Hej alla!

Min helg har bestått av olika möten.

Han:

Sex år yngre med en kropp som skänkt från gudarna, ett bländande leende och brungröna ögon som jag lätt skulle drunkna i. Och han har bjudit ut MIG ett antal gånger. MIG; en trött, överviktig och pank tvåbarns mamma. Vad kan vi rimligtvis ha gemensamt? Vad har han att erbjuda mig och vad kan jag ge honom? Vi kan säkert ha trevligt ihop en gång eller två men jag söker så mycket mer än så. Men måste medge att jag känner mig glad ändå att han valt mig i konkurrensen av alla snygga tjugoåringar. Då måste han ju se något intressant i mig eller?

Hon: 

I någorlunda samma ålder som mig, boende i en villa värd flera miljoner, ny fin bil och alltid lika chict klädd.

Inte trodde jag att vi skulle ha några beröringspunkter alls men tiden har utvisat att det spelar ingen roll vilken socioekonomisk bakgrund man kommer ifrån när oron över ens barn och barnets hälsa river i en. Oavsett det yttre skalet kan vi mötas som två oroliga föräldrar.

Mamma: 

Detta innebär ett möte med det förflutna och med min inre sorg. Tänk att jag efter femton år fortfarande kan sakna så starkt och känna sorgen över att hon inte delar mitt liv. Fast någonstans finns hon nog och vakar över mig och mina änglar. Idag fick hon ett hjärta ur min samling på sin grav.

Pappa: 

Egentligen ett mer praktiskt möte då han bytte däck på min lilla röda men det blev ändå ett  möte som väckte till eftertanke. Samtal om olika uppväxter gjorde att jag berättade om sorgen att växa upp uta närvaron av min biologiska pappa och han i sin tur om sorgen av att ha missat våra barndomsår. Jag såg för första gången sorg i min fars ögon och inte ilska och jag hörde honom säga att han visste han gjort fel. Inte att det läker mina sorg men känns bra ändå att han kommit till insikt hur detta påverkar vår nuvarande relation.

Hoppas ni haft givande möten. Kram Kram Kajsa Karin.