Hej!

Han = mitt ex. Då när vi skilde oss ville han flytta till stan men eftersom jag valde stanna där vi var, stannade även han. När sedan jag valde att flytta, flyttade han efter. Nu har han meddelat att han söker boende i "vårt" område. Än en gång följer han efter. Jag är väl inte så säker på att han lyckas med att få en lägenhet här, det är ganska så svårt, och jag är än mindre säker på att jag vill ha honom så nära inpå. Fast ur barnens synvinkel vore det nog toppen. Eller? Jag har problem nog med att få Lillkillen till att vilja vara hos pappa. Hur blir det då om vi bor på gångavstånd till varandra? Å andra sidan kan han träffa pappa så mycket han vill och ändå somna i sin säng på kvällen. Endast tiden kan visa hur det blir.

Barnen kommer först. Så har det alltid varit och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Det som är kämpigt just nu är att omgivningen inte ser det. Att de antyder att jag gör skillnad. Stor skillnad. Och det är något jag verkligen försöker att INTE göra. Samtidigt kan jag inte frånkomma det faktum att två av barnen är mina. Jag har burit dem och älskat dem från första stund. Jag har gråtit, skrattat, lekt och uppfostrat från dag ett. De andra två har kommit in i ett senare skede och har bara funnits i mitt dagliga liv i lite drygt ett år. Klart att det gör skillnad.

Jag kan inte lova att jag kommer känna för dessa barn så som för mina egna. Jag förväntar mig inte det motsatta av Älskling. Men omgivningen tycks inte förstå. Inte heller ser de att de regler och normer vi har valt här hemma är just för att barnen är viktiga. För att kunna ge dem redskap att stå rustade med inför vuxen livet. Inte heller har jag rätt att tycka att saker och ting är jobbiga, då blir jag mött med att jag själv valt och därför valt det skeendet som nu är.

Visst har jag själv valt och visst var jag medveten om att det inte skulle bli enkelt. Ändå kunde jag inte förutse det som komma skulle eller hur starkt allting kulle påverka mig känslomässigt.

Känslan av total maktlöshet, misslyckande och ensamhet är enorm. Älskling stöttar vad han kan men det är svårt då även han står i händelsernas centrum. Återigen visar livet mig att jag står ensam. När jag visar mig svag försvinner min omgivning. Hur länge ska jag orka vara stark?

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Det är mörkt och tyst och alla sover. Alla utom jag. Jag ligger och tittar på Älskling. Får anstränga mig att inte väcka  honom bara för att få en kyss. Jag kan inte titta mig mätt och längtar in i hans famn. Som om han i sin dvala kan läsa mina tankar lägger han armen om mig och jag finner ro. Bara hans närvaro skänker mig en enorm glädje och en rofylldhet jag aldrig upplevt. Hos honom hör jag hemma. Jag vet att han vill mig inget ont och att han känner detsamma för mig. En kärlek som funnits från första stund, vi skulle bara våga lita på den först.

Ändå tänker jag tankar som får mitt inre att vrida sig. Tänk om det vi har går förlorat? Tänk om vi inte klarar stormen vi håller på att rida ut? Om vi måste välja bort varandra för att livet för andra ska bli bra? Utan honom är jag inte hel. Och för första gången i mitt vuxna liv är jag riktigt rädd för att bli lämnad.

Glöm inte bort att uppskatta allt det du har!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Ja livet är kämpigt just nu av många olika orsaker och igår kom ytterligare sten på börda.

Kamremmen på Älsklings bil pajade, detta när han befann sig tjugo mil bort. Motorn är troligtvis körd och bilen värd nada. Bara att få hem dem skulle kosta en halv förmögenhet och vi vet inte ens om det går att fixa till den för en rimlig kostnad. Så idag får vi se om vi kan får tag i en någorlunda vettig bil för en billig peng. Mycket bilprat har det blivit då vi för tillfället behöver bil båda två för att vardagen ska bli dräglig. Till hösten klarar vi oss med en bil eftersom då går alla barnen i skolan i området och jag kan cykla till mitt jobb. Så vi får väl se hur biljakten slutar.

Helgen har varit ovanlig då jag och Älskling var helt barnfria från fredagkväll till söndag middag. Mycket tid för att bara vara vuxna med varandra. Så mycket av den tid vi spenderar ihop går åt till att prata om barnen och få undan allt det praktiska. Så mycket allvar och så lite lek. Vi lade undan våra föräldra roller och bara var oss själva. Blev nästan som när vi bodde på vars ett håll. Vi behöver göra det lite oftare skulle jag tro, se varandra som man och kvinna och inte bara som föräldrar till fyra härliga, busiga och krävande barn. Jag älskar verkligen denna man, attans bara att kärleken inte alltid är så enkel.

Den kille som verkligen håller mitt hjärta i sin hand har feber idag och ligger i soffan och ser på film. Min älskade lille kille. Attans vad han har blivit stor och ordentlig. Han är på väg att köra om storasyster på många plan inte bara storleksmässigt. Vad jag ser fram emot att se hur de blir som vuxna och se vilka vägar de väljer. Jag ber och hoppas att jag gett dem en bra grund att stå på. Tyvärr får man inte svaret på detta förrän i efterhand. Att vara förälder är det svåraste jobb som finns. Att var extra förälder upplever jag som än svårare. Jag får väl se om jag kommer ur mörkret snart.

Var rädd om dig själv och de dina!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

För några dagar sedan skrev jag att jag lever min dröm. Något har hänt som har gjort att jag nu ifrågasätter allt och det som förut var en dröm känns numera som en mardröm. Jag känner en stor sorg när jag erkänner för mig själv att den resa jag gjort hade jag aldrig gjort om jag vetat vad som komma skulle. Drömmen är inte så vacker just nu och är mest bara jobbig. Fördelen med mardrömmar är de på ett eller annat sätt brukar ta slut och drömmen ta vid igen.

Frågan jag ställer mig är: När ska det ta slut? Varför denna ständiga berg och dal bana? Jag ifråga sätter mig själv som person och undrar vad det är för fel på mig, mitt tankesätt och mitt agerande. Kräver jag för mycket? Är jag för hård? Inkompetent? Ja några svar har jag inte bara en massa frågor och undringar. Just nu har jag svårt att se var och hur jag skulle agerat annorlunda men det är jobbigt att känna som om världen vänt sig emot mig och stå ensam i blåsten.

Det är ju just i dessa situationerna det står så klart för mig att jag fortfarande står ensam. Konsekvensen jag måste bära pga hur mitt liv sett ut. Det paradoxala i situationen är att jag hamnat i den just för att barnen inte ska få växa upp och känna likadant! =(

Räck ut en hand och någon kan komma att greppa den!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Ja, inlägget blir kanske inte så intressant som rubriken lyder men det är faktiskt så att det är precis det jag gör. När jag för snart tre år sedan träffade Älskling trodde jag att ett gemensamt liv bara var en dröm, nu står vi här och bygger framtiden ihop. Många hinder har vi bekämpat på vägen och fler lär vi väl möta men tillsammans fixar vi dem. Mina drömmar är enkla, inte så svåra att uppnå kanske men jag är lycklig över att jag står där jag står idag. Att se barnen må bra, skratta, knyta sina band och skapa sin egna identiteter gör min själ lycklig. Att ha en omtänksam och fin man som behandlar mig fint är underbart. Jag hoppas att jag kan ge dem lika mycket tillbaka.

Visst har jag fler drömmar; mitt hus på landet, ateljén där jag kan skapa fritt efter humör, pengar på banken så jag slipper oroa mig och den största av dem alla är väl att en dag driva mitt eget B&B. Fast det är drömmar som ger mig ett leende men som inte nödvändigtvis måste uppfyllas. Det jag hoppas blir sant är att min familj kommer må bra och att barnen får bra liv som vuxna. Att jag lyckats gör dem trygga i sig själva så att de vågar gå sin  egen väg. Att de slipper utsättas för de bekymmer jag själv haft och att deras störtsa sorg blir att de är skilsmässobarn för den sorgen går att bära utan alltför djupa spår.

Jag vet hur snabbt livet förändras och jag är noga med att föröska ha en bra dag i min livsryggsäck varje kväll. Visst känner jag mig otillräcklig många gånger och ibland vill jag bara krypa in i ett hörn och få vara ifred men kärleken från familjen gör allt värt det. Varje dag berättar jag för mina kära att jag älskar dem för det är inte alls säkert att den möjligheten finns kvar nästa dag. Var rädd om dina drömmar men glöm inte leva idag!

Kärleken bara växer ju mer du ger av den! <3

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Jag såg en film i förrgår som inte riktigt vill lämna mig.

Allt utspelar sig i ett fiktivt Mellanösternland men ändå med starka realistiska kopplingar, jag skymtade den Libanesiska flaggan både en och två gånger. Allt börjar med en kärleksrelation; förbjuden sådan. Hon är kristen och han muslim. Mannen blir mördad av hennes bröder, då hon dragit skam över familjen vill de även avrätta henne men hon blir räddad av mormodern. Man får under filmens gång följa med på den resa som kvinnan får göra genom livet i ett krigshärjat område. Hon tvingas lämna bort sitt förstfödda barn, hon allierar sig med fienden, begår mord och hamnar i ett kvinnofängelse. När straffet är avtjänat får hon hjälp att fly landet och starta om på nytt i Kanada. Frågan är då; kan man börja om? När slutar det förflutna påverka nuet? Hur ska hon göra sina barn medvetna om arvet?

Under tiden jag såg på filmen gjorde jag olika iakttagelser: jag förstår nog mer arabiska än vad jag trodde, i alla fall de enklaste fraserna. En del av musiken var bekant och berättelserna om ockupation och skuld och skam var bekanta. En scen utspelade sig i stadmiljö där barn var på väg hem och det lurade krypskyttar i varje hörn. Den scenen vet jag är tagen ur verkligheten för jag har sett den; filmad med väldig dålig kvalite men ändå kunde jag urskilja Han med de mörka ögonen. Det var han som berättade om massakern i Sabra och Shatilla; även denna händelse fanns med i filmen dock hade lägrena andra namn. Filmen hade ett skuvat slut och lämnade nog mer frågor än svar.

Idag tittade jag på det extra matrial som fanns med, mest av nyfikenhet men också för att se om jag fick några svar. Filmen var i allra högsta grad fiktiv men de människor som fanns i området runt inspelninga var äkta och de återberättade histoier om krig, hot och våld. Upplevda i Palestina, Libanon, Jordanien och Irak. Kvinnan som spelade den ömhjärtade mormodern berättar att hade det varit hennes flicka som kommit hem ogift, gravid med en muslimsk man hade hon skurit halsen av henne själv. Kvinnorna runt henne bifaller instämmande och en säger: Ett sprucket glas och en sprucken heder går inte att laga. Döden är enda boten. Detta är då sagt 2011! En äldre man beskriver hur han fick sitt hat med bröstmjölken och hur han fört det vidare till sina barn. Jag finner det inte konstigt att oroligheterna inte går att lösa i dessa områden då hatet och misstänksamheten sitter så djupt rotat. Hederskulturen är stark och svår att hantera.

Fast behöver jag reagera? Jag som är genomsvensk och gör som jag vill utan att bry mig nämnvärt om vad släkten tycker? Jag kan varken agera eller förändra det som händer i fjärran land. Det som tål att tänkas på är att det som kan tyckas finnas långt bort ändå är så nära. Jag möter dagligen familjer som flytt ett krigshärjat land eller som blivit förföljda för sin tro. Jag vet även de som flytt just för att de älskade en person med "fel" religion, nationalitet eller kön. Det är viktigt att ha i bakhuvudet att deras "arv" oftast är flera hundra år gammalt och att det är svårt och tidskrävande att förändra. Ändå tycker jag att vi ska försöka! Hederskulturen är för mig väldigt skrämmande oavsett var den utspelar sig!

Svaren jag fann är: Jo, du kan börja om men aldrig utan påverkan från det förflutna och det förflutna slutar nog aldrig påverka nuet, i vart fall inte på det emotionella planet och enda sättet att förändra sitt arv är att göra det synligt. Alla har vi utkämpat våra egna krig och alla bär vi på en viktig historia.

När tittade du på din historia sist?

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej! =)

Igår upplevde jag två olika situationer där jag började reflektera lite över misstro/misstänksamhet eller avsaknade av denna. Den första situationen var när jag och lill Skruttan var på stan för att uträtta ett ärende och vi passerade då två tiggare. Fem år gammal som Skruttan är så undrade hon såklart vad tiggarna gjorde och om vi skulle ge dem pengar. Jag hade inga mynt på mig så det gick liksom inte och när jag sedan rannsakade mitt inre hade jag inte gett dessa personer några pengar även om jag haft. Jag liksom inte litar på att de faktiskt är så fattiga som de utger sig för. Låter hårt jag vet, men jag upplever att samhället blivit så falskt och kallt på vissa sätt och jag behöver mina surt förvärvade pengar själv. ( Dock ger jag ofta slantar till gatumusikanter och gatuclowner då ger en stunds underhållning.)

Efter uträttat ärende var det dax för Skruttans tandläkarbesök. Upp i receptionen för anmälan och sedan in på undersökningsrummet. Inte en enda gång kollade de vem jag var eller min koppling till henne. Jag kunde varit vem som. Kanske ett tandläkarbesök inte är så viktigt men kan vem som komma dit med vilket barn som? Jag kanske är en kidnappare? Jag är ofta på sjukhuset med mina egna barn och då får jag allt som oftast identifirea mig på olika sätt. Jag önskar nog att säkerheten kring våra barn vore bättre.

Jag kan bara konstatera att jag/man för det mesta har en förutfattad mening om hur saker hänger ihop och att dessa förutfattade meningar styr mitt/vårt beteende. Att gå in i en situation förutsättningslöst är svårt. Jag kanske skulle gett tiggarna pengar och gjort deras dag bättre? Att jag inte riktigt hörde ihop med Skruttan kom fram när jag inte kunde svara på frågorna fullt ut då jag inte varit med vid tidigare tillfällen.

Försök leva med öppet sinne, det vinner vi alla på!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Nu har jag börjat jobba "på riktigt" igen. Visserligen jobbade jag förra veckan också men då var vi ihopslagna flera förskolor på en och det var i ett annat område. Nu har jag gått tillbaka till tjänsten jag lämnade för ett och ett halvt år sedan. Jag har verkligen blandade känslor kring detta då det fanns en anledning för mig att söka mig därifrån men samtidigt har jag vetat att jag troligen skulle tillbaka. Kluvenheten ligger i att jag varit borta en ganska lång tid och det har hunnit hända massor i mitt liv och på min arbetsplats. Hur ska jag göra för att omdefiniera deras synsätt på mig? För att de ska förstå att jag är annorlunda nu? Samtidigt måste jag också förstå att de har förändrats och att arbetsplatsen är annorlunda nu mot då. Jag gillar verkligen denna förskola rent praktiskt för den har ändamålsenliga lokaler och en underbar utemiljö. Just nu något kaosigt på alla plan då det sker en stor utbyggnad och vi kommer att få fler avdelningar nästa höst. Detta är den stora orsaken till att jag ville tillbaka. Vi kommer att få in ny personal och förskolan måste utvecklas. Yrkesmässigt som privat dras jag till förändringar och jag utvecklas genom kaoset även om jag tycker det är jobbit när jag står i det.

På hemma plan har vi hunnit fira min och Älsklings första bröllopsdag. Jag ler när jag tänker på detta faktum. Jag är  gift, jag som aldrig skulle ge mig hän åt en man på det viset igen. Tänk så lite jag visste då!? Jag står fast i min övertygelse om att jag gjort rätt val, för tanken på ett liv utan Älskling får magen att knyta sig. Inte så att jag inte klarar mig ensam för det vet jag nu att jag kan, men jag vill vara nära honom och veta att han har det bra. Han hjälper mig rensa upp i mitt röriga sinne och han motiverar mig till att skapa de rötter jag så förtvivlat saknar. Vi kompletterar varandra så fantastikt bra och är så lika men ändå olika och jag tror det är en fruktsam kombination. Klart att vi också har våra bekymmer men vilken relation kräver inte arbete?

Mina busbarn har semester med sin pappa nu och jag saknar dem förtvivlat under veckorna. Som tur är kommer de hem på helgerna och vi kan ta igen lite förlorad tid. Helgen som gick var vi på en Österlentur. Vi tog oss ner till Haväng, Cafe Annorlunda och Knäbäckshusen. En alldeles underbar dag där flertalet av mina syskon slöt upp längs med vägen. Bäst var nog ändå Panda Bus konstaterande att det fanns kakor även till henne på cafeet och att hon fick äta hur många hon ville! Underbart! =)

Vad som händer framöver har jag ingen aning om men det blir nog bra ändå!

Minns gårdagen

Dröm om morgondagen

Men

LEV IDAG!! <3

Kram kram Kajsa Karin.