Hej på dej!

Jag vet att det är en filmtitel. En film som jag inte sett än men nog har tänkt att se i framtiden. Just idag var det mest titeln som lockade då det är så mitt liv känns just nu. Kanske dö är lite väl drastiskt men att får dra täcket över huvudet och få vakna när livet känns ljusare och enklare. Helgen har varit omtumlande och dramatisk så tillvida att min älskade Lillprins Bus fick ett ordentligt astma anfall och ambulans kom ut, vi fick sedan åka in till sjukhus för kontroll. Vi kom hem snabbt men fick åka in igen på eftermiddagen då han fick över 41 graders feber och han blev helt borta. Dubbla doser febernedsättande och massor annan medicin har gjort att han nu börjat piggna till. Då han legat hos mig stora delar av nätterna var väl febern som anslöt sig till min kropp i söndagskväll inte oväntad och gårdagen ägnades åt att sova. Om det var febern i sig som utvecklade min trötthet eller om det var helgens eskapader som tog ut sin rätt törs jag inte säga, tror det var kombon. Jag är något piggare idag, lite lägre temp på termometern men ack så trött. 

Tröttheten och huvudvärken är sedan några veckor tillbaka mina ständiga följeslagare och det börjar tära på mig och mitt humör. Kan jag ha drabbats av en vårdeppression? Livströtthet? Ja något är fel för inget är längre kul. Jag vill helst bara sova eller mysa med mina barn och det känns som jag blir ovän med allt och alla. Jag vet att det inte är sant men känslan är ändå sådan. En del av sanningen är den att jag tröttnat på att ständigt ge och ställa upp för andra utan att få något igen. När jag då ber om något för egen del och möts av ett nej blir jag såklart ledsen och besviken. Insikten om att jag fortfarande i stort sett står ensam är jobbig. Jag vet att jag klarar det men jag vill inte längre.

Som jag sagt i tidigare inlägg ska inga stor beslut tas just nu och jag kämpar med att stanna kvar i livet jag lever nu men idag känns det som att äta, sova, dö en liten smula, är det jag klarar av.

Kram kram Kajsa Karin.