Hej alla!

Med ännu en underbar helg i de småländska skogarna med mig i bagaget, styr jag kosan mot Skåneland. På vägen undrar jag om det undermedvetna eller något annat vill säga mig något. Jag finner vägen till Gnosjö lätt, men hem desto svårare. Av någon underlig anlednig kör jag ALLTID fel i Värnamo, så även idag. Jag frågade Älskling det sista jag gjorde vilka skyltar jag skulle följa. Jag löd hans råd men kom ändå fel....Hur många avfarter ska jag prova på innan jag kommer rätt? Eller är det så att "hem" börjar förflyttas? Ska jag bli kvar i skogen?

Satt och surfade på Ams och såg att det fanns tjänster att söka på Älsklings hemort. Oj vad tanken lockar. Kunna mötas när man vill eller ( oh hemska tanke=)) kanske tom bygga ett gemensamt hem? Jag skräms av mina egna tankegångar för i Januari månad började jag mitt "nya" liv och var inställd på att lägga fokus på mig och barnen. Fast oroa er inte där ute, än är det bara en lek med hjärnan men det ger mig ändå en hisnande känsla och lite pirr i magen. Kanske fler som leker med tanken? Jag anar att det är så..........

Här hemma sussar Busbarnen gott nu och jag ska själv krypa ner under mitt täcke och pröva mina tankar. Kanske jag hittar hem till slut?

Kram Kram Kajsa Karin.

Hej alla!

Ännu en gång möts jag av livets förgänlighet. Ena stunden pratar jag med en glad och nöjd väninna, ett par timmar senare är samma väninna sittandes i tårar sörjandes en nära släkting som lämnat jordelivet allt för tidigt.

Ständigt denna påminnelse om att leva i nuet och att uppskatta det man har. Tar jag mitt liv förgivet? Min familj, mina vänner och allt däromkring? Jag lovade mig själv på att bli bättre på just detta men lyckas jag? Inte särskilt bra om jag ska vara ärlig mot mig själv. Allt för ofta är jag någon annanstans i tankarna, oftast i funderingar över min och barnens framtid och de val jag måste göra, men även mycket i tankar och funderingar på det som format mig. Men de korta stunder jag verkligen är i nuet slås jag av den känsla av lycka som når mig.

Lillprins Bus sa i telefonen idag; Mamma jag älskar dig av hela mitt hjärta!

Liksom bara för att påminna mig om var jag hör hemma, Hur skulle jag någonsin kunna glömma? Barnen ÄR mitt liv oavsett vad vissa i min omgivning kan tycka om det och jag vill inte ha det annorlunda. Jag är och har alltid varit en familjemänniska, att sedan familjer ser olika ut för oss alla är en annan diskussion.

Visa din omgivning hur viktig den är för dig för vad säger att de vet det?

Tack till er som läser för på ett eller annat sätt är Ni viktiga i mitt liv!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej alla!

Idag åker jag bort. En helg hos Älskling med mat, prat och bara vila. Ska bli riktigt skönt. Becca ska med för på lördag bär det av till Pernille så hon kan få sin efterlängtade tatuering. Själv ska jag bara fylla i min egna. Kanske det blir en till i höst men det är inte läge att göra en ny precis före sommaren. Sedan behöver jag bli helt säker på motiv och placering.

Nu är det dax att servera frukost och sedan stoppa busbarnen i badet så de är klara när fadernet kommer och hämtar dem. Hoppas de får en bra helg med mys och bus.

Hoppas Ni där ute får detsamma.

Kram kram Kajsa Karin.

Till mamma.

Sexton år sedan mitt inre brast, sexton år sedan du valde att ge upp. Jag kan förstå ditt val idag men kommer jag någonsin förlåta? Du lämnade fyra vilsna själar efter dig och tusen obesvarade frågor. En del av svaren har jag själv funnit men en del får jag bara acceptera att leva med. Du sa alltid att det finns inga bekymmer som inte går att lösa....men din lösning var feg. Jag var nästan tjugo och självständig sedan länge, men som förälder idag kan jag inte förstå att du lämnade en nio åring och en elva åring i en sådan total ovisshet! Du var sjuk både till kropp och själ och ditt val gav dig ro men har gett oss som är kvar så mycket sorg.

Jag hade velat ha dig här, visat dig hur jag vänt mitt liv runt. Velat att du var en mormor åt min barn. Förstår du att de sörjer dig fast de aldrig dig mött? För dom är du bara en grav dit vi lägger blommor och teckningar ibland? Nanna tog en spade med sig för att gräva upp dig! Jag vet att du besöker oss om natten, både jag och Nanna har sett.....Du har tagit så mycket ifrån mig genom hela mitt liv och även efter din död lyckas du förstöra...

Men du har även gett mig mycket, en del med avsikt och en del pga omständigheterna. Fast jag ser idag att det som kanske är en styrka också är min störtsa svaghet för vet du mamma? Ensam är inte stark och jag vill inte vara stark längre. Det tar tid att bryta cirklar och du gjorde vad du kunde men din cirkel var hårdare knuten än min, ditt rep brast till  slut men jag tänker låta mitt rep bli löst och ledigt....

Jag älskade dig då, jag älskar dig nu, mamma är alltid mamma och när du kunde och orkade var du världens bästa. Du gav mig förmågan att skilja på sak och person och det är din egna räddning.....Sorgen kommer alltid finnas med mig.

Tankarna om Om hade funnnits. Jag ser mig själv i dig och i lilltösen min och på så sätt lever du ännu kvar och jag har ju möjligheten att skriva historien på nytt och bara välja de fina bitarna......

Sexton år......Snart har du varit död i halva mitt liv, ändå hör jag din röst varje dag. Du finns inom mig för alltid. Älskad - saknad.

Störts av allt är kärleken!

Kram Karin.

Jag ser dig genom kamerans lins

dina ögon, din hand

din leende mun

men ser jag det som verkligen finns?

Vad är den sanna du

och vad är mina önskningar?

Ger jag dig sidor du inte har

eller kan jag dem ana?

Jag vet att din röst ger mig ett inre lugn

din närhet skänker mig glädje

och väcker frågor om framtiden.

Jag ser dig åter i kamerans lins

dina ögon, din hand

din leende mun

Du är bland det finaste som finns.

Hej alla!

Mmm sex stycken dvs fyra barn och två vuxna har vi varit hela helgen. Älskling med trollbarn har precis kört hem och lämnat mig och Busbarn i saknad. Vi har haft en supermysig helg med badhuset, Mc D, Tivoliparken mm. Fast mest har det varit lek och lek och lite mer lek. Jag hade inte behövt oroa mig för hur det skulle gå att sammanföra vår guldklimpar för det tog mindre än fem minuter innan de vart i full fart med att roa sig!

Fast för mig har det varit en utmaning, vi skulle ju liksom få plats allihopa och klart att barn ska få leka men jag har sååå svårt för hur mycket röra som helst, för att inte tala om all disk som blir! Större yta och en diskmaskin önskas! Men mest av allt önskar jag att Älskling och trollbarn hittar ett sätt att komma hit för gott. =)

Jag lider ju av en massa konstiga ideér bla gillar jag inte trånga eller slutna utrymmen men min Lillprins Bus fick mig att utmana mig själv igår. Han vågade inte åka vattenrutchkanan själv och inte kunda jag få honom tll att avstå bara för att han har en fegis till mor! Så upp klättrade vi och ner kom vi...Jag skrek visst en del på vägen sas det, men sedan åkte jag faktiskt flera gånger till bara för att det var kul!

Ett sms från familjen på väg hem bekräftar att även de var nöjda med helgen. Kanske framtiden ligger närmre än vad vi vågar tro och hoppas? Inte för att jag på något sätt vill forcera men när allt känns rätt varför bromsa? Man måste satsa för att vinna och just nu har jag insett att jag har inget att förlora.....

Kärleken bara växer ju fler man delar den med!

Kram kram Kajsa Karin.

Hej alla!

Jag har mycket tankar som kanske märks. Sa vid något tillfälle att jag inte skulle vara så personlig och bara skriva om ytliga saker. Som ni säkert märkt så sprack den planen. Jag skriver det som behöver komma ut och just nu är det mycket personliga saker. Saker jag behöver se på från lite distans.

Läste i en tidning att när man mår bra och är lycklig då kommer ångesten. Det kunde inte vara mer rätt än så i mitt fall. Jag mår bra och har det bra och har återfått tron på en bra framtid men ändå jagas jag av det förflutna. Inte av mitt spruckna äktenskap som jag trodde det skulle bli utan minnen från förr, ända sedan barns ben. Saker jag trodde var bearbetade och undanpackade i min emotionella ryggsäck.

Tack vare att mitt liv alltid varit kaotiskt och händelserikt på ett negativt sätt har jag i olika omgångar varit i kontakt med psykiatrin. Min mammas självmord triggade igång en dödsångest jag burit på sedan liten, ovanpå detta fick jag panikångest och klarade inte att vara ensam. Jag fick hjälp och redskap som sedan haft nytta av. Jag fick insikt i vem jag är som person och jag har förmågan att kunna se på mig själv lite så där från ovan. Nackdelen med att kunna dessa saker och veta allt det där om sig själv är att jag analyserar allt! Har svårt att bara vara och låta saker och ting bara vara det de är utan allt har en orsak och syfte. Jag vet också att jag ofta väljer den "enkla" vägen i livet istället för att vara sann mot mitt inre.....

Hmmmm dax att jobba.

Ha en bra dag! Kram Karin.

Ännu en morgon i tidig gryningstimma

dags att skapa en ny dag

fortsätta bryta mönster

bygga på livet som är mitt

Jag vaknar av ångesten

minnen som är hårda att bära

minnen som skapat mitt inre

minnen som förminskar

från tidig barndom

ständigt ifrågasatt

ständigt på tå 

för att behaga en mor som kunde slå

Smärtan lärde jag mig ta

blåmärken dölja och bortförklara

men orden skadade mitt inre

Ord som kunde vara hårda och kalla

men ibland en smekande viskning

ÅÅh vad jag levde för de viskade orden

Han kom in i mitt liv med buller och bång

gav mig styrkan att stå upp mot världen

fanns där när Mor lämnade livet

överöste mig med viskande ord

Åååh vad jag älskade

Även här fick jag dölja min kropp

för att ingen skulle se vad som hände

lärde mig stänga av smärtan

hårda händer kan ge

Kalla ord var en daglig rutin

men vem var jag att ifrågasättta?

Tårar och vackra ord fick mig att stanna

Blåmärkena utanpå är sedan länge läkta

men i nuti tvivlar jag på att jag någonsin blir hel

ständigt dyker minnen av smädande ord upp

och motarbetar de fina ord jag fått till mig

Jag har sett mönstren

jag gör vad jag kan för att bryta

men det är svårt att förändra

det som skapat mitt inre

Som skydd mot hårda ord och ständiga slag

blev jag också hård

en hårdhet jag nu ser börjar vekna

Jag ser i mitt inre en liten flicka 

som behöver hjälp med att växa

och våga vara den kvinna hon vet att hon kan

Men rädslan finns ständigt där

rädslan för de hårda orden

slag kan jag värja

men ord fastnar i själen.