Hej på dej!

I fredags fick jag reda på att ytterligare en i min bekanskapskrets genomgått en gastric-bypass operation. Jag tycker att tekniken verkar bra och det är skönt att så många verkar bli hjälpta.

Det jag då ställer mig frågande till är naturligtvis huruvida jag skulle göra ett sådant ingrepp eller ej?

Kraftigt överviktig som jag är har jag vid ett flertal tillfällen blivit erbjuden att sätta upp mig i kö, samtliga gånger har jag tackat nej. Jag är rädd. Rädd för operationen i sig då mitt hjärta stannade sist de försökte söva mig, men även rädd för att det inte räcker med en operation utan att det kommer krävas fler innan jag ser "normal" ut. Med handen på hjärtat vet jag också med mig att jag får hjälp med min övervikt men får jag även hjälp anledningen till mitt ätande? Grunden till att jag ser ut som jag gör?

Vid ett flertal tillfällen har jag önskat hjälp av sjukvården pga vikten men de verkar bara ha operation att erbjuda. Finns det verkligen inga andra alternativ? Jag har försökt på egen hand, viktväktarna, nutrilette, extravaganza mm men lyckas liksom aldrig komma i mål. Nu sedan jag bad Älskling om hjälp och jag bestämde mig för att lägga mindre vikt vid kilon och mer på måendet har jag faktiskt sakta men säkert börjat vandra ner på viktkurvan. Tanken är att jag ska bli snygg till jag fyller fyrtio! ;)

Ta väl hand om dig!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Surfar runt på nätet och går in på en sida som jag besöker då och då. Han som skriver beskriver en känsla som jag lätt kan känna igen mig i. Det är känslan av att allt är påväg att förändras, inget är beständigt och det som är bra i ens liv ska tas ifrån en när som helst. Utan någon närmare eftertanke lägger jag in en kommentar och inte vet jag hur den kommer mottagas men det fick igång min tankeverksamhet ändå.

Tänk att det är så lätt att hjälpa andra, att se hur de kan agera kring problem i deras liv. Jag är i min personlighet en objektiv person med fokus på lösningar oavsett om det gäller andras liv eller mitt eget. Men visst är det så att det är lättare att finna lösningen åt andra än åt sig själv? Jag går nog igenom en av de svåraste sakerna i mitt liv just nu, och det är som sagt den att stanna kvar. Stanna upp, bli kvar i detta livet och vara nöjd med mina val. Att inte ständigt lyfta blicken och leta efter lyckan någon annanstans. Att våga lita på att de människor som valt att vara delaktiga i mitt liv också tänker vara kvar. Fast visst är det en skrämmande tanke att även någon av dem kan välja att lämna mig! För varför skulle någon vara intresserad av att behålla mig när jag inte var viktig ens för mina föräldrar? Resonomanget är långsökt kanske men känslan beständig. Hela livet har jag kännt mig mindre värd än alla andra, den dåliga självkänslan har kompenserats med att vara duktig och bli sedd i andra sammanhang men som sagt självbilden är skadad.

Jag bär mitt liv med tyngd. Inte sinnestyngd utan som kilon. All min sorg, saknad och vrede över hur livet blev bär jag. Många kilon har det blivit under åren och när bilden i spegeln äcklar mig kan jag lika gärna ta en kaka till. Jag kämpar även med detta. Att försöka tycka om mig precis som jag är för jag är ju ändå jag oavsett hur många kilon min kropp bär. Jag har lätt för att skoja bort mig själv - "att bjuda på mig sjäv" i olika sammanhang. Jag får min omgivning att skratta och jag kan må bra i stunden men varför förminskar jag mig själv så? Jag försöker sluta med ävan detta beteende och det blir allt lättare för var gång att hålla munnen stängd, det svåra är att omgivningens förväntningar på att jag ska skämta om allt finns kvar. Kommer ta ett tag innan folk ser mig med andra ögon och vad finns då kvar?

Jag borde vara stolt över hur mitt liv ser ut med tanke på allt som varit och ibland får jag höra av bekanta att jag är en överlevare. Kanske är det så inte vet jag, jag har bara gjort det som krävdes av mig förstunden. Fast uppväxt med att ständigt vara på väg, i ett ständigt beredskaps sinne är det svårt att veta hur jag ska hantera det normala. Det är inte förrän jag flyttade ihop med Älskling mitt liv började likna "normalt" och då lever vi ändå utanför normen.

Som jag skrev till Klumpe så ligger nog nyckeln även för mig i att stanna upp, njuta av det jag har medan jag har det och inte låta rädslan eller oron förstöra glädjen och lyckan i förtid.

Carpe diem! <3

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Idag hände en oväntad sak. En sak som jag visserligen varit medveten om kunde hända och som jag också önskat skulle hända. Jag råkade springa på min moster på stan. Kontakten bröts för ett antal år sedan av diverse olika anledningar och funderingarna kring henne och mina kusiner har varit många.

Hon var sig lik, samma lysande gröna ögon och samma kvicka ordflöde. Vi stannade till och pratade en stund; liten uppdatering av förfluten tid.

Det är tråkigt att saker blev som de blev och jag saknar den sidan av familjen ofta för det var där jag var "hemma". Min moster räddade mig både en och två gånger som ung och vid mammas bortgång orkade hon ändå vara ett stöd mitt i sin egen sorg. Ännu ett sorgligt livsöde men också ett bevis på en enorm livskraft. Varför är min släkthistoria så mörk och hur ska jag få den att ljusna?

När vi sitter där och samtalar kan jag se mig själv i henne; ögonen, det sneda leendet och den nattsvarta humorn. Den största likheten är nog ändå kämparglöden, livet måste gå vidare och vad tjänar det till att lägga sig ner och ge upp?

Jag gav henne mitt nummer och framhärdade att jag verkligen ville att hon kontaktade mig, jag hoppas verkligen att hon gör det också. Det kan aldrig bli så som det en gång varit men som jag påtalade för henne så är jag vuxen nu men hade varit glad för att kunna återknyta en länk till min historia. Bara att bida tiden eller att själv våga lyfta luren och ta första steget.

Kram Kram Kajsa Karin