Hej!

Jag sitter hos en proffesionell samtalsledare dit vi vänt oss för att få hjälp med vår familjesituation.(Jag tycker det är viktigt att man vågar söka hjälp när man känner att man inte redar ut saker själv längre, aldrig fel med objektiviteten det kan ge.) I vart fall är det inte mig vi ska prata om i första hand, men vi berör ändå en del av de trauman jag upplevt på min väg genom livet. Vi pratar på en stund sedan frågar hon: Hur lyckades du bli så normal trots allt? Hon menade på att jag skulle uppvisat större tecken på "skada".

Jag har funderat på detta en del sedan dess men kan faktiskt inte finna ett riktigt bra svar. Jag tror det är många sammanfallande faktorer som till slut skapat en helhet. Grunden är nog den att jag är född med mitt psyke och livet har förstärkt de egenskaperna. Envishet är en god egenskap då den används rätt. Jag har utvecklat en förmåga till självreflektion och att se på mig själv objektivt. Jag lärde mig tidigt att skilja på sak och person. Jag älskade min mamma men inte det hon gjorde eller utsatte mig för. Detta ihop med att det bitvis fanns vuxna i min omgivning som gav mig positiv uppmärksamhet och omtanke.

Jag har heller aldrig tyckt synd om mig. Jag har inte haft möjlighet att påverka händelserna men på något sätt har jag valt hantera dem och leva genom dem. Jag tror inte på att tycka synd om folka överhuvudtaget för ur det kommer inget gott. Visst har jag dagar då jag sörjer allt som varit och allt som kunde blivit och jag tillåter mig att göra detta, men jag kan aldrig fastna i de tankarna för de är förödande!

Nej jag är nog en maskrosunge som blivit vuxen. Kanske jag en dag kan bli till en solros i alla fall?

Kram kram Kajsa Karin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...