Hej alla!

Jag börjar känna mig lite nere och kan väl egentligen inte lokalisera varför...

Min vän P sa en gång för ganska längesedan att det är jobbigt när hjärtat är ensamt. Då fattade jag inte alls men nu gör jag nog det,tyvärr.

Barnens stundande semester gör ju inte saken bättre för nu blir jag ju inte bara känslomässigt ensam utan även påtagligt fysiskt ensam också.

Jag ska lämna gullungarna vid tåget i morgon, lördag, och sedan ser jag inte dem förrän om åtta dagar. Så länge har jag aldrig varit utan dem.....

Min vana trogen när något blir jobbigt så planerar jag mitt liv till max, så även denna gång, men en del i min omgivning tycker jag borde dra ner tempot...Förstår inte vad de menar....håller jag igång slipper jag ju tänka...känna...gråta... Vet att allt kommer ikapp mig men jag vill inte!

Inte just nu i alla fall.

Önskar att denna känsla av nedstämdhet tar sin flykt snart för egentligen så mår jag ju bara så bra just nu....Är nöjd med mina livsval även om en del  val är kvar att göra. Måsta snart ta ställning vad som ska styra mitt boende: ekonomin eller livskvalitén? Jag kan tyvärr inte sammanfoga dessa eftersom hyran jag har är hög men lägenheten i sig underbar!

Tänk om jag hittat mig en rik älskare ;) Skoja bara...Det löser sig på något sätt det brukar det alltid göra, har bara dåligt med tålamod, som vanligt.

Nu får jag väl ta och packa lite till mina barn och fixa oss någon form av kvällsmat. En kväll full av mys innan de åker.

Hoppas ni får en skön kväll och helg! Kram Kajsa Karin

 P.s. John = John Blund för er som inte fatta! D.s