Hej på dej!

Surfar runt på nätet och går in på en sida som jag besöker då och då. Han som skriver beskriver en känsla som jag lätt kan känna igen mig i. Det är känslan av att allt är påväg att förändras, inget är beständigt och det som är bra i ens liv ska tas ifrån en när som helst. Utan någon närmare eftertanke lägger jag in en kommentar och inte vet jag hur den kommer mottagas men det fick igång min tankeverksamhet ändå.

Tänk att det är så lätt att hjälpa andra, att se hur de kan agera kring problem i deras liv. Jag är i min personlighet en objektiv person med fokus på lösningar oavsett om det gäller andras liv eller mitt eget. Men visst är det så att det är lättare att finna lösningen åt andra än åt sig själv? Jag går nog igenom en av de svåraste sakerna i mitt liv just nu, och det är som sagt den att stanna kvar. Stanna upp, bli kvar i detta livet och vara nöjd med mina val. Att inte ständigt lyfta blicken och leta efter lyckan någon annanstans. Att våga lita på att de människor som valt att vara delaktiga i mitt liv också tänker vara kvar. Fast visst är det en skrämmande tanke att även någon av dem kan välja att lämna mig! För varför skulle någon vara intresserad av att behålla mig när jag inte var viktig ens för mina föräldrar? Resonomanget är långsökt kanske men känslan beständig. Hela livet har jag kännt mig mindre värd än alla andra, den dåliga självkänslan har kompenserats med att vara duktig och bli sedd i andra sammanhang men som sagt självbilden är skadad.

Jag bär mitt liv med tyngd. Inte sinnestyngd utan som kilon. All min sorg, saknad och vrede över hur livet blev bär jag. Många kilon har det blivit under åren och när bilden i spegeln äcklar mig kan jag lika gärna ta en kaka till. Jag kämpar även med detta. Att försöka tycka om mig precis som jag är för jag är ju ändå jag oavsett hur många kilon min kropp bär. Jag har lätt för att skoja bort mig själv - "att bjuda på mig sjäv" i olika sammanhang. Jag får min omgivning att skratta och jag kan må bra i stunden men varför förminskar jag mig själv så? Jag försöker sluta med ävan detta beteende och det blir allt lättare för var gång att hålla munnen stängd, det svåra är att omgivningens förväntningar på att jag ska skämta om allt finns kvar. Kommer ta ett tag innan folk ser mig med andra ögon och vad finns då kvar?

Jag borde vara stolt över hur mitt liv ser ut med tanke på allt som varit och ibland får jag höra av bekanta att jag är en överlevare. Kanske är det så inte vet jag, jag har bara gjort det som krävdes av mig förstunden. Fast uppväxt med att ständigt vara på väg, i ett ständigt beredskaps sinne är det svårt att veta hur jag ska hantera det normala. Det är inte förrän jag flyttade ihop med Älskling mitt liv började likna "normalt" och då lever vi ändå utanför normen.

Som jag skrev till Klumpe så ligger nog nyckeln även för mig i att stanna upp, njuta av det jag har medan jag har det och inte låta rädslan eller oron förstöra glädjen och lyckan i förtid.

Carpe diem! <3

Kram kram Kajsa Karin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...