men nu kolliderar de med mina egna behov och önskningar, samtidigt måste jag som vuxen lyssna när barnen ger så tydliga uttryck för att de inte mår bra.

Vi har haft ett minst sagt turbulent år och det ser ut som det lär dröja innan turbolensen lägger sig. En del av oron och konflikterna igångsätter jag genom mitt sätt att agera som förälder/extra vuxen. Ska jag då frångå mina prinicper och regler som jag valt att följa i min föräldra roll? Principer och regler som hittills gett mig två skötsamma och underbara barn? Eller är konflikterna bara ett sätt för att se om jag står pall? Personligen tror jag att du som förälder måste visa vem som bestämmer och sätta ramarna men ändå visa att du lyssnar och är mottaglig för förslag. Ärlighet, omtanke och respekt är de ledord som jag försöker följa i all skeenden i livet, ibland lätt, ibland svårare.

Jag vill inte släppa om den vuxna kärleken men samtidgt vill jag att barnen ska växa upp i ett kärleksfullt hem. Hur gör jag för att få ihop dessa bitar?

Kram Kram Kajsa Karin.

På vägen mot att finna mig själv

möttes jag av någon

som jag inte visste vem det var

När slutade jag vara jag

och formades om till någon annan

någon som jag inte vill vara

Att hitta rätt och tillbaka

till den jag, jag en gång var

är svårt om ens möjligt

Igår, idag och morgondagen formar

men det yttersta ansvaret för mitt jag

har ändock bara jag själv.

© Kajsa.