Hej!

Jag sitter hos en proffesionell samtalsledare dit vi vänt oss för att få hjälp med vår familjesituation.(Jag tycker det är viktigt att man vågar söka hjälp när man känner att man inte redar ut saker själv längre, aldrig fel med objektiviteten det kan ge.) I vart fall är det inte mig vi ska prata om i första hand, men vi berör ändå en del av de trauman jag upplevt på min väg genom livet. Vi pratar på en stund sedan frågar hon: Hur lyckades du bli så normal trots allt? Hon menade på att jag skulle uppvisat större tecken på "skada".

Jag har funderat på detta en del sedan dess men kan faktiskt inte finna ett riktigt bra svar. Jag tror det är många sammanfallande faktorer som till slut skapat en helhet. Grunden är nog den att jag är född med mitt psyke och livet har förstärkt de egenskaperna. Envishet är en god egenskap då den används rätt. Jag har utvecklat en förmåga till självreflektion och att se på mig själv objektivt. Jag lärde mig tidigt att skilja på sak och person. Jag älskade min mamma men inte det hon gjorde eller utsatte mig för. Detta ihop med att det bitvis fanns vuxna i min omgivning som gav mig positiv uppmärksamhet och omtanke.

Jag har heller aldrig tyckt synd om mig. Jag har inte haft möjlighet att påverka händelserna men på något sätt har jag valt hantera dem och leva genom dem. Jag tror inte på att tycka synd om folka överhuvudtaget för ur det kommer inget gott. Visst har jag dagar då jag sörjer allt som varit och allt som kunde blivit och jag tillåter mig att göra detta, men jag kan aldrig fastna i de tankarna för de är förödande!

Nej jag är nog en maskrosunge som blivit vuxen. Kanske jag en dag kan bli till en solros i alla fall?

Kram kram Kajsa Karin.