Hej på dej.

Tid är en konstant bristvara känns det som för många av oss. Tid till att göra det vi måste och det vi vill och inte alltid sammanfallar de heller. Allt för ofta styr måstena och viljan får stå till sidan. Men vem sätter kraven? I mitt fall är det i alla fall jag själv och det utifrån förställningar om hur saker bör vara.

Just nu är det bara tiden som kan utvisa om livet blir så som jag önskar. Att bygga relationer tar tid och relationer som bygger på "tvång" kräver nog extra mycket tid. Inte så att jag kräver att Älsklings flickor ska älska mig men vi måste visa varandra hänsyn och respekt eftersom vi bor under samma tak och delar varje dag med varandra. Bara detta att inte veta hur jag ska relatera till flickorna gör det svårt för mig. För visst är det mina flickor också men ändå inte. De är pappas flickor i allra högsta grad och har så alltid varit, och någonstans därute finns deras mammor fast de är aktiva endast i flickornas fantasier. Jag är en "mamma" även för dem i det avseendet att jag ser till att de har vad de behöver och jag finns här för dem varje dag. Det är jag som berömmer, uppmuntrar och ger bannor i samråd med pappan.

Jag är familjens centrum i den mening att det är min och Älsklings kärlek som gjort att vi bildat familj. Ibland känner jag mig klämd och vilsen i hur jag ska hantera relationerna inom familjen. Jag ser hur band knyts mellan barnen men även hur rivaliteten ökar. Mina barn känner sig hotade av flickorna och flickorna känner svartsjuka gentemot mig. Och mitt i allt detta ska jag och Älskling få vår relation att växa och stadgas. Tid, tid och åter tid.

Den andra STORA nyckeln är kommunikation. Och här pratas det massvis. Ibland känns det som det mest är jag som pratar och de andra lyssnar men undan för undan fattar de galoppen och de kan förklara vad de tycker och känner. Målet är en familj där vi alla sex känner att vi har en självklar plats och är lika viktiga för varandra. Jag hoppas verkligen att målet är uppnåbart, ge mig bara lite tid. =)

Ingen vet hur mycket tid de har att disponera, så andvänd den väl!

Kram kram Kajsa Karin.

 

En klar tanke...

15 april 2012 13:55

Du gör det bra.
Försök vila i tanken att du gör vad du kan och mäktar med utifrån de förutsättningar du har. Du kan faktiskt inte göra bättre och det du gör duger mer än väl.
Jag har inga egna barn, jag har dock varit med och uppfostrat min partners barn. Och ibland har det varit nödvändigt att tydligt säga att "Vi två behöver inte älska varandra, det finns inga sådana krav, men vi ska alltid respektera varandra. Har vi problem med varandra så löser vi dem med kommunikation, så att resten av familjen inte blir illagjorda av oss." Det har lugnat situationen hyfsat, så det blivit hanterbart. Jag har också fått tagit skit för mammor som abdikerat, dock har jag tagit det som ett tecken på att de är trygg med mig, de vågar visa sina mest illagjorda sidor. Jag har inte låtit det komma mig under skinnet, vilket kräver övning. Jag vet inte vilken ålder barnen är i, men fram till 18 är det bara barn, som behöver vuxna. Och jag vet exakt hur provocerande en 8-åring eller en 14-åring kan vara. Mitt sätt att inte bli provocerad var just att minnas att de är barn, det andra var att ha det som sport att hålla mig lugn och inte reagera känslomässigt. För jag blir topptunnor rasande och kan skrämma livet ur vuxna, vilka skador skulle jag då inte kunna ge barn? Även om det är med ord.
Och som du konstaterar; tiden är din bästa vän. Med tiden kommer nya tankar och erfarenheter hos er alla. Jag tror ni kommer att fixa det!/ETK

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...