Jag är vilse på livets stig.

Vet inte alls åt vilket håll jag ska vandra. Jag vill åt ett håll, bort från det gamla, skapa något nytt, men det hållet verkar omöjligt att ta om jag ska hålla mig sann mot de mål jag har för mina barn.

Jag sörjer; inte livet som jag levde utan drömmarna som försvann och lämnade mig tom kvar. Jag måste fylla tomrummet med nya drömmar och nya mål. Fylla med nytt men ändå alltid med en bit av det gamla kvar. Det är det som är så svårt, för helst skulle jag vilja att det gamla bara försvann.Jag kommer aldrig kunna börja om från början, aldrig bara gå dit vägen tar mig eftersom jag alltid måste förhålla mig till det förflutna. Jag måste skapa mig ett nytt jag, där jag inte är en del av något utan är hel i mig själv. Jag är vilse i ensamheten.