Hej på dej!

Jag har förstått att jag oroat några där ute i verkliga livet med det som jag skrivit här. Jo, det är sant att det jag skriver här handlar om mig, mitt liv och mina känslor dock är det viktigt att komma ihåg att denna sidan använder jag som en kanal för att bearbeta just det som händer där ute. Att på något sätt sortera i mina intryck och känslor för att kunna finna ett sätt att förhålla mig till allt.

Ja, livet ter sig svart just nu av många olika anledningar men främst pga bekymmer i hemmet. Kanske jag uttrycker mig mer dramatiskt än det finns fog för men om jag inte kan ge utlopp för det jag känner genom orden hur ska jag då hantera livet? Det jag vill förklara är att när jag skriver att jag vill lämna detta livet är det livet som bonusmamma och fru jag menar. Avsluta detta kapitel och börja ett nytt. Ett kapitel där jag återgår till att det bara är jag och mina två älskade busbarn.

Hur svart livet än kan te sig skulle jag aldrig utsätta mina barn eller andra nära och kära för det trauma min mamma tvingade oss genomleva. Att ta sitt eget liv är det fegaste och mest själviska beslut du kan ta och jag ser inte mig själv som självisk även om jag kan vara egocentrisk just här i bloggen.

Samtidigt känns det skönt att veta att det därute finns människor som på något sätt sätter värde i mig och mitt varande. Jag kämpar med allt vad jag har för att få livet att bli bra för oss alla sex och det sista jag vill är att familjen splittras men det är tungt när det tycks som det är enda vägen ut.

Små till synes betydelselösa ord kan betyda världen för någon annan! Visa för dem du bryr dig om att just "hen" är viktig!

Kram Kram Kajsa Karin