Hej alla!

Jag försöker bejaka sorgen över det jag fölorade i min uppväxt men jag tycker inte synd om mig. Har aldrig tyckt synd om mig och jag tror det är en av mina nycklar. Jag tittar krasst på situationen, utgår från den och gör mitt bästa. Fast visst finns det många saker jag önskar vore annorlunda men det jag inte kan förändra försöker jag låta vara och inte ödsla energi på.

Jag tar pauser från livet ibland, grottar ner mig i sängen och bara låter hjärnan koppla ner eller så kör jag en rensning och sortering. Jag ger mig själv tid till att känna det jag känner och försöker förstå bakgrunden. Ändå är det så att oftast ser jag svaren på mina frågor när jag befinner mig i samspel med min omgivning, när jag kan delge mina tankar och reflektioner och jag kan få detsamma tillbaka.

Min största sorg är naturligtvis den att min mamma dog alldeles förtidigt och att det är så mycket jag skulle vilja fråga henne om. Jag saknar kvällarna vid köksbordet när alla andra sov då hon och jag drack te och dryftade livet. Hon var klok min mamma, någonstans därinne i hennes sargade själ fanns ett stort hjärta som hon delade med sig av i sina friska stunder och hon lyckades ge mig och mina syskon redskapen för att klara oss som vuxna. Jag ser henne i min systers envishet, i min dotters kreativitet och i min sons humör. De som kände mamma säger att jag är lik henne och i vissa avseenden stämmer det säkert och de goda bitarna tar jag gärna till mig. De dåliga väljer jag aktivt bort.

Min svåraste sorg är inte den att mamma dog utan den som har uppstått av att ha blivit bortvald. Inte en gång utan två. Pappa var först ut; nya kärleken och nya flickebarnet var viktigare än att hålla kontakten med mig och min bror. I dryga tio år var han helt borta, jag hade inte ett spår, inte ens ett foto. Aldrig ett samtal, vykort eller present. Varje födelsedag hoppades jag att han skulle ringa. Hur kunde han glömma? Varför var jag så oviktig? Vilka fel hade jag gjort? Var hon snällare och sötare än jag? Tusen frågor men inga svar. De få gånger jag vågade fråga mamma fick jag väldigt vinklade svar eller inga svar alls. Redan där kapades en gren i mitt släkträd och den grenen är omöjlig att skapa igen. Jag har försökt men släktingarna på pappas sida kan inte se att jag är annorlunda än mamma och de naturliga känslomässiga kopplingarna är borta.

Andra gången jag blev bortvald är den som svider mest och som skapar mest ångest. Han som verkligen var min pappa och som fortfarande är pappabilden i mitt huvud sade upp sig. Även här till förmån för den nya kärleken. Den nya kärleken ville inte att vi skulle ha kontakt för jag var ju mammas dotter och inget biologiskt barn till honom. Att det sedan var han som uppfostrat mig, följde mig första skoldagen, lärde mig cykla, hämtade mig hos kompisar sena nätter det spelade mindre roll.

Det gör ont när jag inser att jag inte var viktigare än så, att det är så enkelt för vissa att klippa bandet. Bekymmret är mina syskon. De två som Han har med mamma. Min styvpappa har aldrig stått ivägen för att vi ska hålla kontakten men det har stått klart att mina syskon inte får/kan umgås med oss samtidigt som med dem. Det var på nåder jag fick gå på min systers bröllop och inte fick vi sitta bland familjen heller. Lillebror fyllde 30 i helgen, han hade bjudning för alla utom oss, vi får komma en annan helg. Det gör ont, för för mig är mina syskon viktiga men jag är inte viktig för dem. Inte viktig nog för att stå upp mot Hon som styr deras familjeträd.

Jag längtar hem, hem till Skillinge. Till havet, dofterna och stockrosorna vid gamla husen i sträddena. Hem till ålaboden där jag spenderade mina somrar med att bygga fördämningar i ån till farfars stora förtret. Visst kan jag åka dit men jag är inte fri att besöka de platser som skulle betyda något för mig, då jag vet att detta skulla skapa bekymmer för mina syskon. Någon gång när jag är stark nog (o rik nog:)) ska jag hyra en stuga där och ge bilder av min barndom till mina barn.

JO, jag har mycket sorg men jag glömmer inte alla de stunder som gav mig glimtar av lycka. Och visst har jag saknat mycket men jag har också fått en frihet som jag önskar jag vågade ge mina barn idag. Det kluriga är att bli kvitt känslan av att vara mindre värd/viktig och rädslan för att bli lämnad igen. Det är ju därför det är jag som lämnar.....men det diskussionen kan vi ta en annan dag.

Samla på dina glimtar av lycka för de bär dig en dag då det är mörkt! <3

Kram kram Kajsa Karin

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...