Hej på dej!

Hade jag vetat det jag vet idag hade jag inte stått där jag nu står. Detta är nog det talesätt som speglar mitt liv bäst just nu. För det är verkligen så; hade jag vetat hade jag aldrig, så det är väl tur för kärlekens skull att jag var så blåögd och naiv och trodde att jag skulle fixa livet som bonus förälder. Att vara förälder är svårt men att vara förälder åt någon annans barn är svårare. Enligt mig i alla fall. Inget är självklart och den outtalade kommunikation, samspel och närhet jag har med mina egna barn är svår att skapa med de andra två. Vi har haft en kultur krock av den värsta sorten och än är vi inte förbi. Kanske vi inte kan? Vad händer då?

Barnen är en sak i sig, det svåraste är avsaknaden av den andre biologiska föräldern. Hur förklarar man för ett barn att mamma inte kan, vill eller orkar bry sig? Glömda födelsedagar och brutna löften? Hur balanserar man för att olikheterna i förutsättningarna inte ska kännas allt för hårt? När mina barn åker på en veckas semester med farmor och farfar? Eller att de har en regelbunden relation till sin pappa? Jag kan förstå hur uttrycket mosaikfamilj uppstod för det är verkligen många små bitar som ska läggas för att få en fungerande vardag. Jag/ vi har försökt ett ganska bra tag nu men jag vet inte hur länge till jag orkar. När besvikelsen och frustrationen över att inte nå fram med mina tankar och känslor blir för stor och uttrycker sig genom ilska eller sorg ligger det nära tillhands att bara ge upp. Fast är det rätt att ge upp min vuxna relation som egentligen gör mig lycklig pga problem med  hans barn och ex? Frågorna är många men svaren få. Återigen är det bara tiden som kan ge mig svar på hur det ska gå. Jag lovade mig en beslutsfri period gällande min arbetssituation, har insett att jag behöver en i det övriga livet också.

Inga livsavgörande beslut före pingst! Jobbet tar jag tag i efter jul.....

Kram kram Kajsa Karin.