Hej på dej!

När jag skriver om mitt liv och det som varit handlar det inte om att hitta syndabockar eller peka ut de som behandlat mig felaktigt. Det handlar om att skapa en förståelse för mig själv och det jag varit med om. Ett försök till att förstå varför jag gjort de val jag har gjort och gör på min väg. Hur jag skapat mig de normer som jag lever mitt liv efter. De personer som sårat mig mest är de jag älskat mest också och det påverkar hur jag förhåller mig i relationer idag. Det är svårt för mig att släppa någon riktigt nära och de som vill nå mig får kämpa. Många har gett upp kampen men än så länge kämpar älskling på och det är jag glad för.

I övrigt rullar livet mest bara på och jag försöker njuta av det jag har.

Hoppas Du med har det bra.

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Jaha "Johanna" du kan ifrågasätta min historia men inte våga träda fram själv. Sådant är fegt  tycker jag.

Nog sagt om detta. Jag har semester. Inget ovanligt i dessa tider då de flesta är lediga nu. Det ovanliga är att jag har semester med mig själv. Hela tomma dagar där jag bara behöver tänka på mig själv. Duktigt ovant. Visst kommer Älskling hem på kvällskanten men det är ju bara mysigt att det är han och jag på kvällarna. Jag hade gjort upp en lista i mitt huvud vad jag skulle göra denna veckan men inte har jag fått så mycket gjort. Tiden har jag istället lagt på umgänge med vänner och vila. Skönt att bara få vila. Läsa tidningen i sängen och sedan somna om.

I måndags tog jag tåget till Lund för att möta min söta vännina T. I Hässleholm hoppade det på en man som jag märkte iaktog mig från och till på våran färd. När det var dags för avstigning ställde han sig bredvid mig och avsiktligt stötte till mig i ryggen. Jag reagerade naturligtvis och mötte hans blick. Denna främling gav mig då ett brett leende och sa: Du har de vackraste ögon jag sett! Sedan försvann han bort. Den komplimangen gav mig ett beståeende leende resten av dagen trots att jag inte gjorde några shoppingfynd!

Under tisdagen betade jag av några punkter på listan i väntan på att det skulle bli kväll och vi skulle gå bort på middag. Vi var hos den sötaste familjen i Vä och gosade med deras lille prins. När man ser dessa små varelser inser man hur fort de växer upp och blir stora. Som alltid vid babymöten skriker det i mig. Jag vill ju ha en till, jag skulle ju ha tre =(. Samtidigt vet jag att jag har fina barn redan och att var tid har sin tjusning men insikten att aldrig mer få uppleva detta under att bli förälder är jobbigt.

Igår gjorde jag shoppingtur här hemma men inte fann jag något då heller direkt, handlade till Älskling och två av barnen. Tycker kläder är så svårt, allt i min storlek är mörkt murrigt och tantigt känns det som. Jag har inte fyllt fyrtio ännu måste jag då bli tant för att hitta kläder? Hittar jag något fint så är det inte lämpligt att ha på jobbet. Usch fy och blää för klädbranchen måste finnas fler än jag med detta bekymmret?

Idag har jag knappt gått upp. Hade betsämt mig för en match med symaskinen men känner mig mest bara deppig och inte alls på humör. Dumt att bråka med elektriska saker då. Tror minsann att det blir en runda ner i sängen igen efter lunch så kanske jag kan vara pigg o glad tills Älskling kommer hem. Bara några dagar kvar sedan kommer mina älskade ungar hem och allt blir som det ska. Bara att konstatera att enasmhet är inte min grej och jag som trodde att jag var en ensamvarg. Vilket självbedrägeri! ;)

Hoppas Du får en bra dag!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

 "Johanna"

Till att börja med är din ton lite hård för att vara någon som skriver anonymt, för det andra undrar jag om du verkligen läste det jag skrev? Klart att det är min version som kommer fram här, det är ju min blogg, den andra sidan kan jag inte berätta om utan det får stå för honom. Det jag med säkerhet vet är att jag älskade honom från första stund till trots att jag hade vänner och familj emot mig. Jag skrev i det andra inlägget att jag hade många fina minnen och bra erfarenheter med mig från tiden med honom men även att det fanns mindre bra upplevelser som jag lärt mig av, även dem.

Jag vet inte riktigt vad det är du vill komma åt? Det faktum att han var utländsk? Spelar mindre roll för mig. Eller att han stundvis var våldsam? Har inget med hans utländska bakgrund att göra utan snarare det tankesätt och den psykiska press han befann sig i ibland. Min skuld? Den störtsa skulden var väl att jag tog strid för kärleken och inte gick. Jag kunde vara väldigt ifrågasättande och provocerande men det är inte skäl för att slå eller kränka. Båda var vi väldigt svartsjuka i läggningen och svartsjuka är destruktivt. Om jag var otrogen? Nej, aldrig även om tillfällen fanns, för så länge vi hade en relation fanns bara han och det var han som lämnade mig för en annan. Det tog tid innan jag tittade åt en man på det viset igen och ännu längre innan jag träffade den man som jag sedan skulle dela elva år med och som blev far till mina barn.

Så " Johanna" jag vet inte om det gav dig en klarare bild annars får du skriva igen, men med bättre frågor!

Vill du veta den andra sidan får du prata med han med de mörka ögonen själv eller be han kommentera här för jag vet att han läser.

Var rädda om varandra och vårda de fina minnena ömt. Vi har bara ett liv så låt det vara värdefullt!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

I en liten röd stuga med vita knutar mitt ute skogen utanför Örsås där pausade vi livet i en vecka. Vilka underbara dagar vi har haft. Stugan var gammal och charmig och omgivningarna bedårande vackra. Det är bara att erkänna att denna familj är skogstroll långt in i själen. Vi har plockat smultron och trätt på strån, badat i sjön intill och fiskat. Kvällarna har gått åt till att spela olika spel tillsammans och när barnen väl somnat har jag och Älskling bara njutit av lugnet och kossornas hostande utanför. Vi rivstartade semestern med en enorm tempoväxling och det var så skönt att bara vara utan en massa krav och måsten, barnens lek och skratt avslöjade att även de var nöjda med vår vistelse.

En av dagarna åkte vi in till Borås djurpark och tittade på alla djuren där. Vi hade vackert väder med uppehåll och lagom varmt, barnen kände igen sig lite grann fastän de var små sist vi var där. Den enda som visste hur allt såg ut var Linnea då hon varit där varenda sommar sedan hon var liten. Många vackra djur fanns där och barnen hade mycket spring i benen.

Vi behövde denna resan, känslan av att höra ihop och alla samtal på neutral mark som kunnat lösa många knutar.

Att min plats är bredvid Älskling har jag aldrig tvivlat på, men priset för att få vara där känns ibland för högt. Jag tror och hoppas att vi genom våra nattliga samtal nu har funnit ett sätt att mötas på och att se varandras behov och uppoffringar tydligare. Jag vill inte göra något ogjort men jag vill förändra gamla mönster och inte upprepa våra misstag från förr. Älskling jobbar igen nu, jag är själv med barnen och vi bara är här hemma med och det är en skön känsla. Tråkigt att vädret inte är finare men barnen bryr sig inte och jag slipper ju stranden så det funkar bra ändå!

Njut av livet!

Kram karm Kajsa Karin.

Hej.

Jag har inte skrivit på ett tag. Detta innebär dock inte att livet stått stilla tyvärr utan snarare tvärt om. Jag har som vanligt gått in i rannsakningstid och det är många saker som inte är så bra just nu. Små saker kan tyckas men det påverkar hela bilden. Jag känner mig så fullkomligt otillräcklig och det suger musten ur mig. Rent kroppsligt mår jag inte heller riktigt bra och ska i augusti in och kolla upp cystor och en försvunnen spiral. Trevligt att ha något att se fram emot under semestern ;)

Japp snart är vi där. Semester. I år något bättre planerad än i fjor men vi får väl se hur det slutar. Just nu skulle jag kunna tänka mig en vecka hemma bara med Lillprins Bus och Panda Bus. Samtidigt måste vi arbeta ihop vår familj om vi  någonsin ska bli någon. Livet är inte lätt alltid.....

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej.

Jag fick frågan om hur jag hamnade i mitt destruktiva förhållande med mannnen med de mörka ögonen. Hon som ställde frågan kunde liksom inte riktigt förstå, " du som alltid varit så stark och självständig." Många gånger har jag funderat över detta själv och svaret är så mångbottnat, så just där och då brydde jag mig inte ens om att kommentera. Fast för mig själv söker jag förklaringen. Allt började med en enorm förälskelse, utan honom kunde jag liksom inte andas. Jag var arton år och dumdristigt naiv. Längtade efter att höra hemma någonstans och vi hade utanförskapet i samhället gemensamt. Han fick mig att gilla livet igen och han gav mig trygghet och en känsla av stryka att klara de hinder vi mötte. Han fanns där när mamma dog och utan honom då hade jag gått under. Där och då blev han min ryggrad och det var då han fick "makten" över mig. Nu var det ju inte så att jag bara fann mig i att bli utsatt utan kämpade emot på de sätt jag kunde. Just min självständighet och styrka var det som irriterade honom. Vi bodde aldrig ihop utan jag hade mitt eget hem och mina vänner. Vänner som vissa av dem inte vågade se vad som hände, andra såg och försökte hjälpa. Jag sökte hjälp i min familj men de blev handlingsförlamade och pappa vägrade tro på det som jag berättade.

Vid ett tillfälle skrev jag in mig på sjukhuset inkognito för att få lite andrum från plågorna, dock berättade jag för pappa för att inte skapa oro  hemma. Det var mitt misstag för efter enbart två dagar inlagd fick jag besök med blommor och choklad. Inte vågade jag säga nej. Jag trodde i min enfald att på sjukhuset gick jag säker men ack så fel jag hade. Nog måste personalen på sjukhuset sett? Eller ville inte de heller se? De som säger att det bara är att gå har aldrig befunnit sig i den här situationen, för det är så mycket skuld och skam inblandat. Rädsla och konstigt nog någon slags kärlek. I mitt fall var våldet inget konstigt då jag hade det med mig hemifrån.

Vi försökte bryta vid ett flertal tillfällen men vi drogs mot varandra och båda hade vi svårt att släppa taget om den andre. Min räddning blev att han blev kär i någon annan och jag kunde gå vidare med mitt. Vi har pratats vid om allt som hänt och jag vet att han läser här ibland. Jag ursäktar inte hans beteende men båda är vi produkter av vår uppväxt och dåliga beteende mönster. Trots allt som varit har jag även många fina minnen och den typen av passion som vi delade tror jag få upplever.

Att våga se är svårt för det kräver att du tar ställning. Ska jag hjälpa eller blunda? Jag hade vänner som hjälpte mig och mot dem är jag evinnerligt tacksam. Tyvärr skulle det ta många år och ytterligare en destruktiv relation innan jag kom ut på andra sidan. Äntligen har jag det riktigt bra på alla plan i livet. Jag försöker våga se och jag försöker vara den som hjälper. Det kräver mod och styrka men även insikt om att det finns tillfällen jag inget kan göra  utan det gäller att bara finnas där den dagen det behövs.

Vågar du se?

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Diskussionen kom sig av att vi började prata om Neas nutidskorsord i skolan där de pratat om prinsessan Estelles faddrar. Något av barnen undrade hur det kom sig att prins Daniel är prins, han är ju inte född sådan och vilken väg det var för Victoria och Daniel från att bli kära till att bli herr och fru. Vi pratade om att kungen och regeringen måste godkänna prinsessornas och prinsens tilltänkta och att det är många saker dessa personer måste uppfylla. Nanna tycker det verkar krångligt och utbrister i ett: Jag kan gifta mig med vem jag vill! Självklart protesterar jag och säger att jag måste godkänna först; hon fnyser åt mig och säger att det måste jag inte alls! Och nej när den dagen kommer hoppas jag naturligtvis att dottern min funnit någon hon älskar som även kan passa ihop med familjen, men hennes lycka går först.

Hur fria är vi då att välja vilka vi vill?

Allt är såklart relativt och vi svenska kvinnor har en fantastisk frihet men att påstå att vi väljer fritt är inte helt sant. Vi är alla påverkade av fördomar, förväntningar och än så länge vet jag ingen av mina vänner som inte brytt sig om vad omgivningen tyckt om deras tilltänkta. Man ska aldrig förakta behovet av tillhörighet. Jag valde "fel" partner i ett tidigt skede av livet, han med de mörka ögonen, och lärde mig snabbt att gå över gränser var kostsamt. Min mor försköt mig under ett års tid och många av mina svenska vänner undrade om jag förlorat förståndet. Bland de utländska bekanta var jag en främmande fågel eller en hora. Tänka sig att leva med en muslim utan att vara gift?! Höjden av synd. Nu var bekymmrena som gjorde att vi gick åt skilda håll många men helt klart spelade omgivningens tyckanden in.

Nu så här i ett senare skede av livet och med lite mer efarenhet och egen styrka valde jag partner på nytt; men kom ändå inte bort ifrån att familjens åsikter var viktiga. Viktigast var barnens godkännande men även mina syskons. Jag hade dock inte behövt vara orolig.  Älskling charmar alla; hans varma hjärta lyser genom allt. Jag är däremot inte lika säker på hans familjs godkännande då jag är olik hans förra partners och kan ta ganska stor plats vid olika sammankomster. Snart stundar student firande i den Davidssonska klanen och jag ska få träffa ännu en del av familjen jag inte mött förut, inte utan att jag är lite nervös. Godkännande är viktigt.

I övrigt rullar livet på i en faslig fart mellan möten och ommöbleringar. Ännu en gång har vi snurrat runt på vårt bohag och denna gången slutade det med att vi vuxna bor bak bokhyllan i vardagsrummet och de tre töserna regerar på ovanplan.  Lillprins Bus gick från gosse till grabb i sitt nya rum. Blev över förväntan och jag är nöjd dock inser jag att fler omorganistioner inte är möjliga i detta boende. Hus nästa ? ;) Isch nä nu behöver jag odla rötter.....

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på dej!

Min blogg heter ju När två blir en, och syftade mest till att vi var två familjer som bildade en.

Dock har jag funnit en koppling till mig själv och min egna utveckling också. Kajsa och Karin håller på att bli ett även om jag fortfarande lystrar till båda namnen. Uppdelningen är ganska så tydlig Karin är den jag var och Kajsa den jag blev. Jag är döpt Karin och det är det namn som används mest frekvent inom familjen. Enbart mormor och mamma kallade mig Kajsa och detta efter Kajsa Kavat.

Under många år såg det ut så här, sedan dog mamma och kontakten med mormor blev än mer sporadisk och Kajsa föll i glömska och på något sätt även de delar av jaget som jag förknippade med namnet. Så i början av 2002 bytte jag arbetsplats och där fanns två till som hette Karin och då tog jag upp Kajsa igen. Jag blev Kajsa för föräldrar, barn och kolleger. Och där någonstans började jag finna min väg tillbaka till mig själv. Det tog ytterliggare några år innan jag bröt det destruktiva förhållandet jag befann mig i, tog ett tag innan jag vågade lita på min egen styrka.

Jag vet inte om det finns ett samband mellan namnet och mitt livs mönster men Kajsa känns mer som den jag blivit. Det blir extra tydligt när jag umgås med mina syskon; de ser mig fortfarande som den jag var och har svårt att se att jag "förändrats". Det är även de som envisas kalla mig Karin.

Jag ser det inte som att jag har förändrats utan snarare som att jag hittat tillbaka till den jag var innan livet krashade mig. Där i tonåren där jag klädde mig som jag ville och umgicks med dem jag ville utan att bry mig så mycket om alla andras tankar. Status prylar var aldrig min grej, jag brann mer för relationer och möten med människor. Jag träffade exet 1997 och fastnade i träsket med att man ska ha fint hus, bil och fina vänner för att vara lycklig. ÅH vilken hets och lycklig kan jag inte påstå att jag var, för jag var inte sann mot mina värderingar. Jag brukade våld mot mig själv i hopp om att passa in. Nu lever jag utanför normen och passar inte direkt in någonstans men följer mitt inre och står upp för mina värderingar och faktiskt så är jag lycklig! Kajsa eller Karin kan kanske kvitta jag är ju jag! ;)

Vi lever utanför normen så tillvida att vi bor sex personer i en lägenhet. Visserligen ganska stor men ändå bara med fyra rum och kök i den ursprungliga planlösningen. Ofta får vi frågan om vi inte ska köpa hus och nej det ska vi inte. Inte som det ser ut idag iaf. Svårt att få huslån och vi vill ha hus i ett specifikt område i såfall, för att slippa byta barnens skolor igen. Under tiden vi väntar på Trissvinsten får vi trixa och fixa med det vi har. Klädkammaren på ovanvåningen har fått en platsbygd loftsäng och på så sätt blivit ett bra rum. I vardagsrummet har vi delat av med en vägg och på så sätt skapat ytterligare ett rum dock utan dörr. Fördelningen av ytan har fungerat bra även om vi vetat att en omflyttning på individerna i respektive rum skulle behövas längre fram. Längre fram kom tidgigare än tänkt. Min Älskade Lillprins Bus har börjat nattvandra och då är det inte lämpligt att ha honom i loftsäng på ovanvåningen. Livrädd för att han ska slåihjäl sig samt att han stör syskonen så nu måste vi tänka om. En rokad ska göras och vi får flytta ut i vardags rummet. Varför ska vi ha största rummet, vi som spenderar minst tid där?

Min inredningshjärna har haft ett intensivt dygn och nu kliar det i fingrarna för att få sätta igång, men det finns inte riktigt tid och råd just nu men snart så ! ;) Överväger allvarligt att skicka in bilder till Ikea på vårt compactliving boende för vi har mestadels andvänt av oss dera möbler för att fixa vår små lösningar på vardagens bekymmer. Undra om man kan bli sponsrad? =)

Strålande sol ute men då barnen är hemma med hösnuva och feber blir det till att fortsätta stanna inne och surfa inredningstips. Hoppas Du kan njuta av solen och livet som Du vill!

Kram kram Kajsa Karin.