Hej på dej!

Tack EKT för dina tänkvärda kommentarer och stöttning. Jag förstår att du har en hel del kunskap om det som jag skriver om här. Arv eller miljö? Den frågan blir vi vi väl aldrig riktigt kloka på men jag tror att i mitt fall är det miljön som har skapat min trasiga själ men att det är arvet som har gjort att jag ändå är så pass stabil som jag är. Jag har haft en trasig uppväxt men de före mig har haft det än värre. Jag vet att mamma på sitt sätt försökte bryta dåliga beteende mönster, jag har fortsatt och snart kanske cirkeln är bruten. Allla är vi på något sätt en produkt av vår omgivning.

Klart att det är ett flyktbeteende. Stänga ute det som gnager och börja om på nytt. Så har jag levt de största delarna av livet. Båda mina föräldrar var superba på detta. Pappa valde att försvinna under hela min uppväxt och mamma flyttade så fort sprickorna i fasaden blev för stora och lögnerna riskerades att uppdagas. Detta innebär att jag/vi flyttade i snitt vartannat år fram till jag var sexton. Jag ägnade min uppväxt åt att få dagen till att fungera så insikten av allt jag förlorat har inte nått mig förrän som vuxen. Helt ärligt kanske inte förrän nu när jag och och Älskling har våra diskussioner kring vad som är viktigt att ha med i barnens uppväxt och deras uppfostran. Jag fattas rötter bakåt och har därför svårt att ge barnen det också, detta är min största sorg.

Så jo, jag vet att jag måste stanna både för min egen skull och för barnens men att det skulle vara så svårt hade jag ingen aning om. Att ständigt att ha något projekt igång gör ju att tankarna kan riktas på något annat än inåt och det jag egentligen borde ta itu med. Jag har blundat för sorgen så länge. Under så många år har jag tagit hand om andra, först mamma och syskon, sedan pojkvänner och män. För första gången i mitt liv lever jag i en situation där jag inte måste ta hand om andra vuxna och på något sätt har jag fastnat i att ifråga sätta min tillvaro. Jag har inga verktyg för att hantera den vardagliga lunken för jag är uppväxt med kaos och ständigt på vakt. Jag måste prestera och vara duktig för att vara någon.

Jag jobbade med detta beteende ganska hårt under åren som ensam förälder och arbetade bort mycket av mitt dåliga självförtroende och självkänsla. Den sista tiden har det dock hänt saker inom familjen som har gjort att jag har tappat stora delar av detta arbete. Jag ifrågasätter rätten till mitt varande och beteende. Nej, det är inte bra att det drabbar omgivningen för det skapar just den otrygghet som jag vill bort ifrån, samtidigt måste de som finns runt mig förstå att jag vacklar i mina beslut och varför.  Min ambitions nivå ligger oftast högt på alla plan i livet och jag har svårt för att sänka kraven på mig själv och det jag ska prestera. Detta medför att jag ofta ställer höga krav på min omgivning och konflikterna uppstår när glappet mellan förväntningar och verklighet blir för stor.

Jo, nog lider jag av ett flyktbeteende men jag letar efter möjligheter att sluta fly.

Kram kram Kajsa Karin.

 

En klar tanke

10 november 2012 23:13

Först; du tappar inte jobb du gjort tidigare, däremot så kanske du glömmer vad du kommit fram till. Försök leta reda på det igen! Sen; skilj på det du lärt dig om flykt och vad du själv flyr ifrån. Resultatet är kanske detsamma, men skälen skiljer sig våldsamt! Har ni sprickor i fasaden så ni behöver fly? Tror inte det. Det går att välja att stanna, men det måste vara ett aktivt val och det är en process att komma fram till valet. Det blir inte av sig själv. Din egen process med att ifrågasätta dig själv tar också tid och energi. Jag bara funderar vad som skulle hända om du frivilligt valde att fullständigt dyka in i din egen sorg? Vältra dig i den och bara tycka så hysteriskt synd om dig själv, som det verkligen var, tills det inte längre spelar någon roll. Vid ett valt och vettigt tillfälle naturligtvis.
Och beträffande rötter, du kan din familjs historia, skit i all eventuell skam och dumheter, konstatera hur det ligger till och gå vidare, börja skapa din historia. Kan adopterade och flyktingar, så kan du!
Tack för att du tror på mig, dock är det viktiga att du funderar på om det finns nånting i det jag säger och förkastar det du tycker jag är ute och cyklar kring! Sköt om dig!/ETK

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...