Hej!

Ja, jag kan lugnt säga att alla reagerar olika på att vi gift oss. Allt från stora kramen och lyckönskningar till att nästintill få luren i örat. Nog visste jag att min syster skulle bli sur men att gå därifrån till att inte prata med mig alls trodde jag nog inte.

Nu förstår jag inte alls varför någon skulle tycka illa på att man gifter sig. Samhället är byggt så att säkerheten för alla inblandade parter blir större vid ett äktenskap. Vi som då har barn på olika håll vill ju värna om varandra och barnen så att ingen av oss hamnar i en ohanterlig situation vid händelse att något hemskt händer.

Allt detta var naturligtvis en bidragande orsak men störtsa anledningen var/är att vi älskar varandra. Tidigt i relationen pratade vi om giftermål och båda var vi överens om att det där hade vi gjort förut och var absolut inte aktuellt igen. Men allt eftersom tiden gick och känslorna växte så kännde jag iaf att jo jag vill nog ändå. När så då Älskling friade och visade att han hade samma önskan då fanns det ingen anledning att tveka. Vi har markerat för varandra och omvärlden att vi två hör ihop och att vi menar fullt allvar med att skapa vår familj och dela framtiden.

Jag vaknar med ett leende och doften av kaffet han bryggt åt mig innan han far till jobbet. Jag somnar med hans snusande i nacken. Hela mitt väsen vill vara honom nära. Jag är lyckligare än någonsin.

Tyck vad du vill men respektera mina val!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej på er!

Helgen började i ångestens tecken som ni nog märkte i förra inlägget men det berodde ju enbart på att livet skulle göra ännu en vändning för mig. Eller rättare sagt för oss alla i familjen. Att sova fredag natt var nästan stört omöjligt och jag som verkligen behövt min skönhets sömn. Jag ville ju vara så fin jag kunde på vårt stora dag. Den trettonde augusti kommer alltid vara en bra dag. Det var då jag och Älskling gifte oss! <3

Vi bestämde oss tidigt efter förlovningen att vi skulle gifta oss snabbt också. Varför vänta när livet är NU? Min familj har reagerat en del, de tycker väl att vi går för fort fram men de vänder väl när de ser hur väl allt funkar. För övrigt var det för VÅR skull vi gifte oss och ingen annans även om det svider att ens egna familj inte kan önska en lycka.

Dagen blev fin och precis som vi planerat fast bättre. Solen sken och alla var glada. Så fina våra barn var! Flickorna hade likadana jeans klänningar och lillkillen hade en blå finskjorta och ljusabyxor. Älskling hade mossgröna byxor och en linneskjorta och jag hade en mossgrön kjol och vit tunika med broderier på. Inget märkvärdigt alls men ändå lite fina. Brudbukett hade jag inte tänkt mig alls men blev ner röstad av både präst och flickorna så det var bara att tänka om. Buketten blev en ensam stor solros med lite grönt runt om. Blev hur fint som helst!

Vigselcermonin hölls i en liten kyrka bara en bit bort sedan åt vi en supergod lunch på Bäckaskogsslott och där tog vi en promenad i slottsparken efter maten. Efter att varit stilla och duktiga i flera timmar tog springet över i barnens ben och de fick leka av sig. Vi sa hejdå åt våra vittnen, åkte hem och blev oss själva igen!

Eftermiddagen spenderades i hemmets lugna vrå och efter nattningen njöt jag och Älskling av goda kräftor i sällskapet av varandra.

Min första utflykt som fru blev till Skånes djurpark och dit kommer vi nog åka många gånger då barnen formligen älskade det och surade ordentligt när det var dags att köra hem på eftermiddagen. Härlig familj jag har trots allt! =)

Ha det gott alla!

Kran kram Kajsa D.

Hej där.

Timbuktus låt är både bra och tänkvärd. Och inte vill man dö. Även om döden är det enda vi med säkerhet vet att vi ska möta så lyckas man oftast förtränga detta faktum. Dock lever jag med döden nästintill ständigt. Mammas självmord har format mig mer än jag egentligen vill och även om jag kan förstå kommer jag nog aldrig att förlåta. Hon som alltid sa att det inte fanns problem svåra nog utan att de gick att lösa, valde den feges väg. Självmord är för mig en egoistisk handling. Dennes bekymmer försvinner men lämnar så mycket kvar åt de som lever vidare. Det ultimata sveket. Att ens mamma väljer att lämna en. Jag var nitton men mina syskon bara små och hur detta påverkar deras självkänsla kan jag bara ana. Dock är saknaden större än allt annat och dagar som idag önskar jag att hon funnits vid min sida och inte bara i mitt hjärta.

Dock har jag levt med döden längre än så. Jag vet faktiskt inte när det började men den första riktiga dödsångest attacken som jag minns, fick jag strax efter mammas och pappas skilsmässa. Jag var fyra då och kommer med all tydlighet både ihåg känslan och trösten moster gav. Jag skulle bli en ängel med glänsande kläder och rosa vingar. Attackerna har sedan dess varit många och jag har med åren lärt mig hantera dem. De skiftar i täthet och styrka men de dyker likväl upp.

Jag har varit utan dem ett tag nu så när jag härom natten återigen fick ett anfall började jag fundera. Varför nu? Jag mår ju bättre än någonsin och är lyckligare än på länge. Och där fann jag nyckeln. Lyckan. Dödsångesten är förknippad med förlust, att inte få leva vidare och vara nära mina kära. När jag mår dåligt har jag inte så mycket att förlora, men när jag är lycklig och livet är så som jag önskar då har jag allt att förlora. Som fyraåring var det lyckan av att få lugnet som skilsmässan innebar, att få min mamma tillbaka. När jag blev mamma var det lyckan mina älskade barn gav och nu är det lyckan som jag har ihop med Älskling och våra barn. Inte tror jag längre att jag blir en ängel men visst måste det finnas en mening allt vårt slit här på jorden?

Ångesten kan jag leva med bara jag får behålla lyckan som motpol.

Hoppas Ni där ute funnit er Lycka!

Kram kram Kajsa Karin.

 God kväll på er!

Det damp för ett tag sedan ner en inbjudan till fest hos min fader med sambo. En trädgårds fest där de skulle fira att de båda blir sextio år i år. Det hör till saken att min fader inte gillar firande av någon sort och helst vill ha sitt umgänge i liten skara så redan när inbjudan kom sa jag: De ska gifta sig! Mycket riktigt ett trädgårdsbröllop blev det och jag fick se pappa i kostym. Fast bara en kort stund efter att de sagt sitt ja till varandra svidade han om och blev sig själv igen i sina blåjeans och skjorta.

Så nu sitter man här, full med mat och sötsaker upp till halsen. Sängen kallar men jag vill nog landa lite först. Bröllop är bröllop och för mig är det en stor sak. Så även för pappa, jag har nog aldrig sett honom så nervös och då var detta ändå tredje gången! =) Vad är det de säger; tredje gången gillt? Hmmmmm, ja, ja pappas fru är en härlig kvinna och bättre kunde han inte fått. Jag önskar dem all lycka!

Tack vare denna sammankomst fick jag idag träffa släktingar som jag inte sett på många herrans år. Fast att vi är släkt har vi så lite gemenskap tack vara alla turer med separationer och omgiften bla av pappa så den naturliga kontakten upphört. Lite kul var det ändå att se hur vissa av släktdragen, främst de manliga , ärfts ner i flera led och hur nästkusiner och sysslingar lätt kunde kopplas ihop. Själv har jag mitt arv på modernet och liknar inte den sidan alls! ;) Måtte jag inte bli lik farmor när jag blir gammal......

Nääää dags att krypa mellan lakanen.

Sussa gott där ute.

Länge leve kärleken! <3

Kram kram Kajsa Karin.

Hej.

Är ett konstigt fenomen det där, att så fort jag känner av lyckan i mitt liv griper rädslan tag i mig med en obönhörlig kraft. Resan jag på började för över tre år sedan har nu nått vägs ände. Jag har funnit tillbaka till mig själv och vet nu vad som är viktigt för mig i mitt liv. I samband med att jag blev tacksam över mitt liv och över allt det fina jag faktiskt har fann jag kärleken på nytt. En kärlek som jag hoppas på ska stanna i mitt liv för evigt.

Det är här det svåra kommer och min rädsla tittar fram. I hela mitt liv har saker hänt så att lyckan raserats, jag har haft viktiga personer som valt att lämna mig och där bottnar sig rädslan. Hur ska jag våga släppa någon så nära mig igen? Jag vet att jag måste och jag vet att jag vill men rädslan finns kvar. Vad är det som säger att jag får behålla lyckan denna gången?

Jag försöker ta varje dag som den kommer och göra det bästa av den för jag vet, att om morgondagen vet jag inget. Jag lever nu ett gott liv med mycket kärlek och värme och en samhörighet som är viktig för mig. Jag är trots allt tacksam för livet.

Var rädd om dig själv där ute i livets bergodalbana!

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej!

Vi har varit lite på tur jag och min Älskling. Vi har varit på minisemester i Västervik och njutit av vackert väder, fin utsikt, dyr shopping, go mat men främst av varandra. =) Vi tog en dag i Vimmerby med innan vi körde tillbaka till Nyserum och töserna. Helt underbart att få bara vara vi ibland för även om vi båda uppskattar vårt familjeliv så är det gott att bara få göra det vi själva vill och är sugna på. Imorgon är det tösernas tur att få ge sig ut på lite äventyr ihop med oss i Växjö på vägen hem mot skåneland igen. Hur skönt det än är att vara på tur och att vara hos hans föräldrar så längtar jag hem. Hem dit jag kan styra måltiderna och skeendena. Hem dit jag har något att göra för även om det är trevligt att sitta i skuggan av träden att läsa så blir det drygt efter ett par timmar. I morgon är min längtan stillad........

Kram kram Kajsa Karin.

Hej.

Ja, idag går nog allas tankar till Norge, i alla fall någon gång under dagen. Helt horribelt galet. Det som skrämmer mig är att det verkar som om allt detta hände genom bara en mans handlingar. Tänk så sårbar vår trygghet är! Vad mer finns att säga? Jag skänker en tanke eller två åt alla de drabbade och hoppas att gärningsmannen får ett ordentligt straff. Fast finns det något straff som mäter upp till det han gjort? Inte enligt mitt tycke......

Var rädda om varandra där ute!!

Lev i nuet.

Kram kram Kajsa Karin.

Hej!

Ja min älskade lille kille testar sin könstillhörighet för fullt just nu. Ena gången kommer han klädd i systerns utklädningskläder, andra är han en fullt utrustad cowboy. Självklart skulle även han ha nagellack här om morgonen när töserna fick sina naglar målade. Han var den enda av dem som vågade välja det riktigt röda. =)

Måste erkänna att jag tycker det ser lite annorlunda ut men men bäst att låta han prova sig fram.

Det jobbigaste är nog att han försöker bryta sig loss från vårt band. Jag vet att han ska det men det är inte mindre jobbigt för det. Ena stunden är han hur gullig och gosig som helst, andra går det inte att prata med honom alls! Inte är han hjälpt av sitt envisa och hetsiga humör som liksom mitt toppas av tålamodsbrist. Vi har en spännande tid framför oss!

Just nu har vi semester och faktiskt är det bara jag och mina två busbarn hemma. Älskling jobbar fortfarande och de andra två sessorna är ute på egna äventyr.

Jag som sett fram emot att ha egentid med de där två kan se mig lite lurad för de verkar mest vilja vara med varandra och njuter av att disponera hemmet själva.

Igår var vi iväg på en tur till en flyktigt bekant, vad som väntar idag har jag ingen aning om. Resten av veckan är också tom och det känns underbart om än något ovant då den sista tiden varit fullbokad. Snart har jag och Älskling några dagar för oss själva och det ser jag verkligen fram emot. Att bara få rå om varandra och inte behöva serva några barn. Känns som en evighet senast och nog kan vi väl vara värda två dagars ledighet när resten av semestern är barnens?!

Dags att plocka fram frukost och börja dagen!

Ha det bäst!

Kram kram Kajsa Karin.