Hej på dej!

I förrgår var det som jag fick den uppmaningen av min kollega. Vi satt med dokumentationen som ska med över till skolan och när vi tog matpaus hamnade disskusionerna på helt andra vägar. Efter en stund hade jag berättat en del om min bakgrund och hur det kom sig att jag levde med en utländsk man i dryga fyra år, min mors bipoläritet och hur det är att leva med någon med Aspergers.

Uppmaningen att skriva en bok har kommit förr och visst har jag haft funderingarna själv men vem vill läsa om Mitt liv? Jag, en helt vanlig människa eller ja så normal jag nu kan vara med tanke på det jag bär med mig. Nog hade det blivit en spännande bok, för den hade innehållit många olika element. Kärlek, svartsjuka, otrohet, svek, sjukdom, våld och ond bråd död. Den hade handlat om vikten av att vara sann mot sig själv, för den viktigaste personen i ditt liv är du. Ljuger du mot dig själv är allt annat falskt!

Fast skriver om mitt liv gör jag ju redan, och stora bitar har kommit fram i detta forum fast det är klart att det är inte så många som tagit del av det. Min kollega menar på att jag skulle åka runt i skolor och förskolor för att delge känslan jag bar som barn alla de gånger min mamma glömt något. Det där att stå i korridoren och alla andra hade matsäck med sig till utflykten men inte jag. "Aaah har NI glömt nu igen?" Skammen och skulden. Men hur skulle jag veta, sex år gammal? Eller alla de gånger jag fick höra att "Du måste väl förstå att du behöver ett par hela skor!" Visst förstod jag men inte var det jag som höll i plånboken. Det var inte jag som bestämde att jag skulle ha brorsans kläder eller att vi skulle handla på second hand. En del sydde mamma själv men det var inte heller fint nog i det lilla samhället jag var uppväxt i. Utanför och annorlunda, så har det alltid varit. Idag är det kanske inte riktigt så men känslan lever kvar inombords.

Kanske jag borde delat med mig på något vis men de som jag helst vill nå är de barn som själva lever i liknande situation. Att få dem att växa och förstå att det finns en väg ut. Att det inte är deras fel att omgivningen är okunnig. Samtidigt har jag provat det en del nu i det område jag arbetar i för tillfället och det suger musten ur mig, jag räcker inte till åt alla dessa familjer som är på glid. Så jag kommer fokuera på familjen och försöka ge dem mina ett så normalt liv som möjligt.

Någonstans är jag ändå tacksam för hur mitt liv sett ut för jag har fått så mycket. Jag har upplevt sann passion och äkta kärlek. Vet vilka mina verkliga vänner är och fått styrkan att klara mig själv. Jag uppskattar det lilla i livet och är nöjd med var dag jag får med mina kära för som alltid så vet vi inget om morgondagen.

Lev ditt liv så du alltid kan somna gott!

Kram kram Kajsa Karin.

 

En klar tanke...

12 maj 2012 11:05

...fast det är ju just att du klarat dig hyfsat helskinnat genom en trasig uppväxt och tärande förhållanden, som skulle göra det intressant att läsa om just din resa! Du är ju ett levande exempel på att det går att ta sig igenom, landa på fötterna och skapa sig ett "helt" liv. Berömvärt som prestation och hoppfullt för andra som inte kommit så långt än.
Så ta dig en till funderare på om du ska skriva en bok eller hur du ska få fler att se vad du skriver här. Du har viktiga budskap!/EKT

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...