Hej på dej!

Det där om att ständigt vilja mer är en stark drivkraft hos mig och jag ser det oftast som något positivt men har på senare tid också erkänt för mig själv att det även skapar bekymmer för mig och mitt liv. Det största bekymmret är att jag sällan är nöjd. Jag sätter upp ett mål men när jag nått det vill jag vidare. Så har hela mitt liv varit. Det resulterar i att jag alltid är på väg, bort, dit där livet ter sig bättre.

Fast ska sanningen fram har jag det bra som det är. Inte så att livet blev som jag tänkt en gång i min ungdom men helt ok ändå. Jag är så fast i mina tankar kring hur en familj ska se ut och bör agera att jag förstör för mig själv. För vem säger att vi mår bättre och får ett bättre liv i ett stort hus? Målet var ju en marklägenhet och den fixade jag ju! Men jag känner själv hur jag har siktet inställt på att ta mig vidare....

Hur ska jag göra för att stoppa denna vagabond som bor i mig? För att inte smitta min egna rotlöshet ner till barnen? Jag vet att jag måste stanna upp och leva med de val jag gjort. Jag vet bara inte hur. Så min nya utmaning blir att finna vägar till att stanna upp och bli kvar.

Kram kram Kajsa Karin