Hej alla.

Jag har en förmåga att tala först och tänka sedan. Det kan ibland skapa situationer som inte alls är menade. Oftast säger jag saker som jag ändå menar och kan stå för men ibland händer detta i fel sammanhang. Igår var ett sådant tillfälle. Livliga diskussioner om olika saker i personalrummet och jag sa lite förmycket. Åter igen inget som inte är sant eller som jag inte står för men det jag sa skapade obehag för min omgivning. Jag är ledsen för detta. Min ena kollega kommenterade det hela bakefter och hon hade ju rätt men det satte igång en process hos mig.

Varför ska jag skämmas för den jag är???

Det handlade om missbruk. Hela mitt liv har jag omgetts av missbruk av olika slag. Under min uppväxt fanns det spritmissbruk på nära håll och mat och maktmissbruk i min omedelbara närhet.. Det bildade ett mönster som sedan följdes av en tablett missbrukande pojkvän och sedan en sexmissbrukande man. Jag själv har aldrig missbrukat något men har ju alltid varit en medmissbrukare. Jag ser mig absolut inte som offer på något sätt. Det handlar ju om att se mönstrena för att kunna bryta dem. Sluta vara den som tar ansvar för andras fel och brister. Sluta tilrätta lägga missbrukarens värld, det underlättar ju bara missbruket.

För första gången i mitt liv kan jag åka hem och inte behöva känna oro över vad som ska vänta mig när jag kommer hem. Inte känna att jag har gjort något fel, det är därför att.......

Missbruket skapar så mycket turbulens i en familj mer än bara missbrukandet. Att aldrig veta vad som hända skall.

Att ständigt vara på sin vakt. Att krympa sig själv för att vara till lags.

Skulden och skammen. Den kände jag av starkt igår. Men varför ska jag skämmas? Fel forum jag vet men samtidigt. mitt liv ser ut såhär och jag kan inte ändra min historia bara se vad som skapat den och ändra på min framtid.

Jag ser mönstret och jag kämpar. Kämpar som en galning att bryta det. Ändra det. Skapa något annat för mig och mina barn. Ändå faller jag ibland in i kända mönster, men jag har vänner som hjälper mig se när jag fallit.

Min önskan är bara att slippa känna skammen. Jag har ju faktiskt inte gjort något fel. Jag är ju aldrig skyldig till någon annans handlingar. Jag är endast skyldig till mina egna reaktioner på dennes handlingar och mitt eget beteende.

Nu ska jag ut till livet igen och njuta av dagen som komma skall och min frihet att vara den jag är.

Sluta censurera mig.

Alla kan inte växt upp med Svensson liv. Hur många har det egentligen?

Kram Kram Kajsa Karin.

 

sas

19 november 2009 09:48

jag tycker det är synd det är ju hemskt att leva så här med en missbrukare men missbrukaren har nog hjälpt dig också. Jag tycker du skriver fint. Jag brukar läsa dina inlägg. Ha en bra dag kajsa karin.

 

Pernilla

19 november 2009 20:03

NÄ MINSANN du ska inte censurera dig.
Jag tycker snarare att det är vekt av människor som inte kan ta disskussioner om tex missbruk.
Ja du vet jag har ju varit där du var.
Och det är så jag är fullt övertygad om detta, att om man växt upp med misbruk av det ena eller andra slaget dras man omedvetet till den personligheten igen.
Man är en omhändertagare....
Men vi som inte växt upp som Svenssons är mycket tuffare än andra det är jag fullt övertygad om..

http://www.livetenlminimi.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...