Hej alla!

Ännu en gång möts jag av livets förgänlighet. Ena stunden pratar jag med en glad och nöjd väninna, ett par timmar senare är samma väninna sittandes i tårar sörjandes en nära släkting som lämnat jordelivet allt för tidigt.

Ständigt denna påminnelse om att leva i nuet och att uppskatta det man har. Tar jag mitt liv förgivet? Min familj, mina vänner och allt däromkring? Jag lovade mig själv på att bli bättre på just detta men lyckas jag? Inte särskilt bra om jag ska vara ärlig mot mig själv. Allt för ofta är jag någon annanstans i tankarna, oftast i funderingar över min och barnens framtid och de val jag måste göra, men även mycket i tankar och funderingar på det som format mig. Men de korta stunder jag verkligen är i nuet slås jag av den känsla av lycka som når mig.

Lillprins Bus sa i telefonen idag; Mamma jag älskar dig av hela mitt hjärta!

Liksom bara för att påminna mig om var jag hör hemma, Hur skulle jag någonsin kunna glömma? Barnen ÄR mitt liv oavsett vad vissa i min omgivning kan tycka om det och jag vill inte ha det annorlunda. Jag är och har alltid varit en familjemänniska, att sedan familjer ser olika ut för oss alla är en annan diskussion.

Visa din omgivning hur viktig den är för dig för vad säger att de vet det?

Tack till er som läser för på ett eller annat sätt är Ni viktiga i mitt liv!

Kram kram Kajsa Karin.