Hej!

Han = mitt ex. Då när vi skilde oss ville han flytta till stan men eftersom jag valde stanna där vi var, stannade även han. När sedan jag valde att flytta, flyttade han efter. Nu har han meddelat att han söker boende i "vårt" område. Än en gång följer han efter. Jag är väl inte så säker på att han lyckas med att få en lägenhet här, det är ganska så svårt, och jag är än mindre säker på att jag vill ha honom så nära inpå. Fast ur barnens synvinkel vore det nog toppen. Eller? Jag har problem nog med att få Lillkillen till att vilja vara hos pappa. Hur blir det då om vi bor på gångavstånd till varandra? Å andra sidan kan han träffa pappa så mycket han vill och ändå somna i sin säng på kvällen. Endast tiden kan visa hur det blir.

Barnen kommer först. Så har det alltid varit och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Det som är kämpigt just nu är att omgivningen inte ser det. Att de antyder att jag gör skillnad. Stor skillnad. Och det är något jag verkligen försöker att INTE göra. Samtidigt kan jag inte frånkomma det faktum att två av barnen är mina. Jag har burit dem och älskat dem från första stund. Jag har gråtit, skrattat, lekt och uppfostrat från dag ett. De andra två har kommit in i ett senare skede och har bara funnits i mitt dagliga liv i lite drygt ett år. Klart att det gör skillnad.

Jag kan inte lova att jag kommer känna för dessa barn så som för mina egna. Jag förväntar mig inte det motsatta av Älskling. Men omgivningen tycks inte förstå. Inte heller ser de att de regler och normer vi har valt här hemma är just för att barnen är viktiga. För att kunna ge dem redskap att stå rustade med inför vuxen livet. Inte heller har jag rätt att tycka att saker och ting är jobbiga, då blir jag mött med att jag själv valt och därför valt det skeendet som nu är.

Visst har jag själv valt och visst var jag medveten om att det inte skulle bli enkelt. Ändå kunde jag inte förutse det som komma skulle eller hur starkt allting kulle påverka mig känslomässigt.

Känslan av total maktlöshet, misslyckande och ensamhet är enorm. Älskling stöttar vad han kan men det är svårt då även han står i händelsernas centrum. Återigen visar livet mig att jag står ensam. När jag visar mig svag försvinner min omgivning. Hur länge ska jag orka vara stark?

Kram kram Kajsa Karin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...