Hej alla.

Min älskling och jag såg filmen Fräls oss i från ondo. Konstig film och nog en av de mest skruvade jag sett på länge men en sak fastnade och stämmer så precis för mig just nu. En av huvudrollskaraktärerna;Lars, säger så här: Jag hör en massa fina ord i mitt huvud men ur min mun kommer bara Piss!

Lite så känner jag just nu. Jag har haft ännu en underbar helg med mannen i mitt liv. Han kommer bara närmre och närmre. Jag vill på något sätt få fram det jag har inom mig men ur min mun kommer mest bara svammel. Jag har sagt Jag älskar dig men på något sätt så känns det som orden inte är tillräckliga.

Jag konstaterar att mitt liv består av längtan och saknad i olika skepnader konstant just nu. Jag saknar Nallen när vi inte är tillsammans och tiden vi har ihop är så knapp. Samtidigt saknar jag barnen för att de inte är hos mig. Saknaden efter barnen är inte så långavrig eftersom jag är utan dem max tre dagar i sträck men saknaden efter hjärtat mitt är svårare att hantera eftersom avståndet gör att det går veckor mellan gångerna. Galet nog är saknaden som störst när han precis har kört eller tom innan avskedet. Att skiljas är som att dö en smula har det ju sagts och det ligger nog lite sanning i den liknelsen.

Just nu är jag upprymd utav mina egna känslor som är ett virrvarr av lycka och rädsla. Lycka över att våga bli kär igen, att släppa in Honom. Rädsla över att bli sårad eller att såra. Förväntan inför framtiden och minnen från igår blandas med känslan av att kommit rätt. Finns ingen annan stans jag hellre velat vara än i vid hans sida. Han tänder stjärnorna........

Kram Kram Kajsa Karin.