Hej "alla" :)

Ja, inte är ni många som läser min blogg men det gör inte så mycket eftersom jag skriver mest för min egen del och i syfte att rensa mitt inre och kunna "se" mina känslor. Ändå vill jag säga tack till EKT för kommentaren du lämnade häromdagen, den värmde och gav framtidstro. Barnen som bor under mitt tak är elva, nio, sju och fem och det är nio och sju åringen som är mina egna så att säga. Är på sätt och vis glad att jag inte satt alla fyra till världen men om livet varit som jag tänkt hade det stannat på nummer tre ändå. Jag har sedan barnsben alltid tänkt mig som mamma och alltid velat haft stor familj, dock trodde jag inte att det skulle gå till på det viset som det gjorde.

Jag försöker i min föräldraroll ta ställning till vilken kunskap jag vill ge barnen. Hur vill jag att de ska utvecklas? Vad är viktigt att kunna som vuxen? För visst är det så att det är nu vi skapar grunden. Jag har ofta fått höra att jag är för sträng mot barnen eller ställer för höga krav och ibland kan jag själv fundera över om det är så. Samtidigt kan jag ha med mig dem på läkarbesök, tandläkaren och restaurang utan att oroa mig för att de ska missköta sig.  På lördag ska vi dock göra något jag är lite orolig för vi ska nämligen gå till badhuset, jag och de fyra barnen; Älskling ska grilla korv på torget. Ja, ja blir säkert bra det oxå ska ju vara en första gång för allt och tre av fyra simmar ju nu.

Var på samtal om Panda Bus idag och det ända hon behövde öva på var sin stavning. Detta är helt godkänt när man går i tvåan kan jag tycka. Stolt mamma men även stolt tös som lämnade skolan idag. Nästa vecka är det dax för den stora tösens samtal,spänannde att se om förvandlingen vi sett här hemma även gäller skolan. Vi kämpar på och ja jag tror nog att det blir bra vuxna av våra fyra busfrön!

Man vet att man är vuxen när man tillåter sig leka!

Kram kram Kajsa karin.

 

En klar tanke...

19 april 2012 21:31

Gott så! Tack för cred i bloggen!
Jag har läst en hel del av det du skriver och kan känna igen mig i delar. Men du är helt rätt i tanken att du vill ge dem möjlighet att klara sig som vuxna. Jag ser inte för min inre syn att du skulle fungera som en diktator och krav är inget man ska skygga för. Det viktiga är att det är rätt nivå på kraven och att barnet har möjlighet att leva upp till dem. Känna att de lyckats, få fira segrar och att vi vuxna firar de segrarna med dem. Om du inte redan gör det, börja medvetet motivera varför du ställer vissa krav och visa på vinsten för barnet med att försöka uppnå kravet. Min mor talade dessutom alltid om vilka konsekvenserna blev vid vissa av mina val och missade aldrig att verkställa konsekvenserna. Lugnt och sakligt fick min bror och jag alternativen presenterade, sen fick vi välja själva. När vi var lite äldre var vi rätt slipade i argumentationen, men hon stod lugnt kvar och var vuxen, med vuxna motargument och motiveringar. Det är nog bland de bästa lärdomar vi fick med oss in i vuxenlivet, att göra medvetna och informerade val, baserade på existerande fakta. Det är något jag försökt ge vidare till de barn jag fått förmånen att leva med. Men jag blir ju aldrig så slipad som min mor var! Och du vet ju vilka lärdomar alla dina barn behöver, utifrån den verklighet ni lever i. Tror även här att du kommer att fixa det! Håller tummarna för dig!/EKT

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...