Hej alla!

Kanske på rätt spår igen? Min känslomässiga berg o dalbana är lagom kul men så är jag ju en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna. Har försökt att hålla mig mer lugn och jämn men det verkar inte finnas i mig. Som tur är går det ju oftast min väg och då mår jag ju topp!

Jag trodde att helgen skulle bli lugn och att jag skulle få sova hela nätterna för första gången på länge....men som sagt jag trodde=) Min älskade A åkte igår hem till sina föräldrar och syskon i Amman men före resan hade han ju tusen saker att fixa och tusen saker att fråga så mobilen gick varm. Så i natt ringde han och sa att han var framme och att allt var bra. Skönt! Så nu lär det väl  bli lugnt att tag framöver=) Tror att vår "romans" ebbar ut nu.....

Det är den märkligaste känslan jag haft i hela mitt liv; Han bara gick rakt in i mig, kändes som han alltid funnits vid min sida, hos honom var jag hemma. Vi har båda försökt bryta kontakten men det går liksom inte. Vi är överens om att vi bara är vänner och när jag får höra honom berätta om sina galna dejter och kärleks bekymmer så vet jag ju att en romans mellan oss är långt borta....Är det möjligt att älska någon så utan att vara förälskad? Passion utan lusta? Jag vet inte hur jag ska förklara, jag vill denna människa allt väl i världen samtidigt som jag ibland bara vill ha honom för mig själv? Knäppt. Men som ovan sagt jag tror det får ett naturligt slut nu.......

Lev väl alla! Kram Kram Kajsa Karin.